Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunisien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tupper [tö’ppör], Martin Farquhar, engelsk författare,
f. i London 1810, förvärfvade sig filosofisk och
juridisk doktorsgrad vid universitetet i Oxford,
hvarefter han egnade sig åt literära värf. Död
1889. Bland de många alstren af hans penna må
nämnas Proverbial philosophy (1839–44, många uppl.;
»Lefnadsfilosofi i ordspråk», I, 1868) samt Hymn
for all nations, in fhirty languages (1851), Lyrics
(1855) och Cithara (1863; »Sånger ur Cithara», 1866)
m. fl. diktsamlingar.
Tuppfäktning, ett ganska grymt folknöje, som består
i två, med stålsporrar väpnade tuppars inbördes
strid inför en skara åskådare (hvarvid en högst
liflig vadhållning plägar ega rum). I det forntida
Athen o. a. grekiska städer anställdes offentliga
tuppfäktningar, och äfven i Rom var denna »sport»
omtyckt. Numera tillställas tuppfäktningar bl. a. i
sydöstra Asien, på Kanarieöarna, i Central-Amerika
och England. I sistnämnda land gynnades de af
Henrik VIII, förbjödos af Cromwell, men infördes
åter af Karl II. Det nu gällande förbudet kringgås
alltjämt. Tupparna utväljas af en särskild ras och
uppfödas vid en afpassad diet. Man tillser derjämte,
att de mot hvarandra kämpande djuren hafva samma vigt.
Tuppkammen, bot. Se Celosia.
Tupy, Karl Eugen, böhmisk skald, kand under
psevdonymen Boleslav Jablonský, f. 1813, d. 1881
såsom prost vid premonstratens-klostret i Krakov,
vann nationens hjerta i synnerhet genom sina
eldiga kärleksqväden (i diktsamlingen Basne, 5:te
uppl. 1872). Han utmärkte sig äfven såsom didaktisk
skald.
Tur (Fr. tour), omlopp, hvarf, omgång; utflygt
(kör-, spatser-tur), resa, resan bort (i mots. till
retur); en sammanhängande följd af danssteg och
vändningar, som bildar en underafdelning af en dans
(t. ex. turerna i en française); omgång af ett
visst antal gifningar i kortspel; ordning (»i min
tur», »i tur och ordning»), ålder i tjenst (»tur och
anciennitct»). – Af den franska betydelsen »vändning»
(olycklig eller lycklig) har ordet i svenskan fått
betydelsen lycka, framgång, hvarjämte det i Sv. äfven
betyder en liten plätt af löshår, afsedd att täcka
en bar fläck på hjessän.
Tura, Cosma (Cosimo), kallad Cosmè, italiensk målare,
f. 1432, d. 1499, bildade medelpunkten i den äldre
Ferrara-skolan. Han hade efter 1451 åtskilliga uppdrag
af hertig Borso, och fr. o. m. 1452 var han hofmålare
hos hertigen af Este. Af hans verk finnas många, om
hvilka vi genom urkunder ega kännedom, men som hafva
gått förlorade. Hit höra hans målningar i Pico de
Mirandolas bibliotek, hans 1471 i Capella Belriguardo
utförda fresker samt hans porträtt af hertig Alfonso
och af Beatrice d’Este. Bibehållna äro deremot hans
målningar på orgeldörrarna i Ferraras domkyrka,
framställande Bebådelsen och S. Georgs kamp med draken
(1469). Dessa bilder kännetecknas af hårda former,
tecknade med största noggranhet, skrynkligt brutna
draperiveck och skarp färg. Samma kännemärken tillhöra
en del målningar på olika håll, t. ex.
en altartafla, Maria med barnet, tillbedda af änglar
och 4 helgon (hans största verk; i Berlin), en Madonna
(i Bergamos galleri) och en Pietà (i Museo Correr,
Venezia). Dessutom stod han i spetsen för utförandet
af fresker i det af hertig Borso 1469 fullbordade
Palazzo Schifanoja i Ferrara, hvilka länge varit
hvitmenade, men sedan 1840 blifvit delvis befriade
från färgöfverdraget och nu visa en stilkarakter, som
häntyder på T. De framställa händelser ur hertigens
lif jämte djurkretsens tecken och mytologiska scener.
C. R. N.
Turacin, kem., ett rödviolett färgämne, som
förekommer i fjädrar af vissa på Afrikas vestkust
lefvande foglar (slägtet Turacus, bananätare,
af familjen Musophagidae (se d. o.), bland
skärrfoglarna). Turacinet skall innehålla nära sex
proc. koppar. P. T. C.
Turan kallas sedan äldsta tider i motsats till Iran
(se d. o.) allt n. om detta beläget land, såväl
låglandet vid Kaspiska hafvet och kring Aralsjön som
de ö. derom belägna berglanden. Äfven nu användes
namnet T. i denna utsträckning, således liktydigt
med Turkestan (se d. o.), men vanligen inskränkt till
låglandet eller den större, vestra delen af Turkestan
med inberäkning af Kirgissteppen, hvarigenom T. får
en utsträckning af 3,5 mill. qvkm. Hela turanska
låglandet är ett bäcken, som synes en gång hafva varit
betäckt af ett inhaf. I den fornpersiska sagohistorien
uppträder T., i motsats till Iran (Ormusds l. ljusets
rike), såsom Ahrimans l. mörkrets land, hvars råa
folk ofta härjande och eröfrande inföllo i Iran,
liksom senare turkmenernas rofgiriga horder, innan
de kufvats af ryssarna, ofta stormade in på det
persiska höglandet.
Turanska språk är en af Max Müller införd benämning,
som i sin största, dock aldrig noggrant bestämda
utsträckning omfattar alla icke indo-europeiska
eller semitiska språk i Asien och Europa (utom
baskiskan). Häri ingå således såväl de ural-altaiska,
hyperboreiska, dravidiska och malajisk-polynesiska
språkfamiljerna som ock de öst-asiatiska språken,
under hvilket rent geografiska namn inbegripas de
hvar för sig sjelfständiga japanskan, koreanskan
och de s. k. enstafviga språken i Kina, Annam, Siam,
Birma och Tibet. Dock nyttjades ordet oftast i mer
inskränkt bemärkelse om de fyra nämnda språkfamiljerna
jämte japanskan, och många uteslöto derifrån äfven
den malajisk-polynesiska familjen. Då emellertid
hvarken Müller eller någon annan lyckats uppvisa
några vigtiga, för dessa turanska språk (i vidsträckt
eller inskränkt bemärkelse) gemensamma morfologiska
drag eller än mindre någon öfverensstämmelse i
rötter, så har denna benämning numera äfven af
Müller sjelf öfvergifvits såsom vilseledande
och nyttjas endast af några engelska författare.
H. A.
Turba (turbe). Se Arabisk konst.
Turban (Ital. turbante, af Hindust. och Pers. dulband,
af dul, hvarf, och band, bindel), en hos åtskilliga
österländska folk, framförallt hos turkar och perser,
sedan äldre tider bruklig hufvudbonad, bestående af
ett långt stycke musslin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
