Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet inbegriper rätt att med tryckpressens tillhjelp utbreda sina tankar - Tryckfrihetsförordningen är en af Sveriges grundlagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyldig, får utstå straffet. Till följd deraf att
Tryckfrihetsförordningen ej tillåter något annat
bevisningssätt än det i denna lag utstakade, slår
det skydd för friheten, som med bestämmelserna och
bevisningen afsetts, lätt öfver i skydd för frihetens
missbruk, hvadan i Sverige mer än annanstädes utväg
är öppen för dem, som vilja använda pressen till
samhällets eller enskildas skada, att förskaffa sig
s. k. ansvaringar (»bulvaner»), hvilka ansvara med
straff för de förbrytelser, som en annan begått. I
afseende på pröfningen af den åklagade skriftens
innehåll utgår tryckfrihetsförordningen från den
förutsättningen att i tvetydiga fall man hällre bör
fria än fälla, alltid mer fästa uppmärksamheten på
ämnet och tanken än på uttryckets lagstridighet, mer
på skriftens åsyftning än på framställningssättet. För
att vinna detta ändamål är åt en jurys (se vidare
Jurydomstol, sp. 1472) öfverlåtet att pröfva
lagligheten af åtalade skrifters innehåll.
Denna frihet att utgifva och sprida svenska
skrifter under garanterad rättssäkerhet är
förbunden med rätt att föryttra utrikes ifrån
inkomna skrifter, dock under kontroll af chefen
för Justitiedepartementet. Derom, äfvensom om
det fall, då konungen, på anmälan af främmande
regering, eger omedelbart ingripa och förordna om
skrifts seqvestrering och indragning, se Qvarstad i
tryckfrihetsmål, sp. 573. Derjämte har konungen rätt
(§ 3, 9°) att, så snart genom någon skrift, oafsedt
om den är smädlig eller förgriplig, missförstånd med
utländsk makt sig yppat, låta densamma utan rättegång
konfiskera.
Tryckfriheten är i nu gällande T.F. på alla sidor
omgärdad och ställd under domaremaktens hägn, utan att
regeringen eger af maktfullkomlighet ingripa i andra
fall, än då fara för rikets yttre säkerhet fordrar
en utomordentlig åtgärd. Till skydd mot missbruk af
ämbetsmakt är i ansvarighetslagen för statsrådets
medlemmar § 4 stadgadt straff af ämbetets förlust för
ledamot, som underlåter att afstyrka verkställighet af
mot tryckfrihetslagen stridande steg. Och riksdagens
Justitieombudsman är (T.F. § 4, 5°) särskildt ålagdt
att lemna sin ämbetsåtgärd för beifran af tjenstefel
vid tryckfrihetsmåls handläggning, och han bör enligt
Instr. § 22 med synnerlig uppmärksamhet och nit
iakttaga hvad till skyddande af tryckfriheten finnes
stadgadt. – Se H. L. Rydin: »Om yttrandefrihet och
tryckfrihet» (1859) och »Om reform af den svenska
tryckfrihetslagstiftningen» (i »Ny svensk tidskr.»,
1887). H. L. R.
Tryckfrihetsförordningen är en af Sveriges
grundlagar. Sedan det under frihetstiden rådande
tvånget öfver pressen och det godtyckliga sätt, hvarpå
censuren i det herskande partiets tjenst handhades,
känts alltmer förhatliga och insigten »af den stora
båtnad allmänheten af en rättskaffens skrif- och
tryckfrihet tillflyter» begynt klarna, blef en af
de fordringar, som i memorialet d. 12 Nov. 1765 om
lagarnas verkställighet uppställdes, den om skrif-
och tryckfrihet. Skrifvelse derom utfärdades följande
år, hvaraf framgick K. M:ts förordning ang. skrif-
och tryckfrihet d. 2 Dec. 1766, hvilken till
tryckfrihetens ytterligare betryggande förklarades
vara af grundlags natur. Denna tryckfrihetsförordning
var egnad att väcka uppmärksamhet, emedan pressen i
alla europeiska land utom England hölls under censur
och administrativ uppsigt. Den har betydelse äfven
för sitt innehåll. Först och främst afskaffades
censur, utom hvad angick religiösa skrifter; vidare
förklarades allt vara lofgifvet att trycka, som ej
genom uttryckliga stadganden i §§ 1–3 i förordningen
bestämts såsom tryckfrihetsmissbruk. Och till
underlättande af den granskning och behandling af
alla offentliga angelägenheter, som sålunda frigafs,
påbjöds rättighet – vidsträcktare t. o. m. än
nu gällande Tryckfrih:s förordn. § 2, mom. 4
medgifver – för hvar och en att taga kännedom af och
allmängöra allt, som utgjorde föremål ej allenast för
ämbetsmyndighetens, utan äfven för regeringens och
rikets ständers åtgärder och beslut. Såsom missbruk
skulle anses enl. § 1, utom hädelse, hvad som strider
mot trosbekännelsen (till följd deraf voro religiösa
skrifter underkastade censur), enl. § 2 bestridande
eller anfäktande af rikets grundlagar och enligt §
3 smädelse mot konungen och konungahuset, mot rikets
råd, ständer, ämbetsmän eller någon annan medborgare,
smädliga utlåtelser om krönta hufvud eller deras
närmaste blodsförvanter och samtida regerande makter
samt hvad som stred mot sedlighet och ärbarhet. Med
undantag af hvad som rör kritik af grundlagarna utgöra
dessa bestämmelser uppränningen till stadgandena i nu
gällande T. F. 1766 års T. F. ställde tryckfrihetens
utöfning under laga rättegångsformer vid laga
domstol, hvarjämte ansvaret ålades författare,
men boktryckare fredades från ansvar, derest han
kunde styrka hvem som vore författare. Domstol egde
bestämma om qvarstad, och först efter slutlig dom
kunde skriften konfiskeras eller förstöras. Hvad
som uti denna förordning saknades var den garanti
för tryckfriheten, som gifves uti boktryckeri- och
bokhandels-näringarnas frihet. Dessas äfvensom
förläggares och utgifvares rättigheter och
skyldigheter funnos ej i T. F. angifna, utom hvad
rörde skyldigheten för boktryckaren att aflemna
friexemplar till offentliga samlingar samt att
utsätta namn å boktryckare, tryckningsort och
årtal. För öfrigt voro boktryckare och bokhandlare
bundna af Boktryckerireglementet af d. 12 Aug. 1752
samt k. skr. till Kanslikollegium d. 1 Febr. 1757,
under hvars uppsigt både boktryckeri och bokhandel
voro ställda. – Den för tryckfriheten gynsamma, 1766
begynta perioden varade ej länge. Med stadfästelsen
af 1772 års regeringsform upphörde 1766 års T. F. att
ega gällande kraft. Tryckfrihetsförordningen nedsteg
dermed från sin trygga ställning såsom grundlag till
att blifva en stadga, af natur att kunna af konungen
allena bestämmas. Konungen förklarade sig till alla
delar för tryckfrihetens bevarande och utfärdade
d. 26 April 1774 »K. M:ts förnyade förordning och
påbud angående skrif- och tryckfriheten», hvilken till
största delen är en ordagrann afskrift af 1766 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
