Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trepang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma öde. Faran för protestantismen var alltså mycket
stor, faran för Sverige ej mindre. Då beslöt Gustaf
Adolf att upptaga striden för protestantismen och för
sitt eget lands frihet samt öfvergick till Tyskland,
der han landsteg i Juni 1630 på Usedom. Dermed börjar
krigets tredje period.
3) Det svensk-tyska kriget (1630–35). Det var vid
en gynsam tidpunkt Gustaf Adolf kom öfver till
Tyskland. Kejsaren hade nämligen på riksdagen i
Regensburg af de tyske furstarna nyss tvungits
att afskeda Wallenstein, och sålunda var den
farligaste motståndaren borta. Genom fördraget i
Bärwalde med Frankrike (1631) ökades snart hans
ekonomiska resurser. Deremot vågade ej de tyske
protestanterna ännu förklara sig för honom. Han
kunde derför endast med största försigtighet rycka
fram. Först rensade han Östersjökusten och Pommern
från de kejserlige; sedan tågade han uppför Oder för
att belägra Frankfurt. Hufvudändamålet dermed var att
draga Tilly ifrån Magdeburg, som han belägrade. Men
Frankfurt föll så snart i svenskarnas händer, att
Tilly ej hann fram. Gustaf Adolf tänkte nu sjelf
tåga till Magdeburgs undsättning, men kurfurstarna
af Brandenburg och Sachsen vägrade honom genomtåg
genom deras land. Den förre blef väl tvungen att
gifva efter; men Johan Georg af Sachsen vågade den
svenske konungen icke stöta, och derefter måste han
overksam åse huru Magdeburg intogs och förstördes
(1631). Derefter vände Tilly sig emot svenskarna,
men Gustaf Adolf undvek slag och lade sig i ett
befäst läger vid Werben, hvilket Tilly fåfängt
sökte eröfra. Sedan han förlorat mycket folk, bröt
han in i Sachsen och sökte genom plundringar tvinga
dess kurfurste att sluta sig till ligan. Men denne
begärde hjelp af Gustaf Adolf, som hastigt anryckte
och slog Tilly i det afgörande slaget vid Breitenfeld
(d. 7 Sept. g. st. 1631). Den enda katolska armé,
som fanns i Tyskland, var dermed i det närmaste
tillintetgjord, protestantismen räddad och Gustaf
Adolf Tysklands verklige herre. Han sände sachsarna
in i Böhmen, der de intogo Prag. Sjelf drog han
genom Maindalen till Rhen och påföljande vår till
Bajern. Der slog han vid Rain (vid Lech; 1632) Tilly,
som några dagar derefter afled, och eröfrade Bajern. I
sin nöd vände kejsaren sig till Wallenstein, som
fick i uppdrag att utrusta en armé, hvars enväldige
chef han blef. Med denna dref han först sachsarna
ur Böhmen och tågade sedermera mot Nürnberg, till
hvars försvar Gustaf Adolf skyndade. Der lågo härarna
flere veckor overksamma; slutligen gjorde Gustaf Adolf
ett anfall mot fiendens läger på Alte Veste (1632),
men blef tillbakaslagen. För att draga Wallenstein
från Nürnberg gick konungen å nyo in i Bajern, men
Wallenstein å sin sida bröt in i Sachsen. Gustaf Adolf
måste hjelpa sin bundsförvant och skyndade hastigt
efter Wallenstein, som han träffade vid Lützen,
på hvars slagfält han sjelf stupade, men hans armé
segrade (d. 6 Nov. g. st. 1632). Befälet öfver den
svenska armén
öfvertogs nu af hertig Bernhard af Weimar och Gustaf Horn,
den högsta ledningen af den svenska politiken åter
af Axel Oxenstierna såsom svenska kronans fullmyndige
legat. Det lyckades honom att på konventet i Heilbronn
(1633) förena sydvestra Tysklands protestantiska
furstar med Sverige till ett evangeliskt förbund,
hvars direktor han sjelf blef. Segern följde
ännu en tid de svenska fanorna. Wallenstein låg
nämligen overksam i Böhmen och stämplade emot
sin kejserlige herre. Svenskarna eröfrade 1633
Regensburg och togo qvarter i Öfre Pfalz. Slutligen
lät det kejserliga hofvet mörda Wallenstein (1634),
och hans armé lemnades till ärkehertig Ferdinand,
Gallas och Piccolomini. Derefter återtogs Regensburg,
och svenskarna blefvo i grund slagna vid Nördlingen
(1634). Visserligen hade intet svenskt regemente
deltagit i slaget, men största delen af den
värfvade utländska armén var förlorad. Horn
tillfångatogs, men hertig Bernhard lyckades med
en mindre kår rädda sig till Elsass, der han med
fransk hjelp fortsatte kriget, hufvudsakligen för
egen räkning. Heilbronn-förbundet föll alldeles
sönder. Sachsen och Brandenburg slöto fred med
kejsaren i Prag (1635), hvarvid det förra landet
fick Lausitz, och de flesta mindre staterna
följde exemplet. Frankrike måste nu mera direkt
inblanda sig i kriget (tills vidare dock endast genom
att understödja hertig Bernhard) för att hindra
kejsaren att återfå sin gamla öfvermakt, och dermed
börjar krigets sista skede.
4) Det svensk-franska kriget (1635–48). Till
befälhafvare öfver den återstående delen af svenska
armén utnämndes Johan Banér, som genast anföll den
förrädiske kurfursten af Sachsen, hvars armé, ehuru
förstärkt med kejserliga trupper under Hatzfeld,
blef slagen vid Wittstock (1636). Då vände sig
Gallas med öfverlägsen styrka emot honom. Efter att
i nära 4 månader (Mars–Juni 1637) hafva försvarat
sig i det befästa lägret vid Torgau tvangs Banér
att söka sig väg till Pommern. Med svårighet undgick
han att blifva afskuren derifrån, men han kom dock
fram. Den svenska regeringen uppbjöd nu hela Sveriges
styrka att undsätta Banér. Åren 1637–38 voro för
Sverige de tyngsta under hela kriget, och det såg
ibland ut som om svenskarna skulle nödgas utrymma
Tyskland. Emellertid led också Gallas’ armé svåra
förluster, och slutligen måste denne general draga sig
tillbaka ur Nord-Tyskland. Banér följde efter, slog
sachsarna och de kejserlige vid Chemnitz (1639) och
ryckte härjande in i Böhmen. – Medan kejsaren sålunda
använde största delen af sin armé mot svenskarna, fick
hertig Bernhard tillfälle att flere gånger tränga fram
öfver Rhen, att slå de kejserlige vid Rheinfelden
(1638) och att efter en lång belägring intaga
Breisach (s. å.), sydvestra Tysklands bålverk. Då han
1639 afled, öfvergick hans armé i fransk tjenst och
fick Guébriant till anförare. Med honom uppgjorde
Banér planen att gemensamt öfverrumpla Regensburg,
der kejsar Ferdinand III just höll riksdag, men ett
töväder förstörde isen på Donau (Jan. 1641),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
