- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
931-932

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tungsvalgnerven ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ofvanom denna sträng, på larvens ryggsida,
ligger såsom hos alla ryggradsdjur det centrala
nervsystemet, bestående af ryggmärg (c) och hjernblåsa
(d), i hvilken senare ett oparigt öga (e) och öra
(f) äro utbildade. Två enkla gälöppningar gå från
svalget till kroppsytan. Under det nu skildrade
utvecklingsskedet är således sjöpungen i allt
väsentligt byggd som ett ryggradsdjur. Sedan larven
en tid bortåt fört ett fritt lif, fäster den sig
förmedelst några tapplika utväxter i sin främre
kroppsände (fig. 4 och 5, a) vid något föremål i
hafvet. Nu

illustration placeholder
Fig. 6. Fig. 5.


försvinner stjerten med sina muskler, sin ryggsträng
och ryggmärg, äfvensom sinnesorganen. Resten
af nervsystemet reduceras till den förut
omnämnda lilla nervknuten, och djuret antager
småningom den utvecklade sjöpungens gestalt,
såsom de något förenklade fig. 5, 6 och 7 närmare
förtydliga. Samtidigt hafva tarmröret samt andedrägts-
och könsorganen utvecklats.

illustration placeholder
Fig. 7.


Sjöpungen har således nu sjunkit till de ryggradslösa
djurens lägre nivå och tillbringar sina återstående
dagar med att tillfredsställa lifvets mest elementära
kraf: att äta och fortplanta sig. – Af intresse
är, att det finnes en liten grupp manteldjur,
de s. k. Appendicularidae, hvilka under hela sitt
lif qvarstå och uppnå könsmognad på ett stadium,
hvilket i allt väsentligt öfverensstämmer med
sjöpungarnas larver. Appendikulariderna äro sålunda
ej underkastade en dylik tillbakagående utveckling,
som vi skildrat hos sjöpungarna. – Till en annan
afdelning bland manteldjuren höra sajpdjuren (Thaliacea,
Salpce). Hos dem sitta munnen och kloaköppningen
nästan i kroppens motsatta ändar. Manteln är
genomskinlig, och gälhåligheten med gälsäcken utgör
större delen af kroppen, medan inelfvorna intaga
endast en helt liten plats. Dessa djur erbjuda ett
intressant exempel på regelbunden generationsvexling
(se d. o.). Man anträffar nämligen dels enstaka,
könlösa individer, dels kolonier, bestående af ett
antal sammanhängande könsdjur. De förra frambringa
genom knoppning de senare. Knopparna, anlagen till
de nya djuren, ligga, tills de uppnått en viss grad
af utbildning, i en hålighet i de enstaka lefvande
salpdjurens kroppsvägg. Sedan afsnöras dessa knoppar,
som sinsemellan förblifva i sammanhang och bilda en
koloni, hvilken simmar fritt omkring. Individerna i
kolonien frambringa deremot ägg, hvilka befruktas,
och ur dessa ägg utvecklas de könlösa djuren.
L-e.

Tunicin, kem., en art cellulosa, som förekommer i
ascidéernas (tunikaternas) mantel. P. T. C.

Tunika, Lat. tunica, var hos grekerna (den
kallades af dem chiton) och romarna ett inre plagg,
motsvarande till bruket en skjorta, till formen en
tröja eller en blus. Den var vanligen af ylle och
bestod af två hopsydda delar, ett bröststycke och ett
ryggstycke, samt saknade i regeln ärmar eller hade
sådana blott för öfverarmarna. Den omgjordades vid
höfterna och räckte ungefär till knäna (fig. 1.). Af
tunikan förekommo dock flere slag. Sådana med långa
ärmar och fotsida började användas i republikens
senare tid, men betraktades då såsom tecken på
veklighet. Särskildt omtalas tunikor med bredt och
tunikor med smalt bräm (clavus); de förra hörde till
senatorernas, de senare till riddarnas drägt. Dessa
bräm voro anbragta i purpurfärg, det breda vertikalt midt

illustration placeholder
Fig. 1. Fig. 2.


på bröstet, det smala i två parallella ränder till
höger och venster på bröstet. Tunikan brukades ensam,
d. v. s. utan toga, i hemmet samt af arbetare och
handtverkare vid deras förrättningar och äfven eljest
i hvardagslag. Chiton och himation (pallium), tunica
och toga, bildade den frie grekens och romarens
fullständiga drägt (fig. 2; jfr Drägt). Senare
användes allmänt jämväl en inre tunika under den nu
beskrifna. Qvinnorna buro öfver denna inre tunika
ett särskildt plagg, äfven det en sorts tunika,
som kallades stola, samt var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfap/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free