Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okonstlad ton, men blef ofta hvardaglig. Imitationen
af fransk-klassiska mönster invigdes af
Canitz (1654–99), som skref visor, satirer, epistlar
och tillfällighetsdikter. Ett gry till en stor
lyriker fanns hos den genom utsväfningar i förtid
brutne Chr. Günther (1695–1723), i hvilkens dikter
känslan alltid är sann och verkligt upplefvad. Äfven
för Brockes (1680–1747) var skaldekonsten en hjertats
sak; han sökte dess ämnen i naturskildringen och
den fromma naturbetraktelsen. – Romanen räknar
sin egentliga uppkomst från detta skede. Man
öfversatte och efterbildade m:lle Scudérys
franska hjelte- och kärleksromaner samt spanska
riddare-o ch herderomaner med en afskräckande
bredd i framställningssättet. Omtycktast blefvo
Zesen, Buchholtz (1607–71), hertig Anton Ulrik af
Braunschweig (1633–1714), Ziegler (1653–97;
»Asiatische Banise»), Lohenstein (»Arminius»)
och Grimmelshausen (d. 1676), hvars ännu mycket
läsvärda äfventyrsroman »Simplicissimus» fylligt och
humoristiskt skildrar krigstidens seder. Mot periodens
slut uppdöko robinsonader (se d. o.). – Efter
westfaliska freden reste folkdramat sig å nyo, i form
af »haupt- und staatsactionen» efter de förut nämnde
engelske komedianternas mönster. Pjeserna trycktes
icke, och detaljerna öfverlätos åt skådespelarens
improvisation. Ämnena togos mest från antikens
historia och saga, och »Hanswurst» blef en stående
figur. Dessutom diktades »wirthschaften» (motsvarande
Stiernhielms »balletter» och »upptåg»). I början af
1700-talet hade nästan hvarje större stad sin stående
teater. Skådespelarna voro en djupt föraktad klass,
fördömd af kyrkans män. – Prosan skrefs i invecklade
latinska perioder och med klumpiga försök till
»galanta» franska talesätt, utan öra för välljud
och satsernas rytm. Den verldsliga vältaligheten var
inskränkt till skrufvade, underdåniga loftal. Predikan
var torr och smaklös, och häfdateckningens stil
sjönk mycket. Framstående andliga talare voro dock
den liflige och humoristiske J. B. Schupp (1610–61)
i Hamburg samt Ulr. Megerle, som kapucinmunk kallad
Abraham a Sancta Clara (1644–1709), hvars med ordlekar
späckade naturliga vältalighet ofta slog öfver i det
burleska. Seriver (1629–93), med sina vidtkända
parabler (»Själaskatt»), samt pietismens upphofsmän,
Spener (1635–1705) och Francke (1663–1727), väckte hos
folket religiösa känslor, som kräfde varmare literära
uttryck. Den store tänkaren Leibniz (1646–1716),
hvilken ingöt sin anda i det nya tidehvarfvet, skref
mera sällan på tyska, hvaremot Thomasius (1655–1728),
en utmärkt kämpe för andligt framåtskridande, skaffade
modersmålet afgjordt insteg i den vetenskapliga
framställningen och filosofen Wolf (1679–1754),
»tyskarnas lärare», utvecklade detsamma till klarhet
och bestämdhet i uttrycken. Morhof (1639–91) gjorde de
första försöken i literaturhistorien. En god skildrare
af resor (i Ryssland och Persien) var A. Olearius
(1603–71).
Under sjette perioden, 1720-talet–1770, voro adeln och
den högre borgareklassen förfranskade till bildning
och seder. I motsats till massan af
råa och prålsjuka smådespoter vid hofven uppträdde
Fredrik den store såsom herskare efter lag, ej
efter godtycke, skänkte samvetsfrihet och återgaf
genom sina segrar nationen tron på dess egen kraft,
hvilket snart skönjdes äfven i literaturen. En
vitter uppfostringsperiod, kännetecknad af namnen
Bodmer, Gottsched och Lessing, förbereder det
nästföljande skedets höga blomstring. Verkligt
klassiska studier odlades på nytt. Den engelska
literaturen fick inflytande. Literära grupper
bildades; tidskriftsväsendet tog stark fart, och det
fadda tillfällighetsrimmandet såg sin ände. – En
fejd mot psevdoklassiciteten öppnades af schweizarna
Bodmer (1698–1783) och Breitinger (1701–76), hvilka
sågo sina mönster i Milton och grekerna, förkastade
rimmet och yrkade på att fantasien och känslan, ej
förståndet, borde vara förherskande i poesien samt
denna vara ett måleri i ord. Emellertid vidhöllo de
teorien om poesiens moraliska nytta. De afslöjade den
äldre tyska diktningens skatter. Deras motståndare
var Gottsched (1700–66), som, sjelf ej utrustad med
skaldegåfvor, i sina literaturtidningar och poetiker
upprätthöll Opitz’ banér, satte poesiens väsende
i förståndsklarhet och korrekthet efter franskt
mönster, nedgjorde den andra schlesiska skolans
missbruk, rensade tyska språket från utländska ord
och grumlighet samt bragte det till heders i högre
kretsar, förjagade »Hanswurst» från skådebanan och
införde det regelmässiga franska dramat, hvarjämte
han grundlade den literära kritiken. Hans lärda
och vittra maka (»die Gottschedin»), som egde mer
anda och qvickhet, skildrade i lustspel de lägre
ståndens lif. Den envise och fåfänge pedanten
Gottsched vardt allenaherskande på parnassen, men
1740 råkade han i den ofvan omtalade fejden med
schweizarna, hvilken slutade med hans störtande. Till
brytandet af nya banor bidrogo K. Fr. Drollinger
(1688–1742), en odediktare med Davids psalmer och
Pindaros till mönster, och den store fysiologen
Haller (1708–77), som besjöng alpverlden med varm
känsla och storslagenhet, ehuru i undervisande
ton. Tankerika oden och lärodikter samt kraftfulla
satirer flöto äfven ur hans penna. Hamburgaren
Hagedorn (1708–54) gaf språket sirligt behag i
sina efter franska förebilder diktade fabler och
poetiska berättelser samt prisade i sällskapsvisor
horatianskt lefnadsglädjen och vinet. En krets
Leipzig-författare, hvilkas lösen var korrekt
enkelhet, natursanning och sedlig renhet, hade
till organ »Bremer beiträge», utg. af kritikern
K. Chr. Gärtner (1712–91). Deras dramatiker
J. El. Schlegel (1718–49) skref sorg- och lustspel
i gediget fransk stil, Rabener (1714–71) godmodiga
prosa-satirer, matematikern Kästner (1719–1800)
skarpa epigram och J. Andr. Cramer (1723–88)
andliga oden utan synnerlig lyftning. Zacharia
(1726–77) införde den komiska hjeltedikten, men deras
främste man var den fromme och älskvärde, på sin tid
ytterst inflytelserike Gellert (1715–69), som diktade
värdefulla fabler och religiösa visor samt i rörande
lustspel aftecknade borgareklassens lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
