Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet inbegriper rätt att med tryckpressens tillhjelp utbreda sina tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlagar 1830 års franska karta utgjort ledning,
ser man pressens bojor, i synnerhet efter 1840,
lossas, om ock ej i den utsträckning, som belgiska
grundlagen garanterat, till dess 1848 års rörelser
efter hand medförde afskaffandet af de mest
betungande preventiva föreskrifterna. I franska
konstitutionen d. 4 Nov. 1848 uttalades åter
tryckfrihetens grundsats med ovilkorligt förbud
mot censur; äfven borgenssystemet upphäfdes, men
för att inom kort återställas. För boktryckarens,
bokhandlarens, kolportörens ställning gjordes
dock föga. Förpligtelserna blefvo i stället genom
1849 års presslag ökade med skyldigheten att hos
prokuratorn i tryckningsorten 24 timmar före
skriftens utlemnande till spridning deponera
ett exemplar af skrift mindre än 10 ark, som
behandlar politiska och nationalekonomiska
ämnen. Bestämmelsen skärptes under det andra
kejsaredömet genom 1852 års presslag, särskildt
hvad angår tidningspressen. Utgifvaren ålades vissa
förpligtelser i afseende på redaktionen af tidning,
och varningssystemet infördes. Indragning af
tidningar på kortare tid eller för alltid kunde ej
allenast på grund af domstols utslag, utan äfven
efter beslut af vederbörande minister, förordnas,
efter det under en tid af två månader två motsvarande
varningar blifvit af ministern gifna; hvarförutom,
då den allmänna säkerheten ansågs sådant fordra,
regeringschefen kunde genom ett särskildt i
»Bulletin des lois» kungjordt dekret förordna om
indragning. 1848 ars rörelse medförde för Tyskland
upphäfvande af 1819 års presslag, och i tyska folkets
»Grundrechte», hvilka genom promulgationslagen d. 27
Dec. 1848 gjordes gällande, blef pressens frihet
i hela sin vidd erkänd. Denna frihet finge under
inga omständigheter och på intet sätt genom några
slags preventiva åtgärder, såsom censur, koncession,
borgen, statspålagor, inskränkning i tryckeriers
anläggning, i bokhandel, i postforsändning eller
andra sätt att hämma den fria trafiken, inskränkas,
suspenderas eller upphäfvas. Pressförbrytelser
skulle i behörig ordning åtalas inför domstol och
pröfvas af jury. Grundrättigheterna stannade på
papperet, utom hvad censurens upphäfvande beträffar,
ty denna återinfördes ej. För öfrigt gingo de tyska
staterna i Frankrikes fotspår i 1851 års preussiska
och 1852 års österrikiska presslag och i Tyska
förbundets beslut (d. 6 Juli 1854) angående allmänna
bestämmelser till förhindrande af tryckfrihetens
missbruk. Borgenssystemet och rätt för styrelsen
att efter eller utan föregående varning indraga
tidningar upptogos äfven i lagstiftningen. I
Danmark blef efter tingens nya ordning, som
infördes genom 1849 års grundlag, trycktvånget
upphäfdt, och genom lagen angående pressen d. 3
Januari 1851 garanterades tryckfriheten. I 1848
års schweiziska förbundsförfattning garanterades
tryckfriheten. Bestraffningen af dess missbruk
öfverläts åt kanton-lagstiftningen, för hvars gällande
kraft dock fordrades förbundsrådets samtycke. De
inskränkande band på pressen, hvilka sålunda på sina
ställen ansågos erforderliga för att utveckla densamma
i en samhällsnyttig
riktning, visade sin vanmakt. Man fann, att
tryckfriheten består, såsom von Stein säger, deruti
att de makthafvande ovilkorligen afsäga sig hvarje
anspråk på att genom några slags mått och steg
inverka på syftet och andan i pressens alster samt
att man inskränker sig till att göra ett straffbart
innehåll åtkomligt förlagens arm och tillser,
att ansvar derför utkräfves af gerningsmannen och
af deltagare i den mån, som de varit verksamma
vid den begångna förbrytelsen. Tocqueville hade
långt förut framhållit, att det enda medlet att
neutralisera tidningar är att mångdubbla deras antal,
och Lamartine hade yttrat, att det förtryck, som
pressen utöfvar på den allmänna meningen, grundar sig
på dess monopol, ej på dess frihet. Kejsar Napoleon
III begynte derför på 1860-talet att lossa på dess
tvångsband. Tvånget mildrades genom lagen d. 2 Juli
1861, och genom lag d. 11 Maj 1868 utbyttes den först
erforderliga koncessionen för tidnings utgifvande mot
en enkel anmälan, på samma gång som varningssystemet
borttogs. Genom nationalförsvarsregeringens dekret
af d. 10 Sept. 1870 afskaffades tillståndsbref för
boktryckeri och bokhandel, hvilket åtföljdes af
borttagande af stämpelskatten å periodiska skrifter
och ströskrifter. Jurydomstol (se d. o.) infördes för
tryckfrihetsmål genom lag af d. 15 April 1871. Dock
qvarstod ännu borgenssystemet jämte skatt å papper,
som användes för kautionspligtiga tidningar, till dess
alla preventiva hinder borttogos genom presslagen
af d. 29 Juli 1881. I England, som äfven frigaf
kolporteringen, hade redan 1869 borgenssystemet
för tidningar afskaffats, sedan stämpel och andra
afgifter, som drabbat tryckta skrifter, blifvit
under åren 1855–61 borttagna. Efter Tyska förbundets
upplösning och Tyska rikets bildande (1871), hvarvid
presslagstiftningen gjordes till en riksangelägenhet,
utfärdades presslagen för Tyska riket d. 7 Maj 1874,
hvarigenom alla de preventiva hinder, som förut
förefunnos för skrifters utgifning, boktryckeri,
bokhandel och kolportering, blefvo undanröjda och
samtliga de i de tyska »Grundrechte» innehållna
löften om pressens frihet och skydd af lag vid
ansvars utkräfvande för missbruk af tryckfriheten
förverkligade. I de flesta öfriga land äro dessa
grundsatser äfven genomförda, med undantag af
Österrike, hvars nya lag af d. 17 Dec. 1862,
med »Novellen» af d. 15 Okt. 1868, upphäft det
väsentligaste af trycktvånget, men bibehållit
borgenssystemet för tidningar och ströskrifter, som
behandla politiska och nationalekonomiska ämnen, jämte
stämpel for kautionspligtiga sådana, samt af Ryssland
och Finland, hvarest äfven censur bibehålies. I
Finland har på senaste tiden pressfriheten
t. o. m. ytterligare inskränkts, genom den i Juli
1891 utfärdade lagen, som gör utgifvande af periodisk
skrift beroende af generalguvernörens tillstånd samt
gifver pressöfverstyrelsen rätt att indraga skrift,
hvars utgifvare ej ställt sig meddelta varningar
till efterrättelse, gifver generalguvernören rätt
att efter godtfinnande inställa utgifvandet af en
tidning, emedan den gifvit anledning till missnöje
genom oriktig tolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
