Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historiens fält. Schiller lyfter den historiska
framställningens ton och anda. Johannes von
Müller (1752–1809) är en häfdatecknare i stor
stil, men med för mycken klassisk retorik i
sina ordvändningar, hvilket äfven gäller i
viss mån om Heeren (1760–1842). Grundlig och
skarpsinnig är L. T. von Spittler (1752–1810). En
kritisk skola stiftas genom B. G. Niebuhrs
(1776–1831) behandling af Roms äldre historia. Raumer
(1781–1873) utmärker sig i tysk medeltidshistoria. Den
frihetsälskande och humane, men omutlige Schlosser
(1776–1861) behandlar bl. a. verldshistorien,
hvilken framställes äfven af Becker (1777–1806),
Rotteck (1775–1840) och Dittmar (1796–1866). I
biografisk väg åstadkom Varnhagen von Ense (1785–1858)
en mängd trogna karakteristiker. Publicisten Börne
(1786–1837), med sin ömsom qvicka och gripande
stil, underkastade efter Julirevolutionen det
sociala och literära Tyskland en etsande kritik. En
betydande skriftställare var tänkaren och teologen
Schleiermacher (1768–1834). Nyromantikens svärmeri
för det forntyska gaf impulsen till bröderna Grimms
storartade språk- och forntidsforskning, fortsatt
af von der Hagen, Benecke. Lachmann, Haupt,
Pfeiffer, Müllenhoff m. fl. Wilh. von Humboldt
(1767–1835) inleder den jämförande språkvetenskapen
(Bopp, Lassen o. s. v.); F. A. Wolf, Böckh och
Otfried Müller bröto nya banor för den klassiska
filologien. I resebeskrifning framstå frihetsvännen
G. Forster (1754–94), som skref en klassisk prosa,
och Alex. von Humboldt (1769–1859), den store lärde,
en mästare i framställning af tropikernas natur
och folklif. K. Ritter (1779–1859) grundlade den
jämförande jordbeskrifningen.
Åttonde perioden, sedan 1830. Under dennas två
första årtionden framkallar regeringarnas förtryck
en mot stat, kyrka, samhälle och sed polemisk
tendensliteratur (»Das junge Deutschland»), som
ifrade för nya former och ett nytt, sundt innehåll i
de menskliga förhållandena. Hegels filosofi beherskar
åskådningen; den hegelska skolans venster tränger
sig fram, och dess flygelmän Strauss, Bruno Bauer,
L. Feuerbach och Ruge rikta väldiga hugg mot den
kyrkliga traditionen. »Det unga Tyskland», som stödde
sig på Heines och Börnes verksamhet, var alltför
oroligt för att skapa sammanhängande konstverk,
utan gaf sig luft i journalism, kritik, resebref,
noveller o. s. v. Man ville ur diktningen utdrifva
romantiken med dess konstdyrkan, men i stället införa
en modern, medveten tendens samt gifva hedersrummet åt
den obundna stilen. Hela literaturen blef en subjektiv
propaganda för dagens politiska och samhälleliga
omstörtningsidéer. Man predikade individens frihet
från allt yttre tvång, äktenskapets afskaffande och
den fria kärleken. Till denna ungtyska riktning
höra den orakelmässige kritikern Wienbarg
(1802–72), Mundt (1808–61) med sina resonerande,
halfpoetiska arbeten, novellisten Kühne (1806–88),
som behandlade spörsmålen med sans och smak,
Laube (1806–84), som tog Heines spirituella prosa till
mönster och sedermera blef en förfaren skådespelsförfattare,
Gutzkow (1811–78), hvilken äfven arbetade sig ut ur
ensidigheten och visade storslagna ansatser såväl
i drama som i roman, samt den spirituelt nyckfulle
reseskildraren Pückler-Muskau (1785–1871). Riktningen
fann en obeveklig motståndare i den doktrinäre
tyskhetsifraren Wolfg. Menzel (1798–1873). Politiken
inträngde vid denna tid äfven på lyrikens fält. För
sitt frisinne, sin bildrika och färgglänsande
diktion utmärka sig en grupp österrikiska skalder,
bl. a. den ädle, dityrambiske optimisten Anastasius
Grün (A. von Auersperg, 1806–76), N. Lenau (Niembsch
von Strehlenau, 1802–50), elegiker af första rang,
den eldige K. Beck (1817–79), Moritz Hartmann
(1821–72) och Alfred Meissner (1822–85), hvilken
äfven författade sociala romaner. Den demokratiska
oppositionslyriken i Tyskland på 1840-talet uppstämdes
ljudligt af Herwegh (1817–75), Prutz (1816–72),
Hoffmann von Fallersleben, Dingelstedt (1814–81), den
kraftige och hänförde Freiligrath (1810–76), hvilken
förut vunnit ett namn genom sina öfversättningar och
egendomligt djerfva tropikskildringar, Max Waldau
(G. S. von Hauenschild, 1825–55) och Gottschall
(f. 1823), hvilken derjämte är en god dramatiker,
kritiker och romanförfattare. Framstående lyriker,
bland hvilka flere äfven beträdt det episk-lyriska
området, äro vidare den ädle och energiske Mor. von
Strachwitz (1822–47), Jul. Sturm (f. 1816). G. Kinkel
(1815–82), den innerlige Th. Storm (1817–88) och
G. Keller (1819–90), hvilka bägge äro mästare
äfven i novellen, den känslige, humoristiske
Wackernagel (1806–69), Ad. Böttger (1815–70),
Jul. Mosen (1803–67), målaren Reinick (1805–52),
de friske humoristerna Kopisch (1799–1853)
och Kobell (1803–82), konsthistorikern Kugler
(1808–58), den enkle och sanne G. Scheurlin (1802–72),
Fontane (f. 1819), den tankerike, högstämde
Sallet (1812–43), den orientaliskt kontemplative
didaktikern Jul. Hammer (1810–62), den glädtige
Rhen-lyrikern Wolfg. Müller (1816–73), idealisten
J. G. Fischer (f. 1816), den ungdomsfriske O.
Roquette (f. 1824), Bodenstedt (1819–92), hvars käcka
sångmös österländska drägt slagit an mycket, Gerok
(1815–90) med sina vackra kristliga dikter, Schack
(f. 1815), den gemytlige Aug. F. Meyer (f. 1811;
psevdon. Fr. Brunold), Herm. Frey (f. 1839,
psevdon. Martin Greif), den högeligen omtyckte
Geibel (1815–84), blid och innerlig lyriker med
välljudande form, men utan utpräglad egendomlighet,
målaren Arthur Fitger (f. 1840), Albert Möser
(f. 1835), hvars formsköna oder, canzoner och
sonetter förkunna pessimismens verldsåskådning,
och realisten D. v. Liliencron (f. 1844),
hvars »Adjutantenritte» påminna om »Fänrik Ståls
sägner». Företrädesvis epiker äro den tungt elegiske
Lingg (f. 1820), Jordan (f. 1819), ypperlig omdiktare
af »Nibelungenlied», Simrock (1802–76), outtröttlig
tolkare af tyska medeltidsepiken, den katoliserande
efterromantikern Redwitz (1823–91), Grosse
(f. 1828), österrikarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
