Print (PDF) - On this page / på denna sida - Turkiska språken - Turkiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Turkiska språket och literaturen.
1012
Turkestan samt djagataiska; 4) södra dialekterna:
turkmenska, aserbejdjanska. kaukasiska, krimska och
osmanli. Den turkiska språk-btammen anses vara närmast
beslägtad med den mongoliska och skiljer sig från
denna genom en fullständigare genomförd vokalharmoni
och en rikare utvecklad såväl nominal som verbal
formbildning. Den ursprungligaste och mongoliskan
närmast stående formbildningen förefinnes i uiguriskan
och särskildt i dess äldre literära form. Följer
man sedan språkstammen åt s. v. genom de djagataiska
och aserbejdjanska munarterna till osmanli, aftager
ursprungligheten. Ljud- och formläran utvecklas, och
det inhemska ordförrådet lider ett ständigt växande
intrång af arabisk-persiskt inflytande. Sålunda
bildar turkmenskan en öfvergång från ösbegi-skan
till aserbejdjanskan och denna från turk-menskan
till osmanli. De för alla turkiska språk gemensamma
dragen äro i korthet följande: vokalharmoni;
saknad af genus, artikel, dualis, kasusform för
nominativ, relativpronomen och propositioner;
adjektivets oböjlighet; dccimal-system. (med spår
af ursprungligare septimal-systein); possessivens
uttryckande med suffix; utomordentligt rik utveckling
af verbets stam-och tempusbildning samt slutligen (i
skriftspråken) en på alla bestämningars ställning
framför sina hufvudord grundad och af talrika
participiala och gerundiva former samt postpositioner
konstfullt sammanhållen satsfogning. De förnämsta
skiljaktigheterna mellan å ena sidan osmanli (om
hvars formbildning se följ. art.) och å andra
sidan de hvarandra närmare stående jakutiskan,
kasanskan (det allmänna tatariska skriftspråket] och
öst-turkiskari i vidsträckt mening äro följande. I
fonetiskt hänseende är vokalharmonien i de senare
ännu ej så strängt genomförd som i osmanli. och
dess »hårda» y (ryskt y), motsvarande det »mjuka»
i, felas i de flesta öst-turkiska mål. En särskild
ställning intager här jakutiskan, der s, z, f och
v saknas, s ofta bortfaller i anljud liksom g i
inljud, m. in. I deklinationen stå osinanlis ändelser
genit. -in, ack. -i, dat. -a (efter vokaler resp.:
-nin, -ni, -ja] emot de andras mer ursprungliga
genit. -ning^ ack. -ni (äfven -ta, -ti), dat. -ga,
likaså i konjug. de osmanska personal -ändelserna
l:sta pers. sing. -im, plur. -iz, 2:dra sing. -in,
plur. -iniz, mot de andras: l:sta sing. -men
(Jak. -bin), pl. -miz (Jak. -bit), 2:dra sing. -sin
(Jak. -gin), pl. -ingiz (Jak. -bit)’, osinanlis
infinitiv-ändelse -mak (till rena stammen) är i
jakutiskan och den egentliga öst-turkiskan ren
nominal form, hvaremot dativsuffixet -ga (till
rena stammen) här tjeiistgör som infinitivform
o. s. v. Skriftspråken, d. v. s. tills vidare endast
osmanli, kasanskan och öst-turkiskan, begagna arabiska
alfabetet, men den äldre literära uiguriskan hade
ett eget alfabet af syriskt ursprung. Jakutiskan
och några kristna tatardialekter nyttja för sin
börjande literatur och för privat skrifning ryskt
alfabet, och några stammar i Mindre Asien använda
för samma ändamål grekisk eller armenisk skrift. -
Jfr Böhtlingk- »Uber die sprache der jakuten»( 1851),
Yåmbéry: »Cagataische sprachstudien» (1867-,
gramrn., läsebok, ordbok), »Etymol. wörterbuch
der turkotatar. sprachen» (1878), »Die
sprache der turkmanen» (»Zeitschr. d. deutschen
mor-genländischen gesellschaft», 1879); Pavet de
Courteille: »Dictionnaire tur k-oriental» (1870),
Sliaw: »Sketch of the turki läng. ... in eastern
Turkistan» (gramm. och ordbok; 1878). Rad-loff:
»Versuch eines wörterbuchs der tiirkdia-lecte»
(1889), samt den i art. Tatariska språken,
Uiguriska och följande art. anförda literaturen.
H. A.
Turkiska språket och literaturen. Turkiska språket
i inskränkt mening, det i Europa och Mindre Asien
inhemska osmänli, är i fonetiskt, formelt och literärt
hänseende det mest utvecklade af de turkiska språken
(se föreg, art.), liksom det å andra sidan genom
denna utveckling är ett af de minst ursprungliga,
d. v. s. ett förmodadt grundspråk minst liknande
bland dem. Enligt Max Mullers vitsord är turkiskan
ett af de rikast och formskönast utbildade, liksom
ock ett af de mest välklingande språk jorden
eger, företräden, som i allmänhet tillkomma äfven
ungerskan och finskan. Yoka-lismen består af de
»hårda» vokalerna a, o. u, y (»hårdt i», ryskt y)
och motsvarande »mjuka» <?, ö, ii, i, mycket öppna
(e som #); diftonger saknas. Konsonantismen omfattar
k, t, p, g, d, b, c (tsj), g (dsj), di, Ii, f, j,
v, (tungspets-) r, l, m, n, n (ng), s, s (sj), z, l
(franskt j). K och g förekomma både med postpalatalt
och prepalatalt uttal, och det senare får ofta liksom
ett efterslag af i (j), t. ex. koj [kiöi], »by»,
göz [gjöz], »öga». Turkarna använda det arabiska
alfabetet (med tillägg af några få bokstäfver);
och de bokstäfver deri, som beteckna icke-tur-kiska
ljud, nyttja de dels i de ytterst talrika arabiska och
persiska låneorden, hvilka då utläsas med sitt närmast
motsvarande turkiska ljud (några alls icke), dels ock
som »direktions-bokstäfver» i sin egen ortografi. Då
nämligen vokalharmonien (se d. o.) är i turkiskan
strängt genomförd, så att, om stammen har hårda eller
mjuka vokaler, alla böjnings- och afledriings-ändelser
måste hafva blott hårda eller mjuka vokaler, och då de
arabiska vokaltecknen högst sällan utsättas, begagnar
ortografien af alfabetets dubbla tecken för olika k,
t, d, s det ena i ord, som uttalas med hårda, och det
andra i ord, som uttalas med mjuka vokaler. Accenten
ligger i regeln på slutstafvelsen. Genus och artikel
saknas. Deklinationen har 6 kasus: nomin. (utan
ändelse), genit. -in (~yn, -un, -un). ackus. -i
(-y, -ii, -u), dat. -e (-a), lokat. -de (-da),
ablat. -den (-dan), vid konsonantslutande stam;
vid vokalslutande är genit. -nin (-nyn. -nun,
-nun), ackus. -ji (-jy, -ju, -jii), dat. -je
(-ja). Slutande -t öfvergår framför vokalisk
ändelse till -d och -k till -g (1. -/). Plural
bildas med -ler (-lar) och samma kasusändelser som
sing. Ex. giin, »dag», guniin, gunii, guné, gande,
gunlér, gilnlerin, gunleri, gunleré; gon. »själ»,
ganyn, gany, g ana, gandån, ganlår, gan-laryn etc.;
jol, »väg», jolun,jolu,jold,jolldr,2ic-kus. iollari/,
jollardän; gegé, »n&ii», gegenin, ge-geji, gegeler,
ackus. geyeleri; kurt, »varg», kur-dun, abl. kurtdån;
ajåk, »fot», ajagyn; ekmek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
