Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska församlingen. 1. Tyska församlingen i Stockholm (S:t Gertrud) - Tyska församlingen. 2. Tyska förs. i Göteborg (se d. o.) - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock hufvudsakligen det senare. Vid konfirmationen
begagnas båda språken. Jämte en honorarie
ordförande förvalta 6 föreståndare alla kyrkans
och församlingens angelägenheter, vårda dess genom
flere testamenten erhållna medel och fastigheter,
bevaka kyrkans inkomster och bestrida dess utgifter
m. m. Kyrkoherden, hvilken kallas och väljes af
församlingen samt godkännes af ärkebiskopen och
utnämnes af konungen, är ledamot af Stockholms stads
konsistorium. Enligt sina privilegier eger förs. rätt
att välja och anställa två prestmän af lika värdighet,
och hon begagnade sig ock deraf till 1818, då hon
erhöll K. M:ts tillstånd att tills vidare och så
länge församlingen det för godt finner kalla blott
en pastor. Pastorsadjunkt kallas af församlingens
föreståndare. Om församlingens forna skola se Tyska
nationallyceum. – Om literatur ang. församlingen
se Lüdeke 2. – 2. Tyska förs. i Göteborg (se
d. o.). – Tysk församling har funnits äfven i flere
andra svenska städer, t. ex. Malmö, Norrköping och
Karlskrona.
Tyska literaturen. De hedniske germanerna sjöngo,
enligt Tacitus, sånger om guden Tuisco och hans
son Mannus samt stridssånger och gästabudssånger
till hjeltars pris. Den enda literära qvarlefva
från denna tid är den s. k. Merseburg-trollformeln,
sammansatt af läkedoms-, skydds- och signespråk. När
germanerna skingrades genom folkvandringens stormar,
gingo många sagoskatter förlorade. Den urspr. mytiska
Siegfriedssagan öfvergick (antagl. på 600-talet)
till hjeltesaga, som lefde hela medeltiden igenom,
hopväfd med sagorna om de gotiske konungarna
Teoderik och Ermanarik (se Didriks-sagan) samt
Valsung-Niflungasagan.
Första perioden, den fornhögtyska diktningen,
sträcker sig från frankiska rikets bildande till
hohenstaufenska ättens blomstring (400-talets
slut–1150). Fornhögtyska språket talades af franker,
bajrare, schwaber, alemanner, burgunder och
langobarder, medan lågtyska dialekter voro herskande
i norra Tyskland. Tyska språket har af ålder
egt hemortsrätt äfven i de österrikiska landen
och i Schweiz, hvilka land lemnat många bidrag
till Tysklands literatur. Sedan folket kristnats,
förföljde presterna hvarje lemning af hedendom i
sång och sägen, men gynnade latinets användning på
det inhemska språkets bekostnad. Karl den store
deremot lät bearbeta tyska språkläran och samla
äldre folksägner, och hans föredöme följdes i flere
kloster. Först efter Tysklands afskiljande från det
romaniserade Frankrike (genom fördraget i Verdun,
843) kunde nationella drag i literaturen arbeta sig
fram. Från 700-talet härstammar den allitererade
»VVessobrunner gebet», den äldsta kristna dikt
på tyska. Alliterationen återfinnes äfven i den
hedniska »Hildebrandslied» (omkr. 800), det af
en bajersk skald diktade fragmentet »Muspilli» (en
hednisk-kristlig skildring af verldens undergång)
och den naivt vackra evangelieharmonien »Heliand»
(omkr. 830; på fornsachsiska). Mera torr och ofolklig
är Otfrieds högtyska evangeliebok (868), i hvilken
strofformen är lånad från den latinska kyrkohymnen
och består af
fyra korta, parvis slutrimmade rader – en form, som
från denna tid blef den gängse. I »Ludwigslied» (881)
behandlade en prest ett verldsligt ämne. Sydländsk
bildning tillfördes landet genom de väldiga striderna
om Italiens besittning och mot påfvemakten; klassiska
studier togo äfven ny fart i klosterskolorna, men
derigenom endast vidgades klyftan mellan lärde och
lekmän. Sagoämnena, äfven de inhemska, kläddes i
latinsk språkdrägt, bl. a. »Waltharius de Aquitania»
(en stridsfylld dikt af munken Ekkehard i S:t Gallen,
d. 973), »Ruodlieb» (på rimmade latinska hexametrar,
af munken Fromund i S:t Gallen) och nunnan Roswithas
arbeten. Djur-sagan, som vunnit sin rikaste utbildning
på germansk mark, behandlades under 900–1000-talen
på latin af andlige kring Mosel och Maas, hvarvid
satirisk-didaktiska anspelningar inlades. Äldst är
stycket »Isengrimus». Deremot ljöd modersmålet i de
af stadsbor och bönder sjungna folkvisorna.
Andra perioden, den medelhögtyska diktningens
första skede, omfattar tiden 1150–1350, en den
tyska vitterhetens gyllene ålder, åt hvilken den
af adliga skalder odlade lyriken (»minnesången»)
och epiken skänkte prägeln. Hos dem framträda
redan tydligt det tysk-nationella diktarelynnets
drag: känsloinnerlighet, idealistiskt drömmen och
metafysiskt djupsinne. Korstågen vidgade tyskarnas
synkrets och bragte dem i beröring med Orientens
förfinade kultur; riddareväsendet gaf upphof åt
romantiken (se d. o.), och tyskt språk kom åter till
heders. Alliteration och assonans aflöstes alltmer af
slutrimmet. I början förekommo mest andliga ämnen,
i synnerhet dikter till den hel. jungfruns ära och
helgonlegender, med prester till författare. Den af
hög ingifvelse burna »Annolied» är en legend. Bland
verldsliga alster framstå den s. k. »Kaiserchronik»
(»Der keiser und der kunige buoch», omkr. 1150) och
dikter med ämnen ur grekisk-romerska fornverlden;
äldst bland dem är Lamprechts förtjenstfulla
»Alexanderlied». Heinrich von Veldeke (1180-talet)
grundlade den tyska riddare-epiken genom sin »Eneit»,
i hvilken han med förkärlek dröjer vid skildringen
af Aeneas’ och Didos kärlek, samt gaf äfven uppslag
till minnesången. Herbort von Fritslâr (första åren af
1200-talet) upptog ett annat omtyckt ämne i »Liet von
Troye». En frisk och folklig, om ock något ohyfsad
prägel ega de hjelte- och kärlekssånger, som vid
de höges fester föredrogos af vidtberesta spelmän
(»fahrende leute»), hvilka ofta äfven sjelfva
voro diktare. Dit höra »Salman und Morolt», den på
österländska äfventyr rika dikten om rebellen hertig
Ernst (1100-talets slut) och Wernher der gartenäres
förträffliga sedemålning »Meier Helmbrecht». Djursagan
bearbetades omkr. 1170 af Heinrich der glichesäre
(»Isengrînes not»). – Genom korstågen gjorde sig
emellertid ett inflytande från Frankrike starkt
gällande, såväl i lefnadssätt och kyrkoarkitektur
som i ämnen och form för konstdiktningen, hvilken
på samma gång allt trognare afspeglade det tyska
folklynnet. Hof-epiken öste ur franska källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
