Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyngdlag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
advokatfiskalen J. G. F. Hörstadius, nu (1892) eger det. Han
har bl. a. restaurerat slottet efter slottsarkitekten
Söderlunds ritning. – Se C. A. Klingspor:
»Svenska slott och herresäten. Tyresö» (1885).
B. S.
Tyrfing kallas i de mytiska fornsagorna ett svärd,
som dvärgarna Dulin och Dvalin tvungos att smida åt
Svafrlame, Odens sonson. När dvärgarna lemnade honom
svärdet, uttalade de ock den förbannelsen deröfver
att det aldrig kunde dragas ur skidan utan att blifva
någons bane, att det skulle vålla Svafrlames egen död
och att särskildt tre stora nidingsdåd skulle utföras
dermed. Alla dessa spådomar gingo i fullbordan. Kämpen
Arngrim på ön Bolm dödade Svafrlame med dennes eget
svärd, som sedermera egdes af Arngrims namnkunnige
son, kämpen Anganty. När Anganty stupat i striden
med Hjalmar den hugfulle, blef Tyrfing nedlagdt i
Angantys grafhög, men hans dotter, den modiga Hervar
(se denna), tvang med många besvärjelser sin döde
fader att, ehuru motvilligt, lemna svärdet ifrån
sig till dottern. Derefter kom det i flere mäns ego,
alltid stiftande olycka. Hithörande berättelser utgöra
innehållet i den bekanta Hervararssagan, hvilken
består af flere, ursprungligen icke sammanhörande
episoder, som sammanbundits till en enhet genom
berättelsen om svärdet Tyrfing. Th. W.
Tyrgils Knutsson (Torgils, latiniseradt Thorkillus,
Nysv. Torkel), marsk, riksföreståndare, tillhörde
en med Folkungarna nära befryndad slägt, som i sitt
vapen förde ett lejon. I de handlingar från hans tid,
som ännu finnas i behåll, nämnes han första gången år
1283, och först år 1288 omtalas han såsom riddare och
riksråd. Under konung Birger Magnussons omyndighet
(1290–98) och äfven under de närmast följande åren
(till 1303) stod T. K. som rikets marsk – någon drots
fanns ej – i spetsen för riksstyrelsen. Med anledning
af ett ryskt infall i Tavastland (1292) företog
han 1293 ett krigståg till Karelen och byggde der
fästet Viborg. Äfven 1299 fann han sig föranlåten att
vända sina vapen mot ryssarna. Han anlade då fästet
Landskrona vid Neva. Samma kraft och klokhet, med
hvilka han sålunda befäste Sveriges gränser, visade
han äfven i den inre riksstyrelsen. Under hans tid
utarbetades och stadfästes (1296) Uplandslagen. Mot
kyrkan uppträdde han med kraft och inskränkte
hennes privilegier. Hos presterskapet rådde derför
missnöje med hans styrelse, och detta skall äfven
hafva kommit till ett utbrott (år 1303), hvarom
ingenting likväl är med större visshet kändt. De
gamla handelsfördragen med Lybeck stadfästes, dock med
vilkor att dess borgare ej skulle få förse Novgorod
med vapen och krigsförnödenheter. Ehuru T. K. år 1303
officielt nedlade riksstyrelsen, tog han dock äfven
derefter en vidsträckt del i handhafvandet af rikets
angelägenheter och stod troget vid konung Birgers sida
i dennes tvister med sina bröder, hertigarna Erik
och Valdemar. På T. K:s gård Aranäs i Vestergötland
måste hertigarna 1304 afgifva en för dem förödmjukande
skriftlig förbindelse, genom hvilken de bl. a.
förbundo sig att hvarken inom eller utom landet
företaga något, som kunde lända konungen till
skada. Trots denna förbindelse lemnade hertigarna kort
derefter riket, och med understöd af konung Håkan i
Norge gjorde de ett infall i Vestergötland. Med T. K:s
hjelp tog konung Birger i besittning Nyköpings slott,
som tillhörde hertig Erik, och tvang hertigarna att
i Kolsäter (1305) ingå ett fördrag, hvari de äfven
lofvade att ej tillfoga T. K. någon skada. Ej långt
derefter återfingo hertigarna sina förläningar,
hvilka konung Birger indragit vid deras afvikande
ur riket. Snart nog förstodo hertigarna att
återvinna Birgers fulla tillit, och de sökte då
väcka misstroende hos honom mot T. K., hvilken de
insågo vara det största hindret för deras ärelystna
planer. De lyckades också deruti. Konung Birger,
sättande lit till hertigarnas utsago att T. K. varit
den egentliga anledningen till oenigheten mellan
dem och konungen, lät 1305 på gården Lena fängsla
T. K., föra honom till Stockholm och i början
af 1306 der afrätta honom. Hans lik nedgräfdes
först på afrättsplatsen, men jordades sedermera i
gråbrödernas kyrka (den nuv. Riddarholmskyrkan). –
Det är ej med säkerhet kändt hvilka anklagelser,
som framställdes mot T. K., eller på hvilken grund
domen fälldes, men troligt är, att det mot honom
fientliga högre presterskapet bistått hertigarna
vid hans störtande. Konung Birger fick emellertid
anledning att snart nog ångra, att han låtit honom
falla. För efterverlden framstår T. K. såsom »ett
af de sorgligaste offer för en bakslug politik,
som vår historia känner,» och såsom en af de ädlaste
personerna från vår medeltid. T. K. var två gånger
gift. Med sin första hustru, till namn och slägt
obekant, hade han en dotter, Kristina, som blef
gift med hertig Valdemar, men som vid T. K:s fall
blef förskjuten. T. K:s andra hustru var grefvinnan
Hedvig af Ravensberg. Hans kraftfulla personlighet
och sorgliga öde hafva gifvit stoff till poetisk
behandling, bl. a. af B. v. Beskow i sorgspelet
»Torkel Knutsson». K. H. K.
Tyrifjorden, insjö i Ringerike, Buskeruds amt, Norge,
är egentligen namnet på endast vestra delen af denna
insjö, hvars öfriga vatten heta Holsfjorden, i s. ö.,
och Stensfjorden, i n. ö., men namnet användes
ofta geografiskt i kollektiv bemärkelse. Areal
131 qvkm. T. genomflytes af Drammenselfven.
Y. N.
Tyrnau (Magyar. Nagy-Szombat, Slov. Trnava), stad
i ungerska komitatet Pressburg, vid jernvägen mellan
Pressburg och öfre Waagdalen. 10,824 innev. (1880),
deraf öfver hälften slovaker. Gymnasium och
lärarebildningsanstalt samt flere kloster. Klädes-
och linneväfveri. Staden hade förr ett universitet,
stiftadt 1635 af furstprimas Pázmáriy med
teologisk och filosofisk fakultet, 1769 fullständigt
universitet, men 1777 flyttadt till Buda. 1543–1820
hade Grans domkapitel sitt säte i T., der äfven
ärkebiskopen af Gran tidtals residerade.
Tyrnävä. Se Limingo.
Tyroglyphus. Se Oret och Spindeldjur.
Tyrolen (T. Tirol, Ital. Tirolo), ett till
cisleithanska delen af österrikisk-ungerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
