Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vunna framgångar, drömde om att förvandla Tyskland
emellan Donau och Rhen till ett turkiskt lydrike
under sin ledning och började belägra Wien, men
blef utanför dess murar d. 12 Sept. 1683 slagen
af en polsk-tysk här under Sobieski och Karl af
Lothringen. Nu följde en tid af tröstlösa motgångar
för den osmanska makten. Venezia och Ryssland sällade
sig till dess fiender. Efter att hafva eröfrat Buda
(Sept. 1686) och slagit storvesiren vid Mohacs
(1687) samt intagit Belgrad (1688) voro österrikarna,
förda af Karl af Lothringen och Ludvig af Baden,
herrar öfver Ungern och trängde segrande fram
s. om Donau. Under tiden (1686–87) eröfrade Venezias
trupper, förda af Morosini och O. V. von Königsmark,
Morea och en del af Livadia. Kristenheten jublade
öfver de makalösa framgångarna, och ända bort i
Sveriges och Finlands kyrkor sjöngs Te deum öfver
»korstågets» lyckliga vändning. Muhammed afsattes
af Köprili Mustafa, Köprili-Muhammeds son, som
under Sulejman II:s regering (1687–91) innehade
storvesiratet. För medel, som han vann genom en
reduktion af moskéernas egendom, skapade han en här,
återtog Belgrad, dref österrikarna ur Serbien, men
stupade vid Szalankemen (1691). Sulejmans broder
Ahmed II (1691–95) efterträddes af Muhammed IV:s
son, Mustafa II (1695–1703). Denne låg sjelf i
fält emot österrikarna och vann flere framgångar
i Ungern, men det nederlag, som Eugène af Savojen
tillfogade honom nära Zenta, (1697), verkade nästan
förkrossande. En ny Köprili, Husejn, Muhammeds
brorson, räddade visserligen riket genom att med
en nyskapad här hejda de kejserliges segertåg, men
han rådde till fred. Den slöts 1699 i Karlovicz
(se d. o.) och har betecknats såsom Turkiets första
delning. Österrike iick Siebenbürgen och Ungern, så
när som på Temesvárbanatet Polen återvann Podolien med
Kamenez och Ukrajna ; Venezia fick Morea, stycken af
Dalmatien och flere af Arkipelagens öar, och Ryssland
behöll (genom stilleståndet i Konstantinopel 1701)
det 1696 eröfrade Azov. Sedan Mustafa II tvungits till
abdikation, uppsteg hans broder Ahmed III (1703–30)
på tronen. De fruktansvärda krig, som vid denna tid
hemsökte Europa – det spanska successionskriget och
det stora nordiska kriget –, borde hafva kunnat
bereda T. tillfälle att hämnas
Karlovicz-förödmjukelsen genom en fast anslutning till Frankrike
eller Sverige. Först då Karl XII var stadd på marsch
mot Ryssland, 1707, inledde den turkiska regeringen
förbindelse med honom genom seriaskeren i Bender,
hvars uppträdande bar vittne om den största beundran
för Karl XII och längtan efter allians. Karl tyckes
dock ej allvarligare hafva reflekterat öfver den
turkiska förbindelsen förrän i början af 1709,
då under den förfärliga vintern i Ukrajna en rätt
liflig brefvexling (såvidt förhållandena medgåfvo)
kom till stånd emellan Karls förste minister, Piper,
och ofvan nämnde seriasker. Den svenska regeringen bad
nu om hjelp. Seriaskeren uppmanade på det enträgnaste
i bref på bref till affärdande af ett sändebud för
att sluta förbund och
framhöll detta nästan endast som en tom formalitet
för vinnande af hjelp, så böjd vore sultanen för
vänskap med konungen. Efter ett sådant förspel
var ej underligt, att Karl XII efter nederlaget
vid Pultava (Juni 1709) tog sin tillflykt till
T., och det mottagande han der rönte ökade hans
tillförsigt. Karls fasta hopp var, att Porten skulle
till hans förfogande ställa en här att samverka med
en svensk armé i Polen emot både konung August och
tsaren. Situationen var emellertid efter Poltavadagen
förändrad. Många turkiska statsmän med storvesiren i
spetsen ansågo ett krig vid denna tid om ej farligt,
åtminstone olämpligt, och det guld ryska sändebudet
Tolstoi strödde omkring sig stärkte denna åsigt. Å
andra sidan fanns äfven ett krigsparti, eldadt
af entusiasm för hjeltekonungens person eller
vunnet genom grefve Stanislaw Poniatowski, Karls
hängifne vän och konung Stanilaus’ gardeschef, en
smidig person, som sedan 1710 utan officiel karakter
arbetade i Konstantinopel och genom sjelfva harem
lyckades öppna sig en förbindelse rakt fram till
sultanen. Han höll rysshatet uppe icke allenast genom
mutor, utan genom att skarpt framhålla T:s egen fara
genom Ryssland, som knöt förbindelse med sultanens
kristna lydstater eller undersåtar och syftade
åt Konstantinopel. Ett förträffligt eggelsemedel
var ock det af ryssarna (Sept. 1709) verkställda
öfverfallet på en svensk trupp under Gyllenkrook
inom turkiskt område. Konung Karl hade den rotfasta
öfvertygelsen att sultanen vore hans personlige vän,
och han betraktade hvarje storvesir, som ej ville
arbeta i hans intresse, såsom sin personlige fiende,
hvilken använde sin makt i strid emot sultanens
vilja, och hvilken måste störtas. Och storvesirerna
aflöste hvarandra i rask följd. Redan i Juni 1710
föll Ali pasja genom Poniatowskis intriger. Den
svenskvänlige Köprili-Numan afsattes i Aug. s. å.,
emedan han sökte sätta en damm för Ahmed III:s
vansinniga slöseri. Under Baltadsji-Muhammeds vesirat
förklarade äntligen Ahmed i Nov. 1710 Ryssland
krig, hvarjämte bestämdes, att Karl skulle med en
härsmakt ledsagas till sitt land. Situationen var
för Porten emellertid rätt allvarsam, ty Valakiets
och Moldaus hospodarer hade i hemlighet slutit sig
till tsar Peter, och den kristna befolkningen på
Balkan-halfön uppviglades emot halfmånen. Turkiska
härens snabba framgångar korsade dock alla beräkningar
och förhoppningar. Den omkr. 180,000 man starka
turkiska hären instängde i förening med tatarerna
tsar Peter och hans omkr. 40,000 starka armé i Moldau
vid Husi nära Pruts högra strand så fullständigt, att
hvarje hopp om räddning var ute. Baltadsji Muhammed
lät emellertid muta sig, och tsaren fick aftåga med
flygande fanor och klingande spel, mot vilkor att
återlemna Azov och utrymma Polen (den s. k. freden
vid Prut i Juli 1711), hvarmed storvesiren ansåg sig
på samma gång tagit hämd för Karlovicz och tryggat
hemvägen för konung Karl. Men den af tatarkanen och
Poniatowski uppretade sultanen afsatte (Okt. 1711)
Muhammed, och Jusuf pasja blef hans efterträdare. Som
tsaren icke ens uppfyllde Prutfredens lindriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
