Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kompani af Sjögasteregementet 1717, utskref han
270 man vargeringsmanskap samt kompletterade och
exercerade kompaniet. 1718–19 var han kommenderad
på linieskeppet »Wachtmeister», som 1719 på en
kryssning i Östersjön angreps af 7 ryska skepp. Sedan
skeppsbefälhafvaren, kommendören A. J. Wrangel,
blifvit sårad, tog T. befälet, men efter 9 timmars
strid måste »Wachtmeister» stryka flagg. T. blef nu
förd som krigsfånge till Ryssland och sändes, då han
vägrade att gå i rysk tjenst, till Sibirien, der han
måste uthärda en svår fångenskap till 1721. Först
1722 återkom han jämte flere af sina medfångar till
Sverige. Det första svenska fartyg, som gjorde en resa
till Ostindien och Kina, var skeppet »Fredericus Rex
Sueciae». Det stod under T:s befäl och afseglade för
Ostindiska kompaniets räkning d. 28 Febr. 1732 från
Göteborg till nämnda land, hvarifrån det återkom
i Aug. 1733 med en rik laddning. Åren 1739–40 var
T. kommenderad vid båkbyggnaderna vid Öreskär och
Söderarm. 1741 fick han fullmakt som kommendörkapten
vid Stockholms-eskadern, var på hösten kommenderad med
några smärre fartyg att hålla Korpoströms farvatten
öppet för transporterna till Finland och gjorde 1742
års kampanj som chef för 6 galérer. 1743 fick han
först befälet öfver den för Bottniska viken afsedda
eskadern, men blef sedermera med 3 fregatter och 1
bombkits beordrad till förstärkning af galéreskadern
på Ålands haf. 1749 begärde T. att blifva befordrad
till kommendör, men fick först 1754 denna grad. 1758
utnämndes han till schoutbynacht. S. å. begärde
han af K. M:t för sina söners skull adelskap,
hvilket beviljades honom 1762 i anledning af Rikets
ständers bref. T. hade deltagit i 14 sjökampanjer
och var en i sitt yrke mycket erfaren och kunnig
officer. Han dog i Stockholm d. 8 Febr. 1765.
A. H-ld.
2. Trolle, Henrik af, general-amiral, den föregåendes
son, född d. 24 Nov. 1730, blef 1740 skeppsgosse, 1748
lärstyrman och 1751 medelstyrman. Under en resa från
Holland 1751–52 med en preussisk handelsfregatt om 24
kanoner blef T. efter en 4 timmars strid med 4 spanska
fartyg, jämte den öfriga besättningen, fången och förd
till Cartagena i Syd-Amerika (Columbia) samt först
efter 4 månader frigifven. 1754 utnämndes T. till
öfverstyrman och redan följande år till löjtnant
vid Amiralitetet. Såsom konstituerad kaptenlöjtnant
och chef å galéren »Karlskrona» ombesörjde han
1758 »belägringsbehofvens transporterande till
Peenemünde» samt deltog i denna skans’ eröfring
och i affären vid Anklamer-Fehr, då han med 2 galérer
bortjagade 2 preussiska krigsfartyg. 1759 deltog han
som grefve A. v. Fersens stabsadjutant vid eröfringen
af Usedom och Wollin samt i sjöträffningen i Frisches
haff. 1760 förde T. befälet öfver svenska eskadern
i nämnda farvatten samt öfver de trupper, som skulle
försvara ofvannämnda öar. Följande år blef han kapten
vid arméns flotta, och, ehuru öfveradjutant hos
général-en-chef i Pommern, fortfor han dock att föra
befälet öfver eskadern i
nyssnämnda farvatten. Dervid ålåg det honom att
upprätthålla förbindelsen mellan de i Hinterpommern
stående ryska trupperna och svenskarna förmedelst
det på Wollin förlagda infanteriet, som han äfven
kommenderade; derjämte höll han den preussiska
flottiljen, bestående af 2 fregatter om 18
kanoner och 4 mindre bevarade fartyg, inspärrad i
Oderströmmen samt tog åtskilliga priser. 1762 blef
T. major och satte såsom tygmästare på mindre än 2
månader alla i Pommern nyttjade galérer och andra
fartyg i tjenstbart skick och utredde dem till att
transportera trupperna till Sverige. De närmast
följande åren var T. sysselsatt med mönstringar
af arméns flottas båtsmanshåll, exercis samt
nybyggnader för densamma. Då flottans reduktion
1766 tycktes förestå, reste T. på egen bekostnad
till Brest, der han på franska regeringens speciella
rekommendation fick tillåtelse att studera franska
flottan och dess inrättningar. Derifrån for han
till Flandern, hvarest han besåg fästningarna,
och till Amsterdam, der han skaffade sig kunskap
om holländska flottan. Från 1770, då arméns
flotta åter vardt upprättad och förenad med armén,
tjenstgjorde T., som s. å. blifvit befordrad till
öfverstelöjtnant, såsom fältmarskalken Ehrensvärds
närmaste man vid nämnda flotta och besörjde ända till
Ehrensvärds frånfälle hela flottans iordningställande,
förvaltning och exercis. För sin medverkan vid 1772
års revolution vardt T. utnämnd till öfverste i armén
samt förordnad till befälhafvare för arméns flotta,
ehuru han först 1773 blef chef för densamma. Såsom
sådan vinnlade han sig om dess ökande och vidare
utbildning. Under exercisexpeditioner i skärgården
uppgjorde han exercisreglementen för denna flotta. På
kunglig befallning författade han ett projekt till
instruktion för arméns flottas styrelse, hvilket ock
vann konungens stadfästelse. 1775 vardt T. på begäran
chef för Nylands regemente, men med bibehållande af
chefskapet öfver arméns flotta och de dermed förenade
löneförmåner, 1776 generalmajor och 1777 tillika chef
för galéreskadern, som då förenades med arméns flotta
under namn af »Svenska eskadern». (Den förra arméns
flotta fick namnet »Finska eskadern».) S. å. åtföljde
T. konungen på dennes resa till Petersburg, der
kejsarinnan särskildt utmärkte honom. Under de närmast
följande åren hade T. för arméns flotta heta strider
att utkämpa mot riksrådet Falkengren, hertig Karl och
de öfrige motståndarna till nämnda flotta, så ock att
försvara den af samma motståndare förtalade utmärkte
skeppsbyggmästaren F. H. af Chapman. T. hade nog ej
afgått med segern, om han ej egt mäktiga beskyddare
i riksråden U. Scheffer och C. Sparre. Den förre var
egentligen den, som drog fram T. I certkommissionen
utvecklade och försvarade T., i April 1780, på ett
öfvertygande och lysande sätt Chapmans och sina
egna åsigter om skärgårds- och örlogsflottorna
samt fartygens storlek och byggnadssätt. Redan
på Karl XII:s tid hade man börjat inse, att 60-
à 70-kanon-skepp i Östersjön gjorde mera nytta än
110-kanonskepp. Till denna åsigt hade äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
