- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1021-1022

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och literaturen - Turkisk musik - Turkiskt hvete. Se Majs - Turkiskt pass. Se Algeriskt pass - Turkiskt rödt (adranopelrödt), äkta röd färg med krapp eller alizarin. Se Färgning, sp. 610, och Peganum - Turkistan. Se Turkestan - Turkmantsjaj, by i den persiska delen af Armenien (prov. Aserbeidjan) - Turkmenerna, turkomanerna (af inhemskt turkmen, »turk») leda sannolikt sitt ursprung från den turkiska stammen Ogus (se Turkar)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Geschichte der osmanischen dichtkunst», (4 bd,
1836–38) med notiser om och prof af 2,200
skalder (ej alltid pålitlig); Redhouse: »On the
history, system and varieties of turkish poetry»
(1878), Gibb: »Ottoman poems translated ... with
introd., biograph. notices etc.» (1882), Tevfik:
Kafile-i-suara (Skaldekaravan, diktarebiografier,
1876), turkiska handskriftskataloger från europeiska
bibliotek (Wien, af Flügel, 1867; Gotha, af Pertsch,
1864; Berlin, af Pertsch 1889; Upsala, af Tornberg
1849, m. fl.). En utförlig och förträfflig öfversigt
öfver »nya tidens» literatur finner man i Bianchis,
Belins och Huarts artikelserie »Bibliographie
ottomane», omfattande åren 1840–88 i »Journal
Asiatique» (1843–89), och en liten intressant
profsamling deraf (omkr. 300 nummer historia, romaner,
teaterbroschyrer, läroböcker m. m.) har Ahmed
Midhat
skänkt till Upsala universitet (se »Sveriges
offentliga bibliotek. Accessionskatalog för 1890»,
1891). H. A.

Turkisk musik, dels militärmusik för blås-
och slaginstrument (således detsamma som
»janitsjar-musik»), dels, i inskränktare mening,
sammanfattningen af endast slaginstrumenten:
trumma, bäcken, triangel och klockspel. – Turkiska
musiken
kallades ett ystert studentsällskap i
Upsala, som bildades i slutet af 1820-talet och
upplöstes 1835. Det öfvade bl. a. instrumentalmusik,
hvilken under den s. k. »senare afdelningen» af dess
sammankomster var af en väl larmande art och då gjorde
sällskapet till en skräck för alla stadsbor, som
älskade nattro. Ett slags fortsättning af »Turkarnas»
sällskap bildade »Juvenalerna» (se d. o.) på
1840-talet. Se B. Schöldström: »Förbiskymtande
skuggor» (1883), och J. Sundblad: »Upsalalif» (1884).

Turkiskt hvete. Se Majs.

Turkiskt pass. Se Algeriskt pass.

Turkiskt rödt (adrianopelrödt), äkta röd färg
med krapp eller alizarin. Se Färgning, sp. 610,
och Peganum.

Turkistan. Se Turkestan.

Turkmantsjaj, by i den persiska delen af Armenien
(prov. Aserbeidjan), nära staden Tauris. Fred d. 22
Febr. 1828 emellan Ryssland och Persien, hvarvid det
senare landet afträdde Erivan och Nachitsjevan samt
betalade krigskostnadsersättning.

Turkmenerna, turkomanerna (af inhemskt türkmen,
»turk») leda sannolikt sitt ursprung från den turkiska
stammen Ogus (se Turkar) och äro närmast beslägtade
med sina grannar i ö., ösbegerna, samt med de turkiska
stammarna i Mindre Asien. De innehafva sydvestra
delen af Vest-Turkestan mellan Kaspiska hafvet i
v. och Aralsjön med Amu-darja i ö., Mertvij Kultuk
(»Döda viken») i n. och Atrekfloden samt Hindukuschs
vestliga bergsträckor i s. Detta område, hvars ytvidd
(omkr. 1/2 mill. qvkm.) är något större än Sveriges,
består af tre orografiskt skilda delar. Den norra
delen utgöres af den 180–300 m. höga platån Ust-urt
(riktigare Üst-jort, »högland»), som i n. utan
naturlig gräns öfvergår i den stora kirgis-steppen,
och hvars södra gräns bildas af Amu-darjas antagna
forna flodbädd Usboj – egentligen blott en rad
långsmala depressioner, som
aldrig passerats af någon flod. Ust-urt är ett kalt,
ofruktbart, blott delvis till betesmark användt
steppland på kalk- och lergrund, med många större
eller mindre sandöcknar och flere smärre, salthaltiga
sjöar. Endast dalsträckan mellan Ak-tau och Kara-tau
(»Hvita» och »Svarta bergen») har sött vatten och goda
beten. Den sydöstra och största delen, mellan Usboj
i n. v., Amu-darja-dalen i n. ö. och ö.. Narifloden
i s. ö. och en från Balkanviken åt s. ö. löpande,
i längd med Alperna jämförlig bergskedja (Stora
och Lilla Balkan, Küren-dag, Köpet-dag och
Gulistanbergen) i s. v., är en ofantlig öcken,
kallad Kara-kum (»svart-sanden»). Endast i s.
afbrytes den af tvänne oaser, det af ett »löss»-lager
bestående, bördiga och ganska tätt bebyggda Achál
(250 km. långt, 30–50 km. bredt), utmed nordöstra
sluttningarna och det s. k. Atok (»terrass»), af
nyss nämnda bergskedja samt af Merv kring floden
Murg-ab (»fogel-vattnet»). Kara-kums yta består
hufvudsakligen af sand, sammanförd i långsträckta
åsar eller hästskoformiga kullar (»barkaner»). Stora
sträckor upptagas af »takirer», slätter, täckta
med blågrå lera, så hård, att icke ens hästhofven
lemnar spår på densamma, men efter starka regn
nästan ofarbar. Kara-kum är efter vårregnen (i Mars)
delvis klädt med gräs och blommor, hvilka i midten
af Maj dock redan gulnat, och dess fauna är ganska
rik. Karakteristiska för steppen, som i allmänhet ej
lägger oöfverstigliga hinder i vägen för fortkomst,
äro de många långsträckta polarna med salt lergyttja
(de s. k. »sor»). Den syd vestra och minsta delen,
det triangelformiga landet mellan nämnda bergskedja
i n. ö., Kaspiska hafvet i v. och Atrekfloden i s.,
det forna Hyrkanien, är ett mot hafvet sluttande, af
floderna Sumbar och Tsjan-dir bevattnadt, särdeles
fruktbart och i sin östra hälft utomordentligt
härligt land med åkrar, ängar och skogar, citron-,
valnöt- och persikoträd, ris, vinrankor, bomullsbuskar
och sockerrör. Också finnes här en mängd ruiner af
städer, borgar, kanaler och vattenledningar såsom
minnesmärken af en förgången kultur. Utom i detta,
nu under Ryssland lydande, egentliga »Turkmenien»
finnas turkmenska stammar äfven i grannlanden, i
synnerhet Persien och Afganistan, samt smärre kolonier
i Europa (Dobrudsja), Mindre Asien och Syrien. I
Mindre Asien betecknas dock med namnet turkmener
hvarje nomadiserande stam, såsom gjuruk, götsjebe
o. a., hvilka i etnografiskt hänseende föras till
osmaner (osmanli). Turkmenerna, hvilkas sammanlagda
antal uppskattas till något öfver 1 mill., dela sig
i följande 8 stammar. 1. Tsjaudor, omkr. 60,000, på
halfön Mangisjlak och Ust-urt-platån utmed hafskusten
ned till Kara-bugas (»svart-viken»). 2. Jomut
(jomud), omkr. 100,000, i det forna Hyrkanien,
till en mindre del under persiskt välde. 3. Göklen
(goklan), omkr. 50,000, helt och hållet på persiskt
område mellan floderna Atrek och Gurgen. 4. Tekke,
omkr. 400,000, i Achal- och Merv-oaserna. 5. Sarik,
omkr. 100,000, s. om Merv-tekke vid Murgab mellan
Jol-utan och Pendsjde. 6. Ali-Eli (el-eli),
omkr. 20,000, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfap/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free