Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdomar, för hvilka tungan mest är utsatt, må nämnas
förlamning, inflammation (se Glossitis) och
kräfta. Genom tungbandets alltför starka utveckling
mot tungspetsen uppstår den abnormitet, som kallas
tunghäfta (se d. o.). G. v. D.
Tungan är med afseende på sin byggnad och rörlighet
mycket olika hos olika djurslägten. Hos kattdjuren
äro papillerna beklädda med en hornartad slida,
hvarigenom de likna små taggar. Myrätarnas tunga är
maskformig, klibbig och långt utsträckbar. Likaså
kan giraffen långt utsträcka sin tunga och nyttja
den som griporgan. De flesta foglars tunga
är framtill hård och hornartad (undantag bilda
papegojor och änder) samt har ringa eller ingen
betydelse som smakorgan. Foglarnas tunga kan för
öfrigt vara tillspetsad eller trubbig, klufven eller
delad i flere trådar, stundom äfven borstbärande
eller försedd med hullingar. Särdeles egendomlig
är hackspettarnas (se d. o.) och kolibriernas (se
d. o.) tunga. Kräldjurens tunga är ofta klufven samt
gör hos somliga tjenst som gripverktyg, hos andra som
känselorgan. Fiskarnas tunga är mycket litet utbildad
och kan röras endast i samband med tungbensapparaten;
den kan vara besatt med tänder och tjenar sannolikt
blott som känselorgan.
Tunga. 1. Bot. Se Anchusa, Cynoglossum (»hundtunga»),
Ophioglosseae och Scolopendrium. – 2. Zool. Se
Tung-slägtet.
Tunga, jur. Se Onus.
Tunga metaller. Se Metaller.
Tunga trupper. Se Lätta trupper.
Tungbandet. Se Tunga, anat.
Tungbenet (os hyoides), anat., ett litet, från
skelettet fritt ben af hästskoform (se fig. 1
i art. Luftstrupe). Tungbenets midt, dess nästan
rektangulära s. k. kropp, är framtill hvälfd, baktill
urhålkad långsåt. Från denna utskjuter åt hvardera
sidan ett smalare, kantigt stycke, de stora hornen,
med en ansvällning mot änden. Nedåt sammanhänga såväl
kroppen som stora hornen med sköldbrosket genom en
membran, mot sidorna förstärkt med band till broskets
horn. Från ändarna af »kroppen» och dess gräns mot
stora hornen utgår på hvardera sidan ett litet ben-
eller brosk-stycke, de små hornen, hvilka genom band
och en svag muskulatur sammanhänga med och uppbäras
af pelareutskottet på tinningbenets pyramid (se
Hufvudskål, fig. 1, pu). Hornen äro icke sällan ledade
mot kroppen. – Tungbenet tjenar som fäste för en
del muskler, som sträcka sig dels uppåt in i tungan,
dels nedåt till sköldbrosket och bröstkorgen. – Hos
fiskarna har tungbensapparaten företrädesvis blifvit
sätet för andningsfunktionen. Den har derigenom hos
dem fått en starkare utveckling och en mera invecklad
byggnad än hos andra ryggradsdjur. G. v. D.
Tungbokstäfver. Jfr Dental, Kakuminaler,
Palataler.
Tunge. 1. Socken i Elfsborgs län, Ale härad. Areal
2,228 har. 627 innev. (1890). Annex till
Skepplanda, Göteborgs stift, Domprosteriets Norra
kontrakt. – 2. Härad i Göteborgs och Bohus län, ingår
i Sunnervikens domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Foss, Svarteborg och Håby. Areal 27,460
har. 7,152. innev. (1890).
Tungel (Isl. tungl), ett gammalt svenskt ord för
himmelskropp, särskildt för månen (se Måne, 2). Äfven
tiden från en nymåne till den näst följande, en
lunation, kallas ett tungel.
Tungel, Lars Nilsson (Lat. Laurentius Nicolai),
diplomat, var son till hertig Karls räntmästare,
sedermera kammarrådet Nils Larsson, och föddes
1582. Han studerade flere år vid tyska universitet,
hvarunder han till beskyddare hade hertig
Johan af Östergötland. Efter dennes död vände
han sig till Axel Oxenstierna för att få någon
anställning i sitt fädernesland. Hemkommen 1621,
blef han också genast anställd som sekreterare
i kansliet, der dåmera under Oxenstiernas ledning
ämnessvenner började utbildas för den diplomatiska och
statsmannabanan. Der väckte han snart uppmärksamhet
genom sin språkkunskap och sina studier i öfrigt, sin
förmåga att behandla svenska språket och kanske äfven
genom sin fina, karakteristiska handstil. Inom kort
användes han i åtskilliga diplomatiska uppdrag: vid
fredsunderhandlingarna i Livland samt i beskickningar
till Danmark och till Frankrike. Till sistnämnda land
afsändes han 1628 och 1630. Han hade vid det senare
tillfället i uppdrag att redogöra för den felslagna
underhandlingen med Charnacé uti Sverige, att söka
få reda på nämnda sändebuds verkliga instruktioner
och slutligen, i fall någon invit gjordes från
franska hofvet, afsluta traktaten mellan Sverige
och Frankrike. Sistnämnda del af sitt uppdrag kom
han aldrig i tillfälle att fullgöra, då hvarken
Richelieu eller någon annan icke ens genom minsta
antydan inbjöd honom dertill. De uppdrag, som han
fått, visa emellertid, att han då hörde till Gustaf
Adolfs högtbetrodda diplomater. Efter slaget vid
Breitenfeld (1631) sändes han såsom resident till det
kurfurstliga hofvet i Sachsen, i mer än ett afseende
den tiden en af de vigtigaste posterna för den
svenska diplomatien. Hans depescher derifrån vittna
för efterverlden om hans begåfning och rättfärdiga
det rykte han åtnjöt såsom en af samtidens bästa
stilister på svenska. De lemna en åskådlig bild af
det dåvarande sachsiska hofvet och dess jämmerliga
politik. Särskild betydelse hafva de fått genom de
upplysningar de gifva om de hemliga underhandlingarna
mellan Wallenstein och svenskarna alltifrån 1631,
i hvilka Lars Nilsson var fullt invigd, liksom om de
böhmiske emigranternas intriger. Hans verksamhet blef
emellertid snart afbruten. Han dog d. 21 (20?) Okt.
1633 i Dresden i en der gängse farsot. Han var
då utsedd att öfvertaga Salvius’ plats i Hamburg,
sjelfva medelpunkten för den svenska diplomatien
i Tyskland under kriget. Lars Nilssons koncept och
dagböcker stannade efter hans död i Tyskland, der
de slutligen hamnat uti biblioteket i Hannover. För
såvidt de röra underhandlingarna med Wallenstein och
hvad dermed sammanhänger, äro de af Irmer publicerade
i »Die verhandlungen Schwedens und seiner verbündeten
mit Wallenstein und dem kaiser» (3 dlr 1888–91),
sedan E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
