Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkestan l. Turkistan (Pers., »Turk-land»), ett ursprungligen af persiska och arabiska författare under senare medeltiden infördt namn på den turkiska folkstammens hemland i Central-Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som under flere namn går i nordvestlig riktning
ända fram till Krasnovodsk vid Kaspiska hafvet (jfr
Turkmenerna). Näst efter Himalaja och Karakorum
räknas Vest-T:s berg till jordens högsta. Af
Tian-sjan-kedjorna har Boro-khoro en medelhöjd af
2,000 m., Katun en kamhöjd af 4,800 m., och högsta
toppen Khan-tengri (»himladrotten»), belägen bredvid
passet Muz-art (»is-ryggen», 3,350 m.) mellan
Sary-djezin-tau och Khalyk-tau, når till 7,200
m. Alai-tags medelhöjd är 4,800 m., dess förnämsta
pass, Terek-davan, 3,000 m. och högsta topp 5,800
m. Långt högre når Pik-Kaufmann på Trans-Alai, med
7,500 m., och högst Tagalma (Tagarma) på Kysyl-art,
med 7,775 m. Utom de ofvannämnda hufvudfloderna Sir,
Amu, Ili, Tju, Naryn, och Talas äro de förnämsta
vattendragen följande: Sary-su, biflod till Tju från
n. ö., Amus genom Pamir strömmande källflod Murgab
(»fogel-vatten») från ö. till v., i sitt öfre lopp
kallad Aksu (s. ö.–n. v.), en annan från Sefid-kun
kommande Murgab (s.–n.) i Merv-oasen, Irgis, som
från Mugodsjar-bergen flyter åt s. ö. och efter
upptagande af Turgai utfaller i Tsjalkar, Serafsjan
(ö.–v.) från Alai-tag samt de på Dsungariska Ala-tau
upprinnande sju floderna, hvilka gifvit en del af
Balkasch-bäckenet sitt namn »sju-flods-landet»
(R. Semirjetsjensk): Tentek åt n. till Sasyk-kul
samt Lepsa med Baskan, Aksu, Bijen och Karatal
med Kok-su åt n. v. till östra Balkasch. – I
geologiskt hänseende utgör Vest.-T., i synnerhet
den aral-kaspiska depressionen, en af jordens
intressantaste trakter. Det mest utmärkande draget
är landets ständigt fortgående uttorkning. Aralsjön,
som förut sammanhängt med Balkasch, sträckte sig
ännu under den post-pliocena perioden 300 km. längre
åt n. och 150 km. längre åt ö. De många stora, men
grunda steppsjöarna sammanhängde förut med hvarandra,
med Aral eller Balkasch. Flere af dem hafva till och
med under historisk tid försvunnit; andra finnas qvar
blott som sjor (aflånga, salthaltiga, delvis under
sommaren uttorkade moras eller vattenflakor) eller
takyr (låglända sträckor af mestadels stenhård lera,
under regntiden uppblötta och ofarbara). Floder,
som förr inflöto i Amu, Sir och Aral, försina nu
i sanden eller hafva alldeles försvunnit, och alla
stående eller rinnande vattendrag förlora hvarje år
en betydlig del af sin vattenmängd. Till jordytans
förändring bidraga äfven, ehuru ej i samma grad som
uttorkningen, de ofta förekommande jordbäfningarna,
i synnerhet talrika i ett bälte utmed höglandet mellan
städerna Vjernoje i Semirjetsjensk och Chodjent i
Sir-darja. Klimatet är kontinentalt och utomordentligt
torrt, med extrema köld- och värmegrader. I de
högst liggande trakterna faller i betydlig mängd regn
och snö, men Tasjkend vid foten af höglandet har en
årlig regnmängd af blott 280 mm. och låglandet kring
Amu-darja endast 75 mm. (mot 535 i Sverige och 1,835
kring Bergen). Ehuru Vest-T. ligger emellan mellersta
Frankrikes och Algeriets breddgrader, har det en
Januariköld som mellersta Sverige med en medelvärme
för vintern af - 4° C.
och en Julihetta som Sahara med en medelvärme för
sommaren af + 20°. Mellersta Sir-darja, på samma
latitud som Rhône, ligger frusen fyra månader om
året, och i södra delarna af landet kan man få
se tropisk kultur (bomullsfält o. d.) begrafven
under snö. Vinterkylan ökas också i hög grad af
den polära nordöstvinden med snöstormar (buraner),
liksom sommarhettan af den eqvatoriala sydvestvinden
samt utstrålningen från sanden, och under hvarje
år varierar termometern mellan - 30° och + 45°
i skuggan. – Vest-T:s fauna tillhör i allmänhet mera
Nord-Asiens zoo-geografiska område och karakteriseras
af åtskilliga arter, som från kontinentens mera
periferiska delar dragit sig tillbaka till de inre,
mer otillgängliga högslätterna. Dit hör framförallt
den tama fårrasens förmodade stamform, »arkhar»-
(argali-)fåret (Ovis Poli), omnämndt af Marco Polo och
återupptäckt i våra dagar af Severtsov, på Pamirs
högsta delar, samt Ovis Karelini i berglandet
nedanför Pamir. Andra däggdjur äro den stora,
ljusa Himalaja-björnen, långsvansade murmeldjuret
och antilopen på Pamir, gräflingen, hermelinen,
Maral-hjorten och vildhunden i berglandet, korsak-räfven
och lodjuret på slätten. Af låglandets
däggdjur (47 arter enl. Severtsov) finnas tiger
och vildsvin i sumptrakter, springråttan och
sjakalen på steppen, der den senare undantränger
varg och räf. För öfrigt finnas ibex-geten, zebu-
och yak-oxen, en- och (oftare) tvåpuckliga kameler,
gazeller, vildåsnor m. m. Af fogelfaunans 385 arter
(hvaraf 97 i låglandet) äro de allra flesta vanliga
äfven i Europa. Inom den ännu rikare insektfaunan
intaga gräshopporna främsta rummet. De förnämsta
husdjurens antal inom Ryska T. uppskattas i runda
tal till 400,000 kameler, 1,200,000 nötkreatur,
2 mill. hästar och 11 mill. får. – Floran
karakteriseras af det med landets uttorkande
samtidiga undanträngandet af nord-asiatiska och
europeiska arter för central- och syd-asiatiska. Under
istiden liknade berglandets flora norra Kaukasus’
och stepplandets Syd-Rysslands, och stenålderns
menniskor bodde ännu i skogar af lönn, hvitbjörk
och apel. På Pamir finnes nu ingen trädväxt utom
litet sälg och tamarisk vid floderna, och i dess rika
gräsväxt äro Festuca, Stipa och, vid vattendragen,
»ryang» (Carex physoides) förherskande. På
bergssluttningarna är trädvegetationen ganska rik
med karakteristiska arter af en (artsja-enen),
ask, poppel (Pop. diversifolia), dvärglönn (Acer
Lobelii) och björk, med underskog af hagtorns-,
rönn-, kaprifolium- och rhododendron-buskar. Lägre
ned, vid 1,350 m. och derunder, förekomma ädlare
fruktträd: mandel-, aprikos-, fikon-, pistacie-
och granat-träd samt vinrankan i yppighet öfverallt,
der rik vattentillgång kan åstadkommas. I låglandet är
steppen nästan alldeles skoglös, och gräsväxten kan
ej i yppighet mäta sig med de vest- och sydsibiriska
steppernas. Vid vatten finnas dock poppel, ask,
vildoliven (Elaeagnus) och sälg samt stundom äfven
odlade sträckor. Den ytterst sparsamma växtligheten
i öckenmarkerna, ständigt hotad af de rörliga
sanddynerna (barkhan), karakteriseras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
