Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunisien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viss grad anses dessa processer verka i organismens
tjenst. – Samtidigt med matsmältningen (digestionen)
eger en uppsugning (resorption) af de smälta
födoämnena rum. Huru denna process förlöper är ännu
ej utredt. Man anser emellertid, att protoplasmat i de
epitelceller, som bekläda tarmens insida, spelar den
vigtigaste rollen. Betydelsen af villi och valvulae
Kerkringii skulle vara den att de öka slemhinnans
yta och möjliggöra i större utsträckning en beröring
mellan tarminnehållet och de nämnda cellerna. Från
tarmens slemhinna föras de uppsugna ämnena dels genom
blodkärlen till lefvern, dels genom lymfkärlen och
vidare genom ductus thoracicus in i blodströmmen.
J. E. J-n.
Tunntarmsstynget. Se Styngflugor.
Tunstall [tö’nstal], stad i engelska grefskapet
Stafford, vid Trent–Mersey-kanalen, 6 km. n. v. om
Stoke upon Trent. 12,244 innev. (1881). Tillverkning
af lerkärl och tegel. Stora jernverk.
Tuometar, Finsk mytol. Se Tapio.
Tuomivaara [-vara], Finsk mytol. Se Tapiola.
Tuonela, Finsk mytol., hos fornfinnarna de dödes
under jorden belägna vistelseort. Den synes hafva
betraktats såsom en holme, på alla sidor omgifven af
en elf, Tuonen joki, Tuonen virta, äfven kallad Tuonen
koski (»Tuonis fors») och »Manas urgamla bäck». Denna
»svarta» elf ansågs vara synnerligen helig, hvarför
vid den de dyraste eder svuros. I T. förefunnos för
öfrigt alldeles samma förhållanden som på jorden:
der sken solen, der saknades ej land, vatten, åkrar,
ängar eller skogar, der funnos björnar, vargar,
ormar och gäddor. Men allt var af synnerligt dyster,
förfärande, t. o. m. förderflig art. Såsom den mörka
uppehållsorten för allt ondt förvexlades Pohjola
emellanåt med T. Se vidare Tuoni. O. G.
Tuonetar, Finsk mytol. Se Tuoni.
Tuoni, Finsk mytol., hos fornfinnarna de dödes
öfver måttan stränge, obeveklige och åldrige
herskare. T. dödade icke sjelf; detta gjorde
sjukdomarna, svärdet, elden, vattnet m. m. Han
endast hemtade de döde till underjorden, herskade
öfver dem och bevakade dem så strängt, att ingen
slapp bort från hans rike. För detta ändamål knöt
han nät af koppar- och jerntrådar, hvilka hans
»gamla, krokkäftiga käring», Tuonetar l. Manatar,
spunnit. Deras »blodbesudlade, krokfingrade, med
jernnaglar försedde» son nedlade derefter dessa i
Tuonielfven (se Tuonela) i alla riktningar,
för att ingen af de döde skulle kunna återvända till
jorden. Detta förmådde endast Väinämöinen göra genom
sin mäktiga trollkonst. När han begifvit sig till
underjorden för att af T. erhålla tre ursprungsord,
som han saknade, ser han T:s kortväxta dotter, Tuonen
tyttö (äfven hon kallad Tuonetar), stående vid
elfvens andra strand och sysslande med tvätt. Hon afråder
honom först att utan skäl intränga i det dystra riket,
derifrån ingen återvänder, men låter dock slutligen
beveka sig till att hemta honom öfver floden. Detta
är eljest det enda vänligare drag, som
omtalas om T:s döttrar, hvilka voro synnerligen
många och tillika mycket skadebringande. Till
dem hörde särskildt Kiputyttö, »smärtans dotter»,
sjukdomarnas herskarinna, samt Loviatar. Tuonen väki,
»Tuoni-folket», betecknar såväl dessa ofvannämnda T:s
tjensteandar som också alla under hans makt stående
aflidnas andar. Dessa ansågos fortfarande förrätta
samma sysselsättningar som i lifvet på jorden, dock
utan någon glädje, då allt i T:s rike var dystert och
motbjudande. Namnet T. anses af Castrén, och troligen
med rätta, vara lånadt från de indoeuropeiska språken
(jfr T. tod, Grek. thanatos); och då Mana är ett
under nyare tider uppkommet ord, sluter han häraf,
att finnarnas föreställning om T. och Mana är mindre
ursprunglig än den, enligt hvilken de dödes andar
fortfara att lefva i grafven. Jfr Kalma och Mana.
O. G.
Tupaiidae. Se Spetsekorrar.
Tupé (Fr. toupet, af Medelhögt. zopf, Isl. toppr,
upprättstående hårlugg), uppkammad och friserad
hårlugg. Jfr Drägt, sp. 1,498.
Tupi. Se Guarani.
Tupp (af Gammalsv. tupper, toppmössa), i äldre
Sv. hani, hane, hannen af hönsfoglarnaa ordning
(se Gallus). – Tuppen är en urgammal sinnebild
såväl af ljuset och elden (»röd hane» = vådeld)
som af vaksamhet och stridslust. Framförallt är han
demonernas fiende: mörkrets onda makter jagas bort
af hanegället. Han var derför hos de ariska folken
fordom en helig fogel. De gamle grekerna helgade honom
åt både solguden och krigsguden, och våra förfäder
tänkte sig högst i verldsträdets topp en guldfjädrad
tupp (Gullinkambi), som väcker enhärjarna i Valhall
vid Ragnaröks inbrott. Den på tornspiran såsom
vindflöjel tjenstgörande, förgyllda metalltuppen
(T. wetterhahn, Eng. weathercock, Fr. coq, coq de
clocher, Med. Lat. gallus campanarii) symboliserar
förkunnaren af Kristi lära, d. v. s. dagens gryning
i högre mening, och manar församlingen till vakenhet
i sitt kristliga lif. Tuppen förekommer stundom
som attribut åt apostelen Petrus, till erinran
om dennes förnekelse. Tillika träffas han någon
gång på gammalkristna grafvårdar och anses der
bebåda uppståndelsens morgon. Denna tydning är
dock kanske mera poetisk än riktig, ty tuppar,
i synnerhet stridande, finnas äfven på hedniska
sarkofager. Tuppens vakenhet och särskildt hans
förmåga att vara i verksamhet tidigt om morgnarna
skaffade honom slutligen hans framstående plats
i abc-boken, der han således redan för barnet
illustrerar de gamla sentenserna »aurora musis
amica» och »morgonstund har guld i mund». Abc-bokens
tupp kunde derför ock »värpa» åt den flitige, men
naturligtvis helt andra »tuppägg» än de, ur hvilka
enligt medeltidens öfvertro de hemska basiliskerna
(vidunder med tupphufvud och orm- eller ödlekropp)
framkläcktes. – Någon tid under den stora franska
revolutionen och särskildt 1830 var tuppen (le coq
gaulois, »den galliske tuppen») en symbol af den
franska nationen (Lat. gallus betyder både »tupp»
och »galler», d. v. s. fransman).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
