Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tula-arbeten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skänkas bort, oftast till kyrkan, och tulluppbörden
verkställdes då af hennes tjenare. Derigenom
var grunden lagd till det förhållande, som under
feodaltiden blef regel i både Frankrike, Tyskland
och Italien, att hvarje kronvasall uppbar tull i sitt
område och för sin egen räkning, hvilket naturligtvis
framkallade mycken förvirring och i hög grad skadade
varubytet. I Frankrike öfvergick visserligen tullen
åter till en kronans inkomst, men många tullgränser
mellan de olika provinserna qvarstodo dock ända
till franska revolutionen. I Tyskland åstadkoms en
förbättring först genom Tullföreningen (se Tyska
tullföreningen), men uti Italien icke förr än genom
landets enande till en stat. – Öfverallt såg man
i tullen till en början blott ett medel att öka
statsinkomsterna, och tullarna togo alltså ingen
hänsyn till handelns och industriens behof. Detta
ändrades till en del genom merkantilsystemet (se
d. o.), som bl. a. genom höga tullar sökte främja den
inhemska produktionen, ehuru visserligen denna tanke
ej kunde göra sig gällande annat än vid bestämmande
af tullarna vid riksgränsen.
Till Norden har tullen kommit från Tyskland. I
Knytlingasagan berättas, att Knut Lavard först
infört tull i ett nordiskt land. När tullafgifter
först börjat erläggas i Sverige är ovisst. Tullfrihet
hafva, enligt Gotlandslagen, gutarna egt i Sverige
alltifrån den tid de först gingo under Sverige, »redan
innan helge Olofs konungs tid». Tullen omtalas vidare
i flere handlingar från 1200-talet, och tullfrihet
gafs Lybeck och Hamburg af Birger jarl. Tullen skulle
utgå »efter silftaal» till myntets förkofran. Så
stadgade Magnus Eriksson, att alla köpmän, som
förde specerier hit in i landet, skulle för hvart
värde af 40 mark föra en lödig mark silfver till
myntet och få igen 4 1/2 mark penningar, hvilket
innebar, att köpmannen måste i tull betala en half
mark. Denna förordning förnyades sedan flere gånger
(1453, 1476, 1483), ehuru den är svår att förlika med
den ofta bekräftade tullfrihet, som tidens vigtigaste
köpmän, lybeckarna, åtnjöto. Några få bestämmelser om
tullafgifternas storlek finnas ännu från medeltiden
(under Kalmarunionens tid utgick införseltullen med 10
proc. af varuvärdet); af dem framgår, att man användt
både import- och exporttullar. Nyanlagda städer
erhöllo ibland tullfrihet eller tullnedsättning,
och städernas egna innevånare hade alltid billigare
tull än köpmän från andra städer. – Tullen var
från äldsta tider ett regale, men omtalas dock
ej i de svenska lagarna. Under större delen af
Gustaf Vasas regering förekom endast införseltull,
hvilken enl. 1536 års tullordning i allmänhet var
5 proc. af varornas värde, »såsom de blifvit sålda
här i landet». Men genom en förordning af år 1559
infördes äfven »uttull» à 3 proc. af varuvärdet. Vissa
städer löste sig från tullen genom en årlig skatt,
och genom fördrag förunnades tullfrihet åt vissa
utländingar, såsom danskar och lybeckare. »Intullen»
var alldeles upphäfd åren 1591–1600 samt upphäfdes
åter 1604. Slutligen blef 1606 äfven »uttullen»
upphäfd, dock mot vilkor att en viss mängd guld eller
silfver inlemnades på
myntet till prägling, för hvilken betalning
efter fastställd vexelordning gafs. Men denna
sed bröts genom tullordningen af d. 8 Mars 1611,
som afskaffade vexeln och stadgade införseltull
i guld efter 2 ungerska gyllen (à 7 mark svenska
penningar) för 100 daler varuvärde. Åren 1613 och
1615 medgafs, att svenska borgare skulle betala endast
half tull. Exporttullen skulle enligt dessa lagar
den svenske säljaren, icke köparen, betala. En ny
tullordning, utarbetad af Ax. Oxenstierna, utkom
1636, som medgaf särskild lindring i tullen för
varor, som in- eller utfördes på svenska fartyg,
hvem godset än tillhörde. Ett alldeles nytt uppslag
i tullfrågan gjordes genom tullordningen af d. 15
Dec. 1667. Der påbjödos för första gången bestämda
tullsatser för olika varor, under det att man förut
bestämt tullen i vissa procent af varans värde;
all tull skulle beräknas efter varuqvantiteten;
tullen skulle betalas af den, som in- eller utförde
varan. Denna tullordning bibehåller dessutom en,
första gången 1617 införd art af lindringar i tullen,
beroende på skeppens beskaffenhet. Det stadgades
nämligen, att de svenska skepp, som voro byggda inom
riket och bestyckade med ett visst antal kanoner,
skulle åtnjuta 1/3 lindring i tullen, andra svenska
skepp, som voro af ek, 1/6 lindring, men alla öfriga
såväl svenska som utländska fartyg skulle betala
hela tullen. Deraf uppstodo benämningarna helfri,
halffri och ofri tull (se Halffri). Dessa olika tullar
funnos sedan till 1782 (med undantag af åren 1715–26),
men genom tullordningarna af d. 6 Juni och d. 23
Sept. 1782 upphörde dem halffria tullen. Den helfria
blef då vid införseln 40 proc. och vid utförseln 50
proc. lägre än den ofria. Den ofria tullen upphörde
försvenska fartyg med 1830 och för utländska genom
tulltaxan af d. 18 Dec. 1857. – Varuvärdet, eller
det s. k. tullvärdet, lades 1715 åter till grund för
tullberäkningen, men genom 1739 års taxor gjordes
å nyo varuqvantiteten till beräkningsgrund. – I
alla äldre tullordningar funnos vissa import- och
exportförbud; de förra afskaffades till fullo genom
tulltaxan af 1857, de senare genom k. kung. d. 19
Dec. 1855, utom för malm, som först genom 1857 års
tulltaxa blef medgifven till utförsel. (Särskilda
förordningar stadga dock ännu i vissa fall in- eller
utförselförbud. Se derom Tulltaxa.) Utförseltullen
blef alldeles afskaffad genom taxan af d. 4 Dec. 1863,
så att numera endast införseltullarna qvar stå. –
Sjötullen l. stora tullen brukade sedan äldre
tider förvaltas direkt af kronan under Kommerse-
eller Kammarkollegiets ledning, men den lilla
l. landtullen, hvilken, såsom ofvan nämnts, uppstod
1622, brukade ofta vara bortarrenderad. Den förra
utgjorde enl. rikshufvudboken för 1624 128,000 dlr
smt, den senare (jämte accisen; se d. o.) 39,716 dlr
smt. År 1644 voro de motsvarande siffrorna 388,0082
och 166,648, 1653 534,655 och 190,421. År 1681 steg
sjötullen till 1,006,997 dlr smt, 1704 till 1,030,285,
1710 till 821,055. Landtullen utgjorde 1701 419,264
dlr smt, 1711 412,277, 1718 398,697, 1722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
