Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Shakspere, Calderon och Dante, i sina egna dikter
formfulländad, men utan lifvets fläkt. Friedrich von
Schlegel (1772–1829) egde större poetisk begåfning och
skarpsinne, men råkade på intellektuella och sedliga
afvägar. Han införde sanskritstudiet och grundlade
den moderna literaturhistorien. Tieck (1773–1853),
en rik talang, väcker folksagan till nytt lif. Han
börjar med sinliga, fantasifulla romaner, frambringar
formlösa, mot kälkborgaredömet polemiska sagospel
och bisarrt qvicka komedier samt en anspråksfull och
klingande, men torr lyrik, diktar slutligen fint
ironiska noveller, tolkar Shakspere och utmärker
sig i dramaturgisk kritik. Wackenroder (1773–98)
ger luft åt en djup konstandakt. Novalis (F. von
Hardenberg, 1772–1801) skapar en fantastisk-universel
roman och uttrycker i sköna andliga sånger sin
panteistisk-katoliserande tro. Brentano (1778–1842)
finner den riktiga folkvise- och sago-tonen, men
går vilse i sin rika inbillningsverld, och hans
vän, den patriotiske Achim von Arnim (1781–1831),
skattar äfven åt det bisarra. Fouqué (1777–1843)
har blifvit berömd genom en sago-novell, hvaremot
hans romaner och dramer med fornnordiska eller
medeltidsämnen voro snart vissnande frukter
af en oplastisk och i feodal åskådning fången
fantasi. Novellisten E. T. A. Hoffmann
(1776–1822) uppfattar med realistisk satir de verkliga
företeelserna, men framställer dem i spöklik, ohygglig
förvridning. En dramatisk begåfning af första rang,
fastän något snedvriden af sjuklig mystik, var
Heinrich von Kleist (1777–1811), tillika förträfflig
novellberättare. Romantikens kännetecknande dramatiska
genre blir den s. k. schicksals-tragedien, i hvilken
slumpen i skepnad af ett illvilligt öde rycker sitt
förutbestämda offer motståndslöst i förderfvet. Den
odlades hufvudsakligen af Zach. Werner (1768–1823),
hvars betydande gåfvor förmörkades af en upprörande
fatalism, och Müllner (1774–1829), som försåg
sina alster med en bländande yttre fernissa. Den
svårfattlige filosofen F. von Baader (1765–1841)
upphöjer det magisk-mystiska. Schellings lärjunge
norrmannen Steffens (1773–1845) är en romantiskt
poetiserande tänkare, och G. H. von Schubert
(1780–1860) söker tolka andeverldens och naturens
nattsida. – Af såväl Schiller som romantikerna
påverkades den vackra ynglingalyrik, som tände
fosterlandskänslan under frihetskriget. H. von Kleist,
Fouqué och Brentano hade angifvit tonen; under kriget
uppstämdes den mera fylligt af Max von Schenkendorf
(1783–1817), hos hvilken vekt svärmeri enades
med beslutsam kraft, Theodor Körner (1791–1813),
hvars inspirerade och medryckande stridssånger
beseglades med hans död, E. M. Arndt (1769–1860),
ojämförlig i kärft, rättframt mannamod och folklig
käckhet, Rückert (se nedan) m. fl. – En förädlad,
sannt folklig romantik, som behöll ett visst samband
med humanitetsidealet och ej ställde sig främmande
mot nutiden, invigdes af den Schwabiska
skaldekretsen. Dess främste man, Uhland (1787–1862), nådde
med sin äkta, omedelbara
uppfattning högt i lyriken och än högre i den
episk-lyriska romansen. Till honom sluta sig
den finbildade, något retoriske G. Schwab
(1792–1850), den ömsom öfversvinnlige och lefhadsfriske
Justinus Kerner (1786–1862), K. Mayer (1786–1870),
den rikt poetiske Mörike (1804–75), G. Pfizer
(f. 1807–90), hvilken bildat sig efter Schiller,
och psalmdiktaren A. Knapp (1798–1864). I frändskap
med schwabarna stodo den naturfriske lyrikern
Wilhelm Müller (1794–1827), som äfven besjöng
Greklands resning, Hoffmann von Fallersleben
(1798–1874), älskvärd och qvick visdiktare, äfven
stark i demokratisk-politiska visor, Eichendorff
(1788–1857), en själfullt enkel och sann lyriker,
och Schulze (1789–1817), en vekt romantisk epiker
och lyriker. Ett gynsamt inflytande på den tyska
poesiens utveckling hade Rückert (1788–1866) genom
sin sunda mensklighet samt de nya ämnen och nya
former han införde. Han var stor såsom ordkonstnär,
tankediktare och öfversättare af orientalisk poesi. En
mer omtvistelig inverkan på samtiden hade Heine
(1799–1856), i hvars lyrik en underbar innerlighet
omvexlar med frivol upplösningstendens. Han förde
med sina ironiska knalleffekter krig mot den vekliga
sentimentaliteten, vände sin outtröttliga kritik
mot tyskarnas kälkborgareanda och ställde sig i
spetsen för frihetsrörelsen i slutet af 1820-talet. I
den nyromantiska förvirringens ställe gjorde han
enkelhet och omedelbar åskådning herskande i dikten,
och prosan fick under hans händer en ledig, okonstlad
gång. Platen-Hallermünde (1796–1835) motarbetade
romantiken genom stränghet i formen, haltfulla
tankar och schicksalstragikens prisgifvande åt
löjet. Samtidiga lyriker med dem voro den djupe och
noble Chamisso (1781–1838), som blåste lif i den
poetiska berättelsen, den blide reflexionsdiktaren
Schefer (1784–1862), Zedlitz (1790–1862) och den
brutna talangen Waiblinger (1804–30). – Inom dramat
uppträdde den mångfrestande Raupach (1784–1852),
hvars historiska skådespelsserier erbjuda efterverlden
ringa hugnad, den af nyromantik tämligen anstuckne
Immermann (1798–1840), som författade gedigna
berättande diktverk, det måttlösa kraftgeniet
Grabbe (1801–36), wienaren Raimund (1790–1836),
hvilken diktade verkligt poetiska folkpjeser,
och Grillparzer (1791–1872), en äkta skald, som
sammansmälte humanitetsidealet med romantiken. –
Bland skedets yngre romanförfattare må nämnas den
fruktbare berättare-talangen Spindler (1796–1855),
Hauff (1802–27), som vann ett namn genom intagande
sagor och en historisk roman, Heun (den beryktade
psevdonymen H. Clauren, 1771–1854), som under
restaurationstidehvarfvet vann en stor läsarekrets
för sina flackt sentimentala och sinliga alster;
bland romanförfattarinnor B. E. Naubert (1756–1819),
Karoline Pichler (1769–1843) och den haltfulla Johanna
Schopenhauer (1770–1838). – En glänsande utveckling
kom historieskrifningen till del. Schlözer (1735–1809)
är banbrytande på statistikens och den ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
