Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trojasagan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kränkt hans fader eller farfar eller den förre
ärkebiskopen, skulle straffas. Riksföreståndaren sökte
då få ett möte med sin motståndare, men denne undvek
hvarje steg till försoning. Slutligen reste herr Sten
i Febr. 1516 till Upsala och träffade T. i domkyrkans
sakristia. Den hand, som Sten Sture räckte honom,
ville han dock icke mottaga och besvarade den förres
vänliga ord med hot, hån och förebråelser. Dermed
var striden på lif och död förklarad, och T. sände
bud och bref till sina vänner att träffa honom i
Maj dels på Stäket, dels på hans gård Ekholmen. När
herr Sten fick underrättelse om dessa sammankomster,
samlade han en herredag i Telge i Juli 1516, vid
hvilken hvarken ärkebiskopen, hans fader eller deras
vigtigaste anhängare infunno sig. Der redogjorde Sten
Sture för sitt förhållande till T.; tvisten om Stäkets
län, som nu skulle hafva afdömts, kunde icke afgöras,
enär ärkebiskopen ej var närvarande. När snart derpå
Sten Sture fick kunskap om den sammansvärjning,
som T., hans fader och några andra herrar ingått
mot honom, lät han fängsla T:s fader samt började
i Okt. 1516 belägra Stäkets slott. Trots varningar
icke blott frän rådet, utan äfven från påfven
var T. obeveklig. Riksföreståndaren sammankallade
nu riksdag i Arboga (Jan. 1517), der ständerna
försäkrade honom om sitt bistånd. Då T., som fått
löfte om hjelp från Danmark, besvarade uppmaningen att
uppgifva slottet med försäkran att han aldrig skulle
göra detta, »så länge hjertat var helt i buken på
honom», fortsattes belägringen. I Aug. 1517 ankom
verkligen undsättning från Danmark, men den blef
straxt efter landstigningen slagen vid Vädla. Nu
hölls i Nov. en ny riksdag, i Stockholm, der det
beslöts, att Stäket skulle nedbrytas och T. aldrig
mera erkännas för ärkebiskop. Snart derefter föll
ändtligen Stäket; T. nedlade sitt ämbete och fördes
till Vesterås, der han insattes först i klostret,
sedan på slottet. Stäket nedrefs genast. Sten
Sture försökte nu att få en ny ärkebiskop utsedd,
men den valde afsade sig uppdraget. Då anlände år
1518 Arcimboldus (se denne) till Sverige, och denne
förmådde T. att vid ett möte i Arboga i Dec. 1518
högtidligen nedlägga sitt ämbete till Arcimboldus’
förmån, hvarpå han jämte fadern frigafs och vistades
sedermera på Ekholmen. Emellertid hade Kristiern
II i Rom utverkat bannlysning mot Sten Sture för
T:s afsättning och sände i början af 1520 emot
Sverige en stor armé, i striden med hvilken herr
Sten dödligt sårades vid Bogesund. Landet kom nu
hastigt i Kristierns våld, och Stockholm, som tappert
försvarats af Stures enka, kapitulerade mot vilkor
att allt, som gjorts T., skulle vara glömdt och
förlåtet. Denne, som nu återtog sitt ämbete, krönte
konungen d. 4 Nov. Några dagar senare, d. 7 Nov.,
lät Kristiern samla en mängd framstående män och
qvinnor, andliga och verldsliga stormän samt borgare
på Stockholms slott, hvarvid T. framträdde och begärde
upprättelse för hvad han och Jakob Ulfsson fått utstå
samt fordrade den efter all lagens stränghet. Ett
slags ransakning följde härpå; de fleste anklagade
dömdes till döden och afrättades vid det s. k. Stockholms
blodbad (se d. o.) d. 8 Nov. Denna illgerning, i
hvilken T. hade en så stor del, har gjort hans namn
till det mest afskydda i vår historia. Det har väl
sagts, att han sjelf måhända icke anat hvad följden
af hans anklagelse skulle blifva, men det passar
bättre tillsammans med hans karakter att antaga,
att han med nöje såg hämdens timma slå. – När kort
derefter Kristiern återvände till Danmark, insatte
han T. jämte hans fader och fyra andra att styra
Sverige. Redan i Jan. 1521 började emellertid Gustaf
Vasa befrielsekriget. T. tågade sjelf emot honom,
men blef tillbakaslagen vid Brunbäcks färja. Hans
ärkebiskopsgård i Upsala nedbrändes, och snart var
han instängd i Stockholm, hvarifrån han sedermera
flydde till Danmark. Hans triumf blef sålunda ej
långvarig. Genom påfvens bemedling sökte han återfå
ärkebiskopsämbetet 1523, men Gustaf ville ej veta
af den »upproriske och blodtörstige nidingen»,
som s. å. förklarats för alltid landsflyktig. Dennes
alla förhoppningar berodde således på att Kristiern
II skulle återfå sitt välde. Han skyndade derför
till honom och arbetade för honom i Belgien och
Holland. Derifrån sändes han till Norge, hvarest han
under sommaren 1531 reste omkring för att förbereda
Kristierns återkomst, och der han mottog hyllning
för sin herres räkning. Sedan dennes försök att
i Norge återvinna kronan misslyckats, deltog T. i
den s. k. grefvefejden (se d. o.), hvars mål var att
uppsätta Kristiern II på Danmarks tron. Af företagets
ledare, grefve Kristofer, insattes T. 1534 till
biskop öfver Fyen. Han sårades till döds i slaget
vid Öxnebjerg, d. 11 Juni 1535, och afled i Slesvig,
i hvars domkyrka han begrofs. J. Fr. N.
Trolle, Herluf, dansk sjöhjelte, född d. 14 Jan. 1516,
var »lensmand» på Krogen (Kronborg) 1550–54 och blef
riksråd 1557. T. var 1558 konungens sakförare i åtalet
mot Peder Oxe. Han hade derjämte öfverinseende vid
flottans utrustning och anförde henne på flere tåg
1560–62, bl. a. till Kurland och Ösel. I nordiska
sjuårskriget hade han likaledes öfverbefälet 1564–65
och vann d. 30–31 Maj 1564 en lysande seger vid Öland,
der svenska amiralsskeppet »Makalös» förstördes,
men sårades d. 4 Juni 1565 i en oafgjord träffning
utanför Buchow vid mecklenburgska kusten och afled
tre veckor derefter. T. äktade 1543 Birgitte Gjöe
(f. 1511, d. 1574), dotter till rikshofmästaren
Mogens Gjöe. Genom testamente grundlade han
Herlufsholm skole. E. Ebg.
Trolle, af, svensk adlig ätt, som härstammar från
den danskfödde Georg Herman T. (se T. 1), hvilken
adlades 1762 med namnet af T.
1. Trolle, Georg Herman af, sjömilitär, föddes
1672 (ej 1680) i Danmark och tillhörde enligt egen
uppgift den danska adliga ätten Trolle. 1690–1704
tjenade han på handelsfartyg samt 1704–10 på
kapare- och örlogsfartyg i England, Holland
och Frankrike. 1710 blef han löjtnant i dansk
tjenst och s. å. kaptenlöjtnant. 1714 gick han i
svensk tjenst och utnämndes till skeppskapten vid
örlogsflottan. Kapten vid 1:sta halfva delen af
Norra Roslags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
