Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»bröd», ekmejin. Adjektivet är oböjligt och står
framför sitt subst., ak kapúlarýn, »hvita portars»,
ak denizdé, »i Medelhafvet». Komparativ uttryckes
numera vanligen blott genom förutsatt ablativ af det
jämförda ordet, bal-dán tatlý, »sötare än honing»;
superlativ genom partiklar, en, cok, »ganska»,
framför positiven. Deremot förenas de ytterst
talrika arabiska och persiska adjektiven med
sitt arabiska eller persiska hufvudord vanligast
genom det persiska genit. i (se Persiska språket,
sp. 1,109), t. ex. bâb-i-ali (två arab. ord), »höga
Porten», chatt-i-hümajûn (ett arab., ett pers. ord),
»nådiga skrifvelsen». Räkneorden 1–10 lyda: 1 bir,
2 iki, 3 uc, 4 dört, 5 bes, 6 alty, 7 jedi, 8 sekiz,
9 dokúz, 10 on. Pronomina personalia böjas med samma
kasusändelser som nomina: ben, »jag», sen, »du»,
genit. benim, senin, ack. beni, sent. Possessiva
pronomina uttryckas med vokalharmoniska suffix:
-im (-ym, -üm, -um) »min», -in (etc.), »din»,
-imiz (-ymyz etc.), »vår», -iniz (etc.) »er», -i
(-y etc.), vid vokalslut -si (-sy etc.), »hans». Ett
med possessivt suffix försedt nomen böjes med alla
kasusändelser, t. ex. günümé, »till min dag»,
günlerimizin, »våra dagars», kapusunún, »hans
ports». En särskild, vigtig rol spelar suffixet
för 3:dje pers. pron., derigenom att det vidhänges
hufvudordet efter föregående gen., hvars ändelse
då ofta bortfaller, t. ex. baba-nýn ev-i, »faderns
hus», kara deniz bogaz-ý, »Svarta hafs-sundet»
(norra inloppet till Bosporen). Verbet är rikare
utveckladt än i något annat språk. Imperativus är
rena stammen: sev!, »älska»!, jaz!, »skrif»! Deraf
bildas infinitiv med ändelsen -mek (-mak): sev-mék,
»att älska», jaz-mák, »att skrifva». Afledda stammar
i rikaste mångfald bildas med ändelser efter stammen:
refl. sev-in-mék, jaz-yn-mák, neg. sév-me-mek, »icke
älska», jáz-ma-mak, »icke skrifva», sev-in-me~mek,
»icke älska sig», imposs. jaz-á-ma-mak, »icke
kunna skrifva», sev-in-é-me-mek, »icke kunna
älska sig»; kausat. sev-dir-mék, sev-in-dir-mek,
sev-in-dir-é-mez-mek, »icke kunna förmå
(någon) att älska sig», reciprokt sev-is-mék,
neg. sev-is-me-mek, imposs. sev-is-é-me-mek,
recipr. kaus. neg. sev-is-dir-me-mek
»icke komma (några) att älska hvarandra»;
pass. sev-il-mék, pass. refl. sev-in-il-mék
(imposs. jaz-yn-yl-á-ma-mak, »icke kunna skrifvas
åt sig»), pass. kaus. sev-il-dir-mék, »få (någon)
älskad», kaus. pass. sev-dir-il-mék, »förmås
att älska», sev-dir-il-é-me-mek, »icke kunna
förmås att älska», o. s. v. i ända till 36 möjliga
sammanställningar. Lika oerhördt rik är modus- och
tempusbildningen dels genom afledningsändelser till
stammen, dels genom sammansatta och perifrastiska
former: indikat, med 6 enkla tempora (aorist,
presens, futurum, necessitativum, preteritum,
perfektum), 11 sammansatta temp. (nämligen alla enkla
temp. försatta i preter.- eller perf.-tid genom
tillagda pret.- eller perf.-former af hjelpverb),
11 perifrastiska temp. (particip i förening med
alla tempora af hjelpverb); optativ (3 enkla,
2 perifr. temp.), konditionalis (2 enkla, 11
sammansatta, 3 perifr. temp.), hypotetisk modus
(2 enkla, 4 perifr. temp.), summa 55 möjliga
tempusformer af hvar och en af de 36 möjliga
stammarna, hvartill komma utom imperativ och infinitiv
3 nomina verbalia, 3 particip och 7 gerundier. En
stor del af dessa former är naturligtvis mycket
sällsynt, och af de allmänt gängse formerna äro många
sådana, att de knappt kunna troget öfversättas på
något af våra språk, ehuru deras betydelse genom
formbildningens genomskinlighet är fullkomligt
klar. Personaländelserna, hvilka vidhängas sist
efter de till stammen lagda stamaflednings-
och tempus-suffixen, öfverensstämma med de
possessiva suffixen: 1 pers. -im (-ym, -üm, -um),
2 p. -sin (-syn etc.), 3 pers. saknar ändelse;
plur. 1 p. -iz (-yz etc.), 2 p. -siniz (-synyz
etc.), 3 p. -ler (-lar), t. ex. aor. sev-ér,
»han älskar», sev-ér-im,l »jag ä.», jaz-ár-synyz,
»I skrifven», perf. jaz-á-ma-mys-yz, »vi hafva
icke kunnat skrifva». Konjunktioner i vår mening
saknas nästan alldeles. Bisatser bildas med
particip och i synnerhet gerundier med eller utan
postpositioner. Satsfogningen, med hvarje bestämning
före det bestämda, är i sig sjelf klar och symmetrisk,
men blir i den högre stilen och kanslispråket genom
hopande af epitet samt inblandning af persiska
och arabiska konstruktioner i hög grad invecklad
och svårfattlig. Skriftspråket är fullständigt
öfversvämmadt af tallösa arabiska och persiska
lånord, hvaremot talspråket till största delen
är rent turkiskt. – Jfr Fuâd Efendi: »Grammatik
d. osinanischen sprache» (tysk bearb. af Kellgren,
1855), Wahrmund: »Praktisches handbuch d. osm. spr.»
(gramm., parlör, läsebok m. m.; 2:dra uppl. 1884),
Müller: »Türkische grammatik» (med läsebok,
ordbok; 1889), Kieffer-Bianchi: »Dictionnaire
turc-français» (2 bd, 2:drauppl. 1850), Fraschery:
»Dict. franc.-turc.» (1882), »Dict. turc-franc.»
(1885), Fink: »Türkischer Dragoman» (gramm.,
fras-saml., ordbok, 2:dra uppl. 1879).
Turkiska literaturen, högst betydande till omfång,
i synnerhet i poesi, historia och muhammedanska
vetenskapsgrenar, är till qvaliteten underlägsen
sina närmaste förebilder, den persiska och den
arabiska. Bedömda efter sin literatur, sakna
turkarna i allmänhet originalitet och fantasi,
men visa en förvånande stor assimilations- och
imitationsförmåga. Ända till vår tid hafva perserna
och dernäst, men i långt mindre grad, araberna varit
deras förebilder i alla literaturgrenar. Orsaken
dertill har varit rent historisk. Då Persien
eröfrats af seldsjukerna, hade de underkufvades
rikt utvecklade språk och literatur i sin ordning
underkufvat de obildade främlingarna. Persiskan blef
deras hof- och literaturspråk, och då sedermera
seldsjukernas välde i Mindre Asien störtades af
osmanerna, gingo ännu en gång de besegrades bildning
och literära traditioner i arf till de obildade
segrarna. Såsom inom all annan äldre literatur är
äfven inom den turkiska poesien både tidigare och
värderikare än prosan. Företrädesvis odlades lyrisk,
mystisk, didaktisk och episk poesi, hvaremot dramat
helt och hållet saknas. Från perserna lånades icke
blott alla metriska former och diktarter, kasîda,
ghásal, mésnevi, rubâ’i o. a. (se Persiska
literaturen, sp. 1,104), utan äfven deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
