Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hospital för fattiga och sjuka tyska pilgrimer. Bredvid
detta hospital skall han äfven hafva uppfört en
åt Jungfru Maria helgad kyrka, efter hvilken
längre fram de tyske hospitalsbröderna fingo
ofvannämnda namn. Genom gåfvor och tillslutning
ökades deras förmögenhet och antal. Genom Jerusalems
eröfring af Saladin 1187 sprängdes dock de tyske
hospitalsbröderna, men år 1190, vid belägringen af
Accon, gjordes början till återupprättande af deras
samfund. Då nämligen sjukdomar bortryckte en mängd af
de tyske korsfararna utanför denna stad, upprättade
några korsfarare och pilgrimer från Lybeck och
Bremen ett hospital. Så länge belägringen fortfor,
utgjorde detta endast ett tält af segelduk, men
efter Accons eröfring fick det i staden särskilda
byggnader sig anvisade. Från denna tid började
de tyske hospitalsbröderna emancipera sig från
Johannitorden. Oriktiga äro dock uppgifterna att det
tyska hospitalsbrödraskapet utanför Accon utbildats
till en andlig riddareorden, och att hertig Fredrik af
Schwaben var stiftaren af Tyska orden. De ofvannämnde
lybske och bremiske pilgrimerna hade visserligen
ställt hospitalet under nämnde furstes beskydd, men
detta vardt ej af någon betydelse eller varaktighet,
enär han afled redan i Jan. 1191. Mera gjorde då hans
broder kejsar Henrik VI för brödraskapets utveckling,
då han 1196 af påfven för detsamma utverkade flere
privilegier, bl. a. rättigheten att ur sin egen krets
välja sig en »mästare», hvarigenom skilsmässan från
Johannitorden blef fullständig. Till en riddareorden
förvandlades det tyska hospitalsbrödraskapet först
1198. Stiftarna voro ärkebiskopen af Mainz, biskoparna
af Hildesheim och Passau samt några andra anförare
för de tyske korsfararna. Den Tyska riddareorden
organiserades efter Tempel- och Johannitordnarna
som mönster. Men medan dessa till sin idé hade en
europeisk karakter, gjorde sig vid stiftandet af Tyska
orden den grundsatsen gällande, att endast tyskar
skulle få inträda i densamma. Orden blef ock denna
grundsats trogen, och den bröt knappt mot densamma,
då den i sig upptog svenskar och danskar. Länge såg
det ut, som om den nya riddareorden icke skulle få
någon större betydelse; under dess andra »mästare»
hopsmälte riddarnas antal till 10. I Österlandet har
orden icke spelat någon större rol, ehuru den der en
tid hade ganska stora besittningar. Den fick snart
sådana äfven på Sicilien, i trakten omkring Brindisi
och Bari samt i Venezia, der ett ordenshus låg, som
efter Accons fall (1291) blef högmästarens säte ända
till 1309. Först under sin fjerde högmästare, Hermann
von Salza (1211–39), blef Tyska orden en verklig
makt. Genom sin redlighet och statsklokhet vardt Salza
flere gånger tagen till medlare i tvisterna mellan
kejsar Fredrik II och påfvarna, och bägge partierna
visade orden sin välvilja: kejsaren gjorde orden
rik uti Italien och Tyskland, påfvarna förlänade den
flere vigtiga privilegier. Salzas planer gingo dock
mindre ut på att fortsätta striden i Österlandet än
att fullfölja foretag, som syntes honom
nyttigare. På uppmaning af konung Andreas II af Ungern
sände han en del af sina riddare att kämpa mot de
hedniske kumanerna, som hotade Siebenbürgen. Men
som riddarna der uppträdde såsom alltför ifriga
förfäktare af de tyska intressena, blefvo de
snart nödsakade att lemna landet. Men en tid
derefter fick orden ett tacksammare fält för
sin verksamhet, nämligen i Preussen (se d. o.,
sp. 223–224), hvars innevånare ännu voro hedningar
och ett plågoris för sina kristna grannar, och der
Olivamunken Kristian, af påfven nämnd till biskop,
understödd af korsfarare visserligen försökte,
ehuru med liten framgång, utbreda kristendomen. Det
omvändelseverk och det kolonisationsarbete, som
Tyska orden kom att utföra der, och i viss mån äfven
i Östersjöprovinserna, hvarest de upprätthöllo eller
fortsatte Svärdsriddareordens (se d. o.) verk, hafva
gifvit Tyska orden en verldshistorisk betydelse,
emedan den derigenom vardt en förmur mot de slaviska
och mongoliska rikena i östra Europa. Det var hertig
Konrad af Masovien, som 1226 kallade Tyska orden
till hjelp mot sina roflystna hedniska grannar. Det
korståg, som kejsar Fredrik II vid denna tid hade i
sinnet, gjorde, att högmästaren ej då kunde villfara
hertigens begäran. Polackerna bildade då sjelfva,
efter Svärdsriddareorden som mönster, en andlig
riddareorden, bröderna af Dobrzyn, men denna uppgick
snart i Tyska orden. År 1229 syntes de förste tyske
riddarna i Kujavien (Posen). Följande år kom en
större skara, som till anförare hade landtmästaren
Hermann Balk. 1231 gick denne öfver Weichsel och
inträngde i Kulmlandet, der han lade grunden till
Thorn och 1232 äfven till Kulm. Ordens framgångar
gynnades i hög grad deraf att påfven förklarade
dess eröfringar för S:t Petri egendom och derigenom
beskyddade orden för närboende kyrkofurstar. Sedan
biskop Kristian råkat i preussisk fångenskap,
förföll den myndighet påfven gifvit honom, och
snart blefvo alla biskopar och andlige i Preussen
underordnade orden. Kejsaren åter främjade ordens
intressen genom att gifva den rätt till de eröfrade
landen enligt den teorien att hela jorden lydde
under »det heliga romerska riket». Fredrik II
gjorde högmästaren till riksfurste öfver det
eröfrade landet. Genom fördraget i Viterbo 1237
måste Hermann von Salza på påfvens bud, ehuru ogerna,
samtycka till Svärdsriddareordens förening med Tyska
orden. Hermann Balk var derefter både landtmästare i
Preussen och herrmästare i Livland. 1238 slöt han å
ordens vägnar fördraget i Stenby med Valdemar Seier,
genom hvilket orden återlemnade till Danmark norra
Estland (Reval, Harrien, Wierland samt Allentaken
med Narva), men erhöll Jerwen. Hundra år senare
(1346) löste orden det danska Estland till sig för
en penningesumma. Emellertid utbredde orden allt mer
sitt välde under strider med preussarna, kurerna,
litaverna, polackerna m. fl. År 1242 utbröt i
Preussen det första stora upproret, som varade
i nästan ett helt årtionde. Endast med största
ansträngning lyckades orden besegra sina fiender,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
