Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tusensköna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är obetydlig. Omgifningarna kring T. äro synnerligen
tilldragande; en af de intressantaste punkterna är
det forna cistersiensklostret Bebenhausen, anlagdt
1185 och nu ett kungligt jagtslott. – T. nämnes som
en stark fästning 1078. Det tillhörde grefvarna af
T. till 1342, då det genom köp öfvergick till grefve
Ulrik af Würtemberg. Fördraget i T. kallas en d. 10
Juli 1514 ingången öfverenskommelse mellan hertig
Ulrik och landtdagen, genom hvilken den senare erhöll
bekräftelse på åtskilliga fri- och rättigheter mot
det att den öfvertog hertigens skulder. Då staden 1688
intogs af fransmännen, förstördes fästningsverken.
Tübingen-skolan (Die Tübinger schule),
företrädesvis benämning på den af teol. professorn
i Tübingen F. Chr. Baur (se denne) bildade
spekulativt-bibelkritiska skolan inom den lutherska
kyrkan. Den kan sägas räkna sin tillvaro från 1835,
då Baur utgaf sitt stora arbete Die christliche
gnosis, oder die christliche religionsphilosophie in
ihrer geschichtlichen entwickelung. Utgångspunkten
och grundvalen för Tübingen-skolans forskningar
var den åsigten att kristendomen icke såsom en
fullfärdig produkt framträdt i historien, utan
på den historiska utvecklingens väg småningom
färdigbildats. Detta utvecklingsarbete försiggick
enl. Baur hufvudsakligen under de två första
århundradena e. Kr., från hvilken tid de flesta
nytestamentliga skrifter härstammade såsom frukter
af detta utvecklingsarbete. Från den apostoliska
tiden förskrefvo sig endast Johannes’ Uppenbarelse
samt Paulus’ bref till romarna, korinterna och
galaterna (se vidare Baur). – På sätt och vis kan
man säga, att »Baur var sjelf Tübingen-skolan». Ty
visserligen omfattades och utbreddes hans åsigter
af en skara lärjungar, hufvudsakligen studenter,
repetenter och privatdocenter i Tübingen, bland
hvilka må nämnas E. Zeller, utan tvifvel den mest
framstående, samt A. Schwegler och K. R. v. Köstlin,
men ingen kan sägas hafva fullföljt mästarens
verk. Till skolan brukar man också stundom räkna
Baurs namnkunnige lärjunge D. F. Strauss. Men ehuru
denne hade åtskilligt gemensamt med sin lärare, gick
han dock alltför sjelfständigt sin egen väg för att
i egentlig mening kunna anses höra till den af Baur
grundade skolan. Af teologer utom Würtemberg, som
räknats till denna skola, må nämnas A. B. C. C.
Hilgenfeld, som, om han också i mycket divergerar med
Baur, likväl byggt sitt eget forskningsarbete till
stor del på den baurska kritiken, och A. Ritschl,
som dock afgjordt bröt med denna kritik och grundade
en egen, vida utbredd teologisk skola. Den genom en
äfventyrligt ovetenskaplig hyperkritik bemärkte Bruno
Bauer, som 1841 afsattes från sin docentbefattning
i Bonn, har, till följd deraf att han påverkats af
Baur och Strauss, någon gång med orätt räknats till
Tübingen-skolan. – Den baurska skolan, som gjorde
sig skyldig till många ensidigheter och misstag,
hvilka vetenskapen sedan påvisat och korrigerat,
dog på visst sätt med sin stiftare, 1860. Men den
väckelse till bibelkritisk forskning, som från den
utgick, har icke varit af
blott öfvergående, utan, kan man väl säga, af
epokgörande betydelse för den teol. vetenskapen. Ty
alltsedan Baurs tid har bibelkritiken utgjort en
väsentlig och sjelfständig del af denna vetenskap,
hvilken tillgodogjort sig mycket af Tübingen-skolans
arbete.
Den baurska Tübingen-skolan kallas ofta den
nyare Tübingen-skolan till skillnad från den äldre
Tübingen-skolan, den bengelska, på 1700-talet,
hvilken var en bibel-teologisk riktning med
kyrkligt-konfessionel karakter, befruktad
af pietisinen och mer eller mindre präglad af
teosofi. Dess grundläggare var J. A. Bengel (d. 1752),
och till den hörde bl. a. C. A. Crusius, M. F. Roos
och F. C. Oetinger. En ättling af denna äldre skola
är den nyaste Tübingen-skolan, den beckska, som
trädde i opposition mot den baurska. Dess förnämste
representant var J. T. Beck, från 1843 teol. professor
i Tübingen och således der samtidig med Baur. Denna
skola utöfvade vidsträckt inflytande och räknar ännu
efter Becks död (1878) en mängd anhängare, äfven utom
Tyskland. J. P.
Türck, Ludwig, österrikisk läkare, f. 1810,
med. doktor i Wien 1836, omfattade först med
förkärlek nervsjukdomarnas studium och utgaf
flere afhandlingar rörande dessa. 1857 tilldrogo
sig struphufvudets sjukdomar hans intresse,
och han egnade sig sedan uteslutande åt deras
studium. T. var den förste, som praktiskt använde
larynx-spegeln för diagnostiska och operativa ändamål
samt meddelade i sina arbeten Praktische anleitung
zur laryngoskopie (1860) och Klinik der krankheiten
des kehlkopfes und der luftröhre (med atlas, 1866)
resultaten af sin erfarenhet häröfver. Död 1868.
R. T-dt.
Türk, Daniel Gottlob, tysk musiker, f. 1756,
d. 1813, var elev af Hiller samt blef 1776
kantor, 1779 universitetsmusikdirektör och 1787
organist i Halle. Han komponerade kyrkliga verk,
orgelstycken, klavérsaker, symfonier och sånger,
men blef mera ansedd genom sina teoretiska
skrifter: Von den wichtigsten pflichten eines
organisten (1787), Klavierschule (1789), Kurze
anweisung zum generalbass-spielen (1791) och
Anleitung zu temperaturberechnungen (1806).
A. L.
Türkheim [-hajm], stad i Elsass-Lothringen,
området Oberelsass, vid jernvägen
Kolmar–Münster, 6 km. v. om Kolmar. 2,543
innev. (1885). Vinodling. Pappersbruk. Staden, nämnd
redan 742, blef 1312 fri riksstad. Efter Turennes
stora seger öfver de kejserlige vid T. d. 5 Jan. 1675
lät Ludvig XIV rasera murarna.
Türr, Stephan, revolutionsman, krigare, född
1825 i Ungern, af tyska föräldrar, lemnade 1849 den
österrikiska militärtjensten och slöt sig som »kapten»
för en friskara till de upproriske ungrarna. Senare
på året deltog han som »öfverste» i badensiska
oroligheterna och verkade sedermera ifrigt under en
följd af år, efter Kossuths fingervisning, såsom
revolutionsagent i mellersta och södra Europa. För
sitt deltagande i oväsendet i Milano 1853 dömdes han
af österrikarna in contumaciam till döden, och när
han 1855, då med öfverstes lön och namn anställd i
engelsk tjenst, under en tillfällig vistelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
