Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tribad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. ex. fallet skulle hafva varit med Coriolanus), haft
verkligt stöd af gällande lag eller blott af praxis,
må lemnas derhän. Det regelmässiga var, att dylika
anklagelser, gående ut på böter, skedde i comitia
tributa, men lifssaker behandlades i c. centuriata. –
Då Sulla, blifven herskare, företog sig att omdana
samhället i aristokratisk-konservativ riktning,
blef en af hans förnämsta uppgifter den att bryta
udden af tribunmakten. Han fråntog tribunerna rätten
att framställa lagförslag inför folket – åtminstone
utan inhemtadt bifall af senaten – och att föra ordet
i folkförsamlingar med beslutanderätt samt inskränkte
intercessionen genom straffbestämmelser mot missbruk
af densamma. Ännu hårdare drabbade det stadgandet att
ingen, som varit tribun, skulle kunna bekläda något
annat ämbete. Tribunatet hade nämligen tidigt nog
blifvit ett trappsteg på ämbetsmannabanan, af hvilket
unga män, som ville framåt, med förkärlek begagnade
sig, dervid ej försummande att söka vinna ynnest genom
lagförslag, som ansågos angenäma för folket. I senaten
hade tribunerna ursprungligen icke säte och stämma –
de skola hafva suttit på bänkar vid dörren –, men
snart fingo de tillträde, eftersom det var vigtigt
att på förhand söka försäkra sig om att de icke skulle
göra bruk af intercessionen. Och sedan plebejerna fått
den ena platsen i konsulatet, följde antagligen med
tribunatet rätten att vara och förblifva senator. –
Sullas bestämmelser varade icke länge. Redan år 75
f. Kr. återfingo tribunerna rätten att befordras till
andra ämbeten, och år 70 återupprättades tribunmakten
i sin förra omfattning. Den dröjde icke att missbruka
sin ställning. Öfvergrepp och tygellösheter från dess
sida förekommo allt emellanåt – ökänd är särskildt
P. Clodius, Ciceros motståndare –, ej sällan på
tillskyndelse af inflytelserika män, t. ex. Pompejus
och Caesar, åt hvilka vissa tribuner voro villiga
verktyg. Caesar hade dock sjelf ingen försyn för
att nedslå hvarje motstånd från tribunmaktens
sida, och i de medborgerliga krigen betydde denna
intet. Octavianus åter lät sig angeläget vara att
sjelf öfvertaga tribunatet – på lifstid troligen
från 23 f. Kr. – och derigenom liksom göra sig till
representant af folkmakten samt träda i besittning
af dess rättigheter, på samma gång han såsom den
främste i senaten samlade dennas makt och betydelse
hos sig. Kejsarna bibehöllo sedan tribunmakten för
sig och sina utsedda efterträdare. De tribuner,
som utom dem funnos, voro endast skuggbilder
af ämbetsmän. Huru länge tribunatet fortfor är
icke med säkerhet kändt. Titeln nämnes ännu i 4:de
årh. e. Kr. – Till folktribuner kunde endast plebejer
väljas. Deras ämbetstjenare voro de s. k. viatores. I
auspicia egde de icke del, och de buro icke särskild
ämbetsdrägt. Tribunernas verksamhet sträckte sig
ej längre än inom Rom och 1,000 steg (5,000 fot)
derutanför. De skulle alltid vara att träffa för
skyddsökande medborgare och fingo derför icke vara
borta från Rom öfver en natt. – 2. Medlem af den
afdelning af
folkrepresentationen i Frankrike, som benämndes tribunat (se
d. o.). 1. R. Tdh.
Tribun (Med. Lat. o. Ital. tribuna, antagl. en
förkortning af Lat. tribunal, se d. o.), urspr. den
upphöjda och för det högre presterskapet afsedda
kor-rundeln (apsis, concha) i de gammalkristna
basilikorna (den hvalfbåge, som bildar ingången till
denna, kallas tribunbåge); sedan en upphöjd plats i
allmänhet, hvarifrån något föredrages (förevisas)
eller åhöres (åskådas): talareplats, platform,
läktare, altan, estrad.
Tribuna. 1. Se föreg. art. – 2. Namn på den 8-kantiga
sal i Uffizi-palatset i Florens, hvilken inrymmer
den stora konstsamlingens förnämsta målningar.
Tribunal (Lat. tribunal, egentl. en tribuns
ämbetsplats) var hos romarna namn på den fyrkantiga
eller halfrunda, upphöjda platform, på hvilken
den presiderande ämbetsmannen (t. ex. domaren)
och hans biträden hade sina platser vid offentliga
förhandlingar. Äfven den upphöjda plats, hvarifrån
fältherren (imperator) i lägret talade till hären,
kallades tribunal. I de moderna språken är tribunal
liktydigt med domstol. Ryktbarast bland domstolar
med detta namn är revolutionstribunalet (se d. o.).
Tribunat. 1. (Lat. tribunatus) En tribuns
ämbete; tiden, under hvilken han innehafver
det. – 2. (Fr. tribunat) Namn på en af
representationens afdelningar i det statsskick, som
grundlades i Frankrike genom författningen af d. 22
Frimaire år VIII (d. 13 Dec. 1799). Tribunatet,
som utsågs af senaten bland de på nationallistan
uppförde kandidaterna, bestod, då det 1801 trädde i
verksamhet, af 100 ledamöter (»tribuner»), som skulle
vara minst 25 år gamla, men 1802 minskades antalet
till 50. Regeringens lagförslag framlades först
inför tribunatet, som efter att hafva diskuterat
samt antagit eller förkastat dem, ur sin midt utsåg
3 talare (orateurs), som skulle försvara dess
mening inför representationens andra afdelning,
Lagstiftande kåren. Denna, som sjelf saknade
rätt att yttra sig, afgjorde saken genom sluten
omröstning. Utom diskussionsrätt egde tribunatet äfven
petitionsrätt. Det var tribunatet, som petitionerade
om Bonapartes val till konsul på lifstid (1802) och
till kejsare (1804). Till följd af litet opposition
afskaffades det af honom genom lag af d. 19 Aug. 1807
och införlifvades med Lagstiftande kåren.
Tribunbåge. Se Tribun, sp. 692.
Tribunus. Se Tribun, sp. 688.
Tribur. Se Trebur.
Tribus, Lat., benämning på (de lokala) afdelningarna
af det romerska folket. Från den äldsta tiden omtalas
trenne tribus, vanligen benämnda ramnes, tities och
luceres, af hvilka de två första sannolikt motsvarade
de båda äldsta stammarna: romare och sabiner, den
tredje åter synes hafva tillkommit något senare
och varit af blandadt ursprung, möjligen delvis
etruskiskt. Dessa tribus omfattade distriktsvis
ordnade slägtföreningar, hvilka ock hade att ställa
hvar sin krigskontingent (se Legion). – Längre fram,
under Servius Tullius, indelades folket i ett större
antal – sannolikt 30 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
