Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hamerling (1830–89); utmärkt af djupsinne och praktfull
form, samt den ljufva »minne»-poesiens återupplifvare
Scheffel (1826–86), hvilken äfven genom sin muntra
studenthumor vunnit en ovanlig popularitet. Såsom
skaldinnor utmärkte sig Annette von Droste-Hülshoff
(1797–1848) i naturbild och poetisk berättelse,
Elisabeth Glück (psevdon. Betty Paoli, f. 1815)
för sin djupa känsla. – I det högre dramat vann
Gutzkow stort anseende. Vådevillen odlades af Holtei
(1797–1880), det finare konversationslustspelet af
Bauernfeld (1802–90) och den retorisk-romantiska
tragedien af Münch-Bellinghausen (psevdon. Friedrich
Halm, 1806–71). Hebbels (1813–63) verkliga
uppfinnings- och gestaltningsförmåga i sorgspelet led
intrång af hans förkärlek for det ohyggliga. Freytag
gjorde lyckliga grepp inom skådespelet; Mosenthal
(1821–77), O. Ludwig (1813–65) och Anzengruber
(1839–89) anslogo en folklig ton i sorgspelet. Charlotte
Birch-Pfeiffer (1800–68) byggde sin massproduktion
på ytliga sceneffekter. Paul Heyses dramer äro
kärnfulla, men sakna den sanna spännkraften. En
begåfvad, men väl patetisk tragöd med realistiska
ansatser är Wildenbruch (f. 1845), äfven novellist
och krigsdiktare. Wilbrandt (f. 1837) framstår
som en verklig skald i det högre effektdramat,
romanförfattaren H. Sudermann (f. 1857)
har debuterat lyckligt med ett realistiskt
nutidsskådespel. Tondiktaren Richard Wagner
ådagalägger geni äfven i sina operatexter. Bland
lustspelsförfattarna må nämnas K. Benedix
(1811–73), D. Kalisch (1820–72), Moser
(f. 1825), Wichert (f. 1831) och L’Arronge
(f. 1838). Den okonstnärliga farsen (»die posse»)
efter Kotzebues mönster frodas alltjämt. – Dugande
författare af historiska romaner äro Häring
(psevdon. Wilibald Alexis, 1798–1871), Rehfues
(1779–1843), H. J. König (1790–1869), Laube,
Scheffel, Freytag (f. 1816), hvilken får fram en
mästerlig fornstil, men äfven lyckas i realistisk
nutidsroman, och Dahn (f. 1834). I etnografiska
och sjöromaner visar Sealsfield (1793–1864)
stor förmåga, och Gerstäcker (1816–72) gifver
äfventyrrika amerikanska skogslifsskildringar. Den
alsterrike och underhållande Hackländer (1816–77)
går ej på djupet med sina ämnen. Levin Schücking
(1814–83) är en fin skildrare, och den originelle
Sacher-Masoch (f. 1836) har en dragning till det
sinligt retande. Meding (f. 1829; psevdon. Gregor
Samarow) förstår att i sina romaner låta politikens
doldare trådar framträda. Spielhagen (f. 1829)
behandlar i äkta episk stil den moderna kulturens
konflikter; Ebers (f. 1837) tager hälst
från det forna Egypten ämnen till sina vackert
och samvetsgrant skrifna romaner. En plats för
sig intager den store humoristiske berättaren
på platt-tyska F. Reuter (1810–74). Bemärkta
nyare romanförfattarinnor äro Henriette Paalzow
(1788–1847; goda historiska romaner), den bländande
och ytliga Ida Hahn-Hahn (1805–80), den fördomsfria
och klartänkande Fanny Lewald (1811–89), Klara
Mundt (psevdon. Luise Mühlbach, 1814–73), med sin
storproduktion af »historiska» lånbiblioteks-romaner,
och Eugenie John (psevdon. E. Marlitt; 1825–87),
hvars sensationsromaner sakna inre sanning. Bland
novellisterna förtjena nämnas den spirituelle A. von
(Ungern-) Sternberg (1806–68), Riehl (f. 1823),
Adalb. Stifter (1806–68), den fine Th. Storm,
den liflige och stämningsrike W. Jensen (f. 1837),
Wilbrandt, E. Höfer (1819–82), mästare i fyllig
karaktersteckning, och Paul Heyse (f. 1830), den
främste i uppfattningens adel och värma samt stilens
konstnärliga behag. Den realistiska bondenovellen
utbildades, i det att A. Bitzius (psevdon. Jeremias
Gotthelf, 1797–1854) skref schweiziska berättelser
med osminkadt moraliserande syfte, Auerbach
(1812–82) fängslande schwarzwaldska historier såsom
ram kring sociala problem, O. Ludwig tüiringska,
J. Rank (f. 1816) böhmerwaldska, Rosegger (f. 1843)
steiermarkska. Tyska vitterheten har efter »det unga
Tysklands» försvinnande från skådeplatsen (1848)
under årtionden tärt på denna epoks rationalistiska
qvarlåtenskap och af brist på nya impulser framsläpat
en tynande tillvaro, i hvilken ej ens nationens
1870 vunna enhet och segerkänsla förmått åstadkomma
någon bättring. Ändtligen utgick dock omkr. midten af
1880-talet en ny väckelse från en skara oförfärade
målsmän för den realism och naturalism, som senast
gifvit sin färg åt den europeiska diktningen. Denna
strömning har särskildt genom inverkan från
Frankrikes, Norges och Rysslands literaturer banat
sig väg till Tyskland och der framkallat en häftig
fejd mot de äldre traditionerna. Realismens hårda och
bittra drag hafva dock betydligt mildrats af tyskens
»gemüth». Riktningens ledande kritiska organ är den
radikala tidskriften »Die gesellschaft», utg. sedan
1885 af München-diktaren M. G. Conrad (f. 1846) och
berlinaren K. Bleibtreu (f. 1859). Den förre,
en öfverlägsen och manligt harmonisk personlighet,
utmärker sig för mod, humor och individuel stil. Den
rikt begåfvade och inom alla diktgrenar märkvärdigt
produktive Bleibtreu slites mellan metafysiskt
grubbel och kärlek till verkligheten. Företrädesvis
romanförfattare äro, utom Conrad, den uppbrusande
K. Sittenfeld (f. 1862, psevdon. Konrad
Alberti), W. Walloth (f. 1856), framstående såväl i
den historiska som i den psykologiska romanen, och
M. Kretzer (f. 1854), hvars skildringar ur det lägre
folkets lif i Berlin påminna om Zolas. – Samtidigt
har äfven på lyrikens fält upprorsfanan höjts af en
grupp helt unga entusiaster, som vilja utrota den
konventionella och märglösa modepoesien genom att
gifva intima uttryck åt hvad de verkligen erfarit i
känsloväg samt besjunga det moderna samhällslifvet med
dess många skuggsidor. De främste bland dem torde vara
den tungsinte W. Arent (f. 1864) och formvirtuosen
Arno Holz (f. 1863), hvilkens nutidspoem omfatta hela
tonskalan af lyriska känslor. – Häfdateckningen
har äfven under detta tidsskede lysande förmågor
att uppvisa: Ranke (1795–1886), hvars ojämförliga
arbetsförmåga, oveld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
