Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tripolit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syd-Amerikas kust, under 37° 5’ 50" s. br. och 12° 16’
40’ v. lgd. Den är nästan cirkelrund, med en
diameter af 10 km. och en areal af 116 qvkm., och
består af en central bergkägla af 2,330 m. höjd,
en slocknad vulkan (med en sjö i kratern), som
nästan på alla sidor stupar i branta afsatser ned
mot hafvet. Endast i n. v. ligger på 30 m. höjd öfver
hafvet en slätt af omkr. 4 km. längd och 800 m. bredd,
der en liten koloni, Edinburgh, med 97 innev. (1886),
finnes. Kolonisterna ega nötkreatur, får och gäss samt
odla flere europeiska kulturväxter. Omkr. 35 km. v. om
T. ligger den betydligt mindre, obebodda Inaccessible
island, fyrsidig till formen och ända till 560 m. hög,
och 16 km. s. om denna den ännu mindre, likaledes
obebodda Nightingale island (335 m. hög). På nästan
alla sidor äro öarna omgifna af ett bredt bälte tång
(Macrocystis pyrifera), genom hvilken en båt äfven
i stormigt väder kan närma sig öarna. Ingen säker
ankargrund finnes. Stränderna och de lägre delarna
af öarna äro bevuxna med tussock-gräset (Spartina
arundinacea), som lemnar skydd åt millioner pingviner,
hvilka jämte ett stort antal andra sjöfoglar häcka
på öarna. Klimatet är mildt och sundt, 20° C. om
sommaren, 13° om vintern. Öarna voro, då de 1506
upptäcktes af en portugis, hvars namn den största ön
bär, obebodda. Den lilla kolonien på den största ön
förskrifver sig från början af 1800-talet.
Tristan och Isolt, hufvudpersonerna i en ofantligt
utbredd och omtyckt medeltidssaga af bretoniskt
ursprung, hvilken fick literär form på 1100-talet i
norra och södra Frankrike, på såväl vers som prosa,
samt ypperst behandlades af tysken Gottfried von
Strassburg (se denne). Motivet i denna rörande
saga är slitningen mellan hjertats och pligtens
bud, mellan naturens och moralens rätt. Tristan,
en konungason och tapper riddare, utses af sin
morbroder konung Mark i Cornwall att afhemta dennes
trolofvade, den blonda irländska prinsessan Isolt
(Yseult, Isolde). På återfärden händer det sig,
att hon och Tristan ovetande dricka en kärleksdryck,
som af hennes mor var bestämd för konung Mark, och
derigenom upptändas de unga tu af en ohjelplig
kärlekslidelse till hvarandra. De hålla hemliga möten,
äfven sedan prinsessan blifvit förmäld med Mark, men
slutligen upptäcker denne sveket och ömsom jagar bort
dem, ömsom tager dem åter till nåder. För att söka
glömma sin passion, äktar Tristan en annan prinsessa
med namnet Isolt, men förgäfves. Då han under ett
krigiskt äfventyr fått ett dödligt sår, skickar han
bud efter sin oförgätna sköna; hon anländer, och med
brustet hjerta sjunker hon ned öfver hans lik. – I de
normandiska trouvèrernas behandling af sagan upphör
dryckens verkan efter tre år, och Tristan gör då
hastigt slut på förhållandet till Isolt, hvilken han
ej längre älskar. De provençalska berättarna gjorde
af T. en typ för allsköns ridderliga egenskaper och
satte hans bragdfyllda lif i förbindelse med alla
Artur-sagorna. – I nyare tid är ämnet omdiktadt af
Immermann och (i operaform) af R. Wagner.
Tristia, Lat., sorgesånger, klagosånger, titel på
en elegi-cykel åt Ovidius (se denne).
Tristikon (Grek. tristichon, af tri-, tre, och
stichos, rad), af 3 versrader bestående dikt eller
strof.
Tristram, Henry Baker, engelsk prest och
reseskildrare, f. 1822, var 1846–49 kaplan
hos guvernören på Bermudas-öarna, tillbragte
åren 1855–57 i Algeriet och genomreste derefter
gång på gång Palestina m. fl. trakter i vestra
Asien. Dessemellan innehade han kyrkoherdebefattningar
i hemlandet. T. utnämndes 1874 till domherre i Durham,
och 1879 erbjöd Beaconsfield honom biskopsstolen
i Jerusalem, hvilken han dock ej mottog. I flere
arbeten, har T. skildrat de land, i hvilka han gjort
studieresor, hufvudsakligen ur topografisk och
naturhistorisk synpunkt. Här må nämnas The great
Sahara (1860), The land of Israel (1865, 3:dje
uppl. 1876), Bible places (1871; flere uppl.), The
daughters of Syria (3:dje uppl. 1874), The land of
Moab (2:dra uppl. 1874), The natural history of the
bible (1880) och Pathways of Palestina (1881–83).
Trisyllabum (Lat., af Grek. tri-, tre, och syllabe,
stafvelse), trestafvigt ord. Jfr Dissyllabum och
Monosyllabum.
Tritagonist (Grek. tritagonistes, af tritos,
den tredje, och agonistes, täflingskämpe,
skådespelare), den af det forngrekiska dramats trenne
skådespelare, som hade de mindre betydande rollerna
på sin lott. De båda andra voro protagonisten
(af protos, den förste), som spelade hufvudrollen
och vanligen äfven berättarens (sändebudets) rol,
samt devteragonisten (af devteros, den andre), som
hade att framställa de karakterer, hvilka uppehöllo
konflikten med styckets hufvudperson. Jfr Sofokles
och Teater 1.
Triteism (af Grek. tri-, tre, och theos, gud),
«tron på tre gudar», ett öknamn på en under de
monofysitiska lärostriderna i 6:te årh. förfäktad
framställning af treenighetsläran, som på enhetens
bekostnad så betonade trefalden i gudomsväsendet,
att denna framställnings motståndare beskyllde dess
förfäktare för att lära tillvaron af tre gudar i
st. f. en. De skriftliga uppgifter, som finnas qvar
angående såväl denna lära som den deraf uppkomna
lärostriden (den triteistiska striden), erbjuda för
forskaren många svårigheter. Lärans upphofsman synes
emellertid hafva varit en filosof i Konstantinopel
under kejsar Justinianus I, vid namn Johannes
Askusnages, som tillhörde monofysiternas parti
och af kejsaren landsförvistes för sina åsigter
i treenighetsläran. Efter hans död upptogs och
utvecklades hans åsigter af den berömde filosofen
och filologen Johannes Philoponus (med binamnen
Alexandrinus och Grammaticus) i slutet af 6:te
årh. Kring honom samlade sig ett »triteistiskt» parti
först i Alexandria, sedan i Konstantinopel; äfven
ett par biskopar ställde sig på hans sida. Kyrkan
synes icke hafva uttalat någon officiel förkastelsedom
öfver denna lära, utan striden om den upphörde
småningom af sig sjelf. – Under medeltiden beskylldes
»realisten» Roscelinus (i slutet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
