Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ej är af brist på förmåga att röra sig med
de gamla formerna, som dessa öfvergifvits. Nya
diktarter, romaner, noveller, den humoristiska
skissen och framförallt lustspelet och dramat,
hafva uppkommit. Bedömda, som de nu måste vara,
från rent vesterländsk ståndpunkt, kunna de nya
alstren naturligtvis icke jämföras i värde med sina
franska eller engelska förebilder. Som begåfvade
skönliterära författare (skalder, romanförfattare,
essayister) hafva dock flere vunnit stort erkännande
inom Europas med turkiskan förtrogna kretsar. Hit
höra Kâmil pasja, Nevres p., Safvet p., Edem
p., Ekrem p., Sânih, Kâni och framförallt de
bägge mest berömda: Kemal p. och Abdulhakk Hâmid
(lyrik, drama, roman, etik etc.), samt den i
snart sagdt alla vetenskapliga fack bevandrade och
produktive Ahmed Midhat p. (Turkiets representant på
orientalistkongressen i Stockholm 1889). Af långt
större betydelse har dock omhvälfningen varit på
den vetenskapliga literaturens fält, som nu odlas
helt och hållet efter europeiskt mönster. Historien
har alldeles öfvergifvit den gamla kronistiska och
svulstiga stilen. Förträffliga arbeten öfver Turkiets
nyare historia äro: Âsim Efendis Tarŷch (1867), tiden
1787–1808, Ahmed Djevdets Vekâji’-i-devlet-i-alye
(Höga rikets historia, 12 bd, 1855–84), tiden
1774–1825, Ahmed Lütfis Tarŷch (5 bd, 1885), tiden
1832–38, Ahmed Midhats Tarŷch (1878), tiden 1855–77,
samt vidare Chair-ullahs Devlet-i-osmanîje tarŷch-i
(Turkiska rikets historia; 15 bd, 1853–69),
från början till nuvarande tid, och Ahmed Midhats
Kâynât, kütübchâne-i-tarîch (Universum, historiskt
bibliotek; del I: Europa, i 15 bd, 1871–86,
hvaraf 3:dje bandet behandlar Sverige-Norge). Det
politiska skriftställeriet infördes genom de ryktbara
chatt-i-serîf från Gulhane (på turkiska och tyska af
Petermann, 1842), chatt-i-hümajûn af d. 18 Febr. 1856
(Bianchi: »Charte impériale ottomane», 1856) samt den
chatt-i-hümajûn-i-serîf, som inleder Midhat pasjas
Kanûn-i-esâsi (grundlag; på Turk. och Arab. 1879). Som
politiska essayister berömmas Resjîd pasja och Âkif
p., hvars Tebsire (Betraktelser; 1882) behandlar
den politiska intrigen. Den moderna statistiken har
vunnit insteg med den officiella Takvim-i-osmâni
(Turkisk almanack), med astronomiskt, statistiskt
och ekonomiskt innehåll, samt den för hvarje år allt
rikhaltigare officiella statskalendern (Sal-namé,
årsbok, 45 årgångar, 1847–91, den första, för 1847,
öfvers. på franska af Bianchi. 1848), hvartill efter
hand kommit officiella Sal-namé för alla de särskilda
vilajeten (den första för Adrianopel 1870). Den
teologiska literaturen söker i smärre skrifter
gifva enklare och lättfattligare uttryck åt Islams
grundsanningar och drifver sin apologetik under formen
af en med moderna medel förd polemik mot kristendomen,
såsom i Ahmed Midhats Müdafa’a (Tillbakavisande)
af de kristne missionärernas förtal mot islam (3 bd,
1882–84). En fullkomligt ny juridisk literatur har
uppstått med Frankrikes »Code civil» (öfvers. på
Turk. af Hilmi. 1887) till mönster. Sjer’i-rätten har
kodifierats i ett omfattande officielt lagverk, Destûr
(Lagen; 4 bd med 4 stora appendices, 1866–84). Derur
hafva sedan alla de särskilda delarna af den
civila och kriminala rätten bearbetats i en samling
officiella lagböcker (megélle-i-ahkâm-i-ser’îje,
»sjer’i-lagarnas kodex») i 16 bd, hvilka med en mängd
förträffliga kommentarer, teknisk ordbok m. m. ligga
till grund för undervisningen i juridiska fakulteten
vid universitetet (dâr-ül-fünûn) i Konstantinopcl. De
tre slagen af nisamdomstolar (se Turkiet, sp, 990)
hafva också fått sina bestämda lagböcker: hukûk
kanûn-nâmesi (»code civil»), geza k.-n. (»code pénal»)
och tigarét k.-n. (»code de commerce»). Härtill
komma de högst vigtiga müharrirât-i-sâmije (höga
skrifvelser), af regeringsdepartementen utfärdade
tryckta kungörelser rörande de nya lagarnas tolkning
och tillämpning. – Den filologiska literaturen
har icke blott riktats med en stor mängd arbeten
(handböcker, grammatikor, lexika) öfver Europas
vigtigare språk, utan har äfven för modersmålets
studium att uppvisa utmärkta, vetenskapliga
arbeten, t. ex. Fuâd Efendis turkiska grammatika
(se ofvan sp. 1,014), Ahmed Vefîks Lehge-i-osmanîje
(Turkiskt lexikon, 1875) och ösbegen Suleimån Efendis
Lugat-i-gagatâi ve-türki-i-osmâni (Öst-turkisk
och osman-turkisk ordbok, 1881). Vetenskapliga
katalologer öfver bibliotekens rika orientaliska
handskriftssamlingar hafva börjat utgifvas
(Defter-i-kütübchané-i-Aja-Sofia, Sofiamoskéns
bibliotekskatalog, 1884), liksom ock stora periodiska
kataloger från de större förläggarna (Arâkal, Kasbâr
m. fl.) i typografiskt mönstergiltig utstyrsel. – Rik
och mångsidig är äfven den nya naturvetenskapliga,
medicinska och tekniska literaturen. Till allra
största delen öfversättning och bearbetning från de
stora europeiska literaturerna, synes den knappt hafva
lemnat en enda aldrig så speciel gren ur sigte. Nya
arbeten i krigskonst, trädgårdsodling, Schopenhauers
filosofi, integralkalkyl, bantingkur, nationalekonomi
och »universalspråk» (vola-pük) annonseras för ett
och samma qvartal, och redan så tidigt som 1881 utkom
den första broschyren om telefonen. – Tidningspressen
är af politiska skäl obetydande. 1881 utkommo
i Konstantinopel 9 turkiska tidningar, bland dem den
officiella Takvîm-i-vakâji’ (»Moniteur ottoman», sedan
1826), dessutom 7 grekiska, 6 armenska, 6 franska,
2 hebreiska, 1 arabisk, 1 persisk o. s. v. Hvarje
vilajet har äfven sin officiella tidning. Mer
värdefull är tidskriftsliteraturen, hvaraf må
nämnas: Meymu’a-i-fünûn (Vetenskaplig revy),
utg. sedan 1861 af Gemî’et-i-ilmîje-i-osmanîje
(Turkiska vetenskapssocieteten),
Megmû’a-i-gedide (Nytt [juridiskt] arkiv, sedan 1882) och
Vekâji-i’-tibbîje (Medicinska annaler, sedan 1882),
alla i Konstantinopel. 1890 utgåfvos i turkiska
riket 940 literära arbeten, af hvilka 497 turkiska
(hufvudsakligen romaner och skaldestycken), 86
arabiska (hufvudsakligen vetenskapliga arbeten), 15
persiska, 156 grekiska, 120 armenska (hufvudsakligen
af religiöst innehåll) o. s. v. – Jfr Toderini: »Della
litteratura turchesca» (1787), Hammer-Purgstall:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
