Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 929-930 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tungsvalgnerven ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tunhem. Se Vestra Tunhem och Östra Tunhem.

Tunica (klädesplagg). Se Tunika.

Tunica Scop., bot., ett från Dianthus L. utbrutet
slägte af spensliga, glatta örter med mycket smala
blad och de små blommorna gyttrade inom ett svepe
af 1 eller 2–3 gulhvita, broskartade, tämligen stora
skärmfjäll. Svepets hylseliknande beskaftenhet har
gifvit anledning till slägtnamnet Tunica och den
svenska benämningen »hölsenejlika». Blomfodret
är hinnaktigt, 5-kantigt, med 2-bladigt
ytterfoder. Kronbladen hafva lång klo och liten, hel
eller i spetsen intryckt skifva utan bikronblad. På
sandbackar och torra ställen förekommer en art af
denna lilla nejlika, T. prolifera Scop., på några
ställen i Skåne och Östergötland samt på Öland och
Gotland. En annan, till mellersta och södra Europa
hörande art, T. saxifraga Scop., »klippnejlika»,
är en på stenpartier i trädgårdar använd, vacke växt,
hvars blommor äro ytterst talrika och framkomma
i oafbruten följd från Maj till September.
O. T. S.

Tunicata, manteldjur, zool., uppfattades förr som
en klass bland blötdjuren eller förenades med en
del andra ryggradslösa djur till en grupp. Den
på senare tider vunna närmare kännedomen om
deras utveckling gifver emellertid vid handen,
att flertalet endast i fullt utbildadt, d. v. s. i
könsmoget, tillstånd kan betraktas som ryggradslösa
djur, men att detta flertals ungar (larver) äro
verkliga ryggradsdjur. Dessa tunikaters individuella
utveckling företer sålunda den intressanta bilden
af en »tillbakagående» (regressiv) utveckling (se
nedan). – Sjöpungarna, Ascidiae, hvilka bilda den
största klassen inom manteldjurens grupp, och af
hvilka flere arter förekomma vid Sveriges vestkust,
äro hafsdjur, som i fullt utbildadt tillstånd äro
fastvuxna vid stenar, växter l. dyl. Till det yttre
utmärka de sig genom

Fig. 1.

Fig. 2.

en säcklik, oledad kropp utan extremiteter
(fig. 1). De enkla sjöpungarna, Asc. simplices, äro
omgifna af ett hölje (mantel, Lat. tunica), hvilket
är än geléartadt, än läderartadt eller brosklikt,
och hvilket bildas som en afsöndringsprodukt af
det inuti detsamma liggande djurets hud. Hos en i
Medelhafvet lefvande form är
manteln delad i tvänne skifvor, hvilka kunna slutas
genom särskilda muskler, hvarigenom denna mantel
erhåller en stor likhet med de tvänne skalen hos
musseldjuren. Manteln är genomborrad af två öppningar:
munnen, m (se fig. 2, som är en förenklad bild af en
sjöpungs olika organsystem), och utförings- eller
kloaköppningen (cl), hvilka båda kunna öppnas ock
slutas. Sjelfva djuret är mycket enkelt bygdt. Det
är företrädesvis närings- och fortplantningsorganen,
som äro starkt utbildade, medan de öfriga organen stå
på en ganska låg utvecklingsgrad. Munöppningen leder
in i det vida svalget, hvars väggar äro genombrutna
af ett stort antal springor (g’). Som dessa väggar äro
försedda med ett rikt blodkärlsnät, tjenstgör svalget
tillika som andedrägtsorgan (gälsäck). Vattnet,
som intages genom munöppningen, uttränger genom de
ofvan nämnda springorna i den gälsäcken omgifvande
håligheten (dx, p), hvilken öppnar sig utåt genom
den förut omtalade kloaköppningen. I gälsäckens
(svalgets) botten börjar den enkla tarmkanalen
(t), hvilken mynnar ut i kloaken (a). I gälsäckens
närhet ligger hjertat (h). Blodkärl med egna väggar
saknas, enär blodet flyter i springor och håligheter
(lakuner) mellan de öfriga organen. Sjöpungarna äro
liksom alla manteldjur samkönade. Könsorganens (k)
utföringsgångar mynna ut i kloaken. Nervsystemet
utgöres af en enkel nervknut (n), belägen i
kroppsväggen mellan mun- och kloaköppning, och af
från denna nervknut utstrålande nervtrådar. Högre
sinnesorgan saknas fullständigt. –

Fig. 3. Fig. 4.

En grupp små
sjöpungar, de s. k. stjern-ascidierna (se d. o.),
Asc. compositae, och de salpaliknande sjöpungarna,
Asc. salpaeformes (se Pyrosoma), bilda kolonier. –
Medan sålunda sjöpungarna äro ganska enkelt byggda,
fastsittande, ryggradslösa djur, intaga deras fritt
simmande larver en helt annan och mycket högre
organisationsståndpunkt. De hafva en viss yttre
likhet med små grodlarver (fig. 3): en rund kropp och
en lång, muskulös stjert, hvilken senare innesluter en
skelettdel, nämligen en ryggsträng (chorda dorsalis;
fig. 4 d), som fullkomligt motsvarar den, hvilken
tillhör hvarje ryggradsdjur under dess fosterlif,
och hvilken qvarstår hos flere lägre ryggradsdjur,
t. ex. lansettfisken (se d. o.), under hela lifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>