Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet, stundom kalladt Osmanska l. Ottomanska riket (Turk. Devlet-i-osmanije l. Memalik-i-osmanije, »osmanlanden»), utgöres af vidsträckta landområden i sydöstra Europa, vestra Asien och nordöstra Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilkor, förklarade sultanen i Dec. 1711 honom
åter krig, men fred slöts snart (i April 1712),
måhända emedan den af Karl utlovade diversionen
från Pommern uteblef. Men Stenbocks ankomst till
Tyskland och de från svensk sida framlagda bevisen
att tsaren ännu ockuperade delar af Polen – hvilka
bevis medförde Jusufs fall – drefvo storherren till
ny krigsförklaring (Dec. 1712). Samtidigt dermed
uppmanade han emellertid Karl XII att afresa genom
Polen. Karl ville ej rätta sig efter tillsägelsen,
af misstro till eskorten, och då han i sultanens
namn hotades med våld, satte han sig till motvärn
(»kalabaliken vid Bender» d. 1 Febr. 1713), af
misstro till äktheten af sultanens order. Så vacklade
emellertid sultanen i sina beslut, att tatarkanen
och pasjan i Bender, som kommenderat anfallet,
afsattes, och Karls utsigter att i spetsen för en
stor turkisk armé tränga fram lefde ännu på våren
och sommaren 1713, tack vare Stenbocks seger vid
Gadebusch. Men freden med Ryssland i Adrianopel
(Juli 1713) och Augusts erkännande som Polens
konung afklippte alla vidare förhoppningar om
en turkisk-svensk kooperation. T. ville nämligen
hafva fria händer för att vända sig åt annat
håll. Storvesiren, Ali, kallad Damad-Ali, emedan han
var gift med sultanens dotter (Turk. damâd, måg),
återeröfrade Morea från Venezia och drog derigenom
öfver T. ett krig med Österrike, hvarunder det af
prins Eugène blef slaget vid Peterwardein (1716)
och miste Belgrad (1717). Freden i Posjarevats
(1718) beröfvade T. Temesvár och Belgrad samt delar
af Serbien och Valakiet. Den nye storvesiren Ibrahim
(1718–30) sökte skaffa T. ersättning i Persien. Ett
långvarigt krig, företaget för att förringa verkan
af tsar Peters eröfringståg till Persien och i början
fördt med framgång, men sedan Nadir-sjah kommit till
makten med motgång, slutade 1736, med fastställande
af 1639 års gränser, Ahmed, under hvilkens regering
boktryckerikonsten infördes i T., afsattes af
janitsjarerna, som på tronen upphöjde hans brorson
Mahmud I (1730–1754). Innan freden med Persien
ännu var bragt till slut, angreps T. af ryssarna,
som vunno stora framgångar (intagandet af Azov och
Krim, 1736, Münnichs seger vid Stavutsjana 1739)
och slutligen eröfrade Moldau samt derjämte fingo
hjelp af Österrike. Men detta led motgångar (reträtt
n. om Donau, nederlag vid Krozka, 1739), och till
följd deraf fick T. en förmånlig fred med Österrike
och en billig med Ryssland (i Belgrad, 1739). Porten
återfick Belgrad samt andra af Österrike i Posjarevats
vunna delar af Serbien och Valakiet samt Orsova;
med Ryssland öfverenskoms, att Azov skulle raseras,
och ryssarna förpligtade sig att ej hålla någon flotta
i Svarta hafvet. Sedan Karl XII:s tid och efter
Rysslands maktutvidgning tyckes T. hafva kommit
till insigt om att Sverige var dess naturlige
bundsförvant. Det afslöt d. 10 Jan. 1737
en handels- och navigationstraktat och d.
2 Dec. 1739 sin första allians med
Sverige. Den senare var riktad mot Ryssland samt
förband Porten till subsidier. Alltsedan
1730-talet (1734) har Sverige varit diplomatiskt
representeradt i Konstantinopel, och 1757 öppnades
genom Sveriges åtgärd der en luthersk kyrka
(i samma byggnad, der äfven svenska legationen
inrymdes). Trots den franska diplomatiens och den
beryktade renegaten Bonnevals (se denne) eggelser,
satt T. emellertid stilla under Österrikiska
successionskriget (1740–48) och Sveriges krig med
Ryssland (1741–43), hvilka tycktes hafva bort locka
det att ingripa. Det förvånade tvärtom Europa med att,
ehuru utan framgång, uppträda som fredsmäklare emellan
de kristna makterna. Äfven under Mahmuds broder Osman
III (1754–57) hade T. fred.
Reformtiden (sedan 1757). Ehuru det turkiska
krigsväsendet var djupt förfallet, angrep Mustafa III
(1757–74), Ahmed III:s son, Ryssland på grund af dess
väpnade intervention i Polen. Detta krig (1768–74),
hvarunder den ryska agitationen bland de kristna
folken på Balkan-halfön (resning på Morea) tydligt
framträdde, ehuru utan större påföljd, fördes med
framgång af Ryssland (se d. o., sp. 1,573) och afslöts
genom den ödesdigra freden i Kutsjuk-Kainardji (se
d. o.), som bl. a. gaf ryssarna seglationsfrihet
på alla T:s haf samt tillförsäkrade ryska hofvet
och dess minister i Konstantinopel rätt att göra
framställningar till förmån för furstendömena
Moldau och Valakiet samt för »den nya kyrkan (som
ryssarna enligt fredsfördraget fingo uppföra) i
Konstantinopel och hennes tjenare», en bestämmelse,
som genom en långdragen tolkning från rysk sida
sedermera påstods gälla hela den ortodoxa kyrkan
och hennes bekännare inom T. Vidare blef kanatet
Krim förklaradt för ett af T. oberoende rike. Dess
införlifvande med Ryssland (1783) begagnades af
Gustaf III såsom ett medel att egga T. mot Ryssland,
och Katarina II:s misstänkta förtrolighet med kejsar
Josef II bragte slutligen Abdu-l-hamid (1774–89),
Mustafa IIl:s broder, ytterligare pådrifven af
England och Preussen, att genom ett krig (1787–92)
förekomma den fara för rikets delning, som verkligen
förelåg (Katarinas »grekiska projekt»). Kriget
gick olyckligt för T. (se Ryssland, sp. 1,514)
trots den diversion, som Gustaf III (1788–90)
företog mot Ryssland. T. afslöt d. 11 Juli 1789 en
allians med Sverige samt förband sig till subsidier
(20,000 »pungar», hvaraf dock endast obetydligt
erlades), hvarjämte öfverenskoms, att ingendera parten
skulle sluta separatfred. Den med Turkiets militära
förhållanden väl förtrogne baron G. von Brentano
sändes af Gustaf III till Konstantinopel och framlade
för Porten en af Gustaf III gillad fälttågsplan,
som väl vann sultan Selims bifall, men ej följdes af
de turkiske generalerna. Svenska officerare biträdde
turkarna med fortifikatoriska arbeten. Emellertid
slöt Gustaf III till turkarnas harm fred med Ryssland
(1790). Å andra sidan blef T. befriadt från Österrike
(fred utan nämnvärd förlust af land i Sistova 1791),
och endast den allmänna opinionen i England återhöll
Pitt att i förening med Preussen intervenera med
vapenmakt till T:s förmån. Polens affärer förmådde
slutligen Katarina till fred, i Jassy 1792, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
