Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turban ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1877) tillföll T. hans brors- och systerbarn och
disponeras f. n. af öfverhofjägmästaren V. Ankarcrona,
gift med grefvinnan Ebba Charlotta Bielke.
B. S.
Ture Jönsson, rikshofmästare. Se Tre rosor 1.
Turell (Fr. tourelle, dimin. af tour, torn), litet
sidotorn (å ett större torn), hörntorn, hängtorn;
småtorn i allmänhet, någon gång liktydigt med »fial».
Turenne [tyrä’nn], Henri de Latour d’Auvergne,
vicomte de T., fransk fältherre, andre son till hertig
Henri de Bouillon och prinsessan Elisabet, dotter till
Vilhelm af Oranien, föddes d. 11 Sept. 1611. Efter
att hafva erhållit en omsorgsfull uppfostran gick
T., som var protestant, redan 1626 i nederländsk
tjenst. 1630 inträdde han såsom öfverste i fransk
tjenst, fick 1634 ett regemente och utnämndes straxt
derefter till generalmajor, hvarefter han kämpade
än i Tyskland, än uti Italien. Marskalk af Frankrike
1643, fick T. 1644 högsta befälet öfver den franska
armén i Tyskland, hvilken då befann sig i en mycket
olycklig ställning. Men han förbättrade snart läget
och utförde sedan många lyckliga krigsbedrifter,
bl. a. segern vid Zusmarshausen (1648), hvilken
han vann i förening med K. G. Wrangel, hvarefter
han förlade krigsskådeplatsen ända in i södra
Bajern. Efter ett års hvila stod T. åter på krigets
tummelplats, denna gång i norra Frankrike, mot Condé
och spaniorerna, i det långvariga krig, på hvilket
hans seger vid Dunkerque (1658) äntligen gjorde ett
slut. T. fick nu hela fjorton år, det korta fälttaget
i Belgien 1667 oberäknadt, njuta af fredens lugn,
till dess Ludvig XIV:s utmanande krigståg mot Holland
1672 åter kallade honom ut på krigsskådeplatsen för
att bekämpa Österrikes arméer. Nu följde de fyra
fälttåg vid Rhen mot den honom värdige motståndaren
Montecuccoli, hvilka äro så kännetecknande för 1600-
och 1700-talens krigföringssätt, och hvilka afbrötos
genom T:s död i striden vid Sasbach d. 27 Juli
1675. Till hans minne är der en obelisk rest. Hans
staty finnes i Versailles. – Begåfvad med sällspord
skarpsynthet, ihärdighet och viljekraft, var T. en
härförare af ovanlig skicklighet, hvars egenskaper
särskildt visade sig i förmågan att kunna uppfatta
menniskor och vinna dem. 1668 öfvergick han till
katolicismen. Jfr Ramsay: »Histoire de T.» (4 bd,
1735), i hvilken ingå T:s Mémoires, omfattande tiden
1643–59. C. O. N.
Ture Turesson. Se Bielke 2.
Turf [törf], Eng. (egentl. »torfva»), med grästorf
belagd rännarebana; kapplöpningsbana; kapplöpning
med hvad dertill hör.
Turgai, rysk provins i Central-Asien, begränsas i
v. och n. af Uralsk och Orenburg, i ö. af Akmolinsk,
i s. af Sir-darja och Aralsjön. Arealen beräknas
till 456,400 qvkm. T. tillhör den aralisk-kapiska
sänkan och är till större delen ett steppland, sakta
sluttande ned mot Aralsjön. På dess vestra gräns
ligga Mugodjarbergen, en vågig platå af omkr. 300
m. höjd, som utgör en fortsättning af Uralbergen,
och derifrån går mot n. ö. en bred ås, som
skiljer Aralbäckenets floder från Ishafvets. Från
Akmolinsk skiljes T. af en rad höjder mellan
Kirgissteppens båda hufvudfloder: Turgai och
Sary-su. Stepplandet, som har endats en sparsam
buskvegetation, ligger blott omkr. 100 m. öfver
hafsytan och är rikt på saltsjöar, af hvilka den
största är Tsjalkar-Dengis, som upptager Turgai
och dess biflod Irgis. Turgai var förr en stor,
till Aralsjön flytande flod, som upptog ett stort
system af vattendrag, hvilka nu försvinna i sanden,
innan de nå Turgai. Klimatet är kontinentalt och
ytterst torrt. Orsk, på norra gränsen, i Orenburg
(under Londons breddgrad), har i Jan. Novaja
Zemljas vinterköld (- 20° C.) och i Juli Marokkos
sommarhetta (23° C.). Nederbörden är blott 250–300
mm. Folkmängden uppgår till omkr. 332,000 pers., alla
nomadiserande kirgiser med undantag af omkr. 3,600,
som äro bosatta i fyra byar l. s. k. städer: T.,
hufvudorten i prov. och säte för förvaltningen,
med omkr. 400 innev., Irgis, Aktube och Karabutak,
med 300–900 innev. Boskapsskötsel är modernäring;
i prov. finnas omkr. 800,000 hästar, 335,000
nötkreatur, omkr. 200,000 kameler och mer än 2
mill. får. Jordbruket är ytterst obetydligt. Salt
erhålles i stora qvantiteter från saltsjöarna. En
liflig karavantrafik går genom provinsen.
Turgenev [-ge’njef]. 1. Aleksander Ivanovitj
T., rysk historiker, f. 1785, d. 1845, studerade
i Moskva och Göttingen, tjenstgjorde i ryska
justitieministeriet och i byrån för främmande
trosbekännare samt avancerade till »verkligt
statsråd». Efter att 1822 hafva tagit afsked ur
statens tjenst tillbragte han sitt återstående lif i
utlandet (England, Frankrike, Tyskland, Italien och
Danmark), sysselsatt med historiska samlingar. Frukten
af hans arbete var Historiaa Russiae monumenta ex
antiquis exterarum gentium archivis et bibliothecis
deprompta (2 bd, 1841–42; suppl. 1848). T. tillhörde
liksom sin yngre bror, Nikolai T., reformpartiet under
Alexander I (»Välfärdsförbundet», »Arzamas»). Under
sin vistelse i utlandet förmedlade han beröring
emellan Karamzin och främmande historici (Krug,
Lehrberg). Hans bref till brodern Nik. utkommo
i Leipzig 1871. – 2. Nikolai Ivanovitj T.,
rysk politisk författare, den föregåendes broder,
f. 1789, studerade i Göttingen, tjenstgjorde efter
1813 som rysk kommissarie i de landsdelar, som de
allierade fråntagit Frankrike, och avancerade i
rysk tjenst till inrikesministerns adjoint. T. var
utprägladt liberal, arbetade för upphäfvande af
lifegenskapen och skref ett vigtigt vetenskapligt
arbete om beskattningsväsendet (Opyt teoriji nalogov,
1818). Invecklad i dekabristupproret, undkom T. till
utlandet, dömdes in contumaciam till döden och
bosatte sig i Frankrike. Bland hans senare utgifna
skrifter är mest bekant La Russie et les russes (3 bd,
1847). Först 1856 fick han amnesti och tillåtelse att
återvända till Ryssland. Död i Bougival vid Paris
1871. – 3. Ivan Sergeievitj T., rysk författare,
f. 1818 i Orel, framlefde på sin moders gods,
Spask-Litovino (i guv. Orel), senare genom arf T:s
egendom, en dyster, sollös barndom, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
