Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som drefs i stor skala och med stor
skicklighet för ordenssamhällets räkning.
Ordens besittningar voro delade i provinser,
af hvilka Preussen, Tyskland och Livland voro
de förnämsta. Sicilien tyckes snart hafva gått
förloradt. I spetsen för ordensprovinserna
stodo landtmästare (landmeister), hvilka,
likasom de ofvannämnde centrale ämbetsmännen,
utgjorde ordens stordignitärer (die grossgebietiger).
Den tyske landtmästaren (der deutschmeister) var den
högste i rang inom orden näst högmästaren,
eller kanske rättare han blef det med tiden,
ty storkomturen nämnes också såsom högmästarens
närmaste man. Der deutschmeister styrde ordens
i Sachsen, Thüringen och Franken liggande
12 »ballier». Han utnämndes af högmästaren
efter ett af provinskapitlet upprättadt förslag
af två personer. Han hade rätt att anklaga
högmästaren inför generalkapitlet. I slutet af
1400-talet vardt han mycket litet beroende af
högmästaren; kejsar Maximilian I förlänade honom
riksfurstevärdigheten. Tidigare än der deutschmeister
innehade den livländske mästaren, herrmästaren (der
herrmeister; oriktigt återgifvet med heermeister och
»härmästare»), en mycket sjelfständig ställning inom
orden; i rang var han närmast der deutschmeister.
Ordensprovinsernas förvaltning och ämbeten voro
i allmänhet bildade efter centralförvaltningen
och dess organ såsom mönster. Den livländske
mästarens närmaste man var landtmarskalken (der
landmarschall). Liksom högmästarens makt var
inskränkt af generalkapitlet, var landtmästarnas
det af provinskapitlen. Dock synes herrmästaren
från början varit mindre beroende af detta, än de
andre mästarna. Det livländska kapitlet satte
vid herrmästares tillsättande i början två på
förslag, af hvilka högmästaren utnämnde den ene,
men sedan 1469 satte det endast en på förslag.
Sedan högmästaren förlagt sitt residens till
Preussen, öfvertog han landtmästare-ämbetet för
denna provins. Och efter hand kommo äfven
ordens besittningar vid Rhen, i Nederländerna
och i Österrike (de s. k. kammar-ballierna)
att lyda omedelbart under honom, icke under
der deutschmeister. Hvarje ordensprovins var
indelad i militära, administrativa och judiciella
områden, komturier. Tyska ordensprovinsen var dock
indelad i 12 ballier, omfattande flere komturier,
en indelning, som ej fanns i Preussen och Livland.
I spetsen för ballien stod en landtkomtur, för
komturiet åter en komtur, som residerade i det
förnämsta ordensslottet inom komturiet. I ett
sådant slott eller ordenshus brukade ända till
70 riddare hafva sin bostad. Desse utgjorde det
s. k. konventet, som till komturen hade samma
ställning som kapitlen till »mästarna». Befälet på
de mindre slotten fördes af fogdar, i Preussen, men
icke i Livland, underordnade komturerna. Alla dessa
nu uppräknade ämbetsmän, kanske fogdarna i Preussen
undantagna, utgjorde die ordens-gebietiger och kärnan
af kapitlen. Att dessa togos ur riddarnas klass
faller af sig sjelf.
Utom presterskapet lydde adeln omedelbart under
orden. I Preussen fanns dels en infödd adel af
preussisk börd (Withingen), som åtnjöt
vissa privilegier mot krigstjenstskyldighet, dels
en tysk länsadel, som redan 1285 fått sina län
ärftliga samt högre och lägre domsrätt. Borgerskapet
i städerna (Thorn, Kulm m. fl.) lefde under
Magdeburgs stadslag och skulle för sina fri-
och rättigheter göra krigstjenst, när orden det
behöfde. Bönderna af preussisk härkomst voro
till största delen omedelbara undersåtar under
withingarna eller orden. Som nu borgerskapet och en
stor del af bondbefolkningen voro tyska invandrare,
hvilka inrättade sig på tyskt vis och lefde efter
tysk rätt, blef det lätt för ordensriddarna,
som sjelfve rekryterade sig ur den tyska adeln,
att efter hand germanisera Preussen. Småningom
uppgingo också withingarna i den tyska länsadeln,
liksom den preussiska landtbefolkningen i tyska
böndernas klass. Ordens makt i Preussen var således
fast grundad i verldsligt afseende. Att den blef så
stark, dertill bidrog i väsentlig grad att biskoparna
och det öfriga presterskapet blefvo i Preussen så
beroende af orden. På deras val och tillsättande
utöfvade orden det största inflytande; alla prester
skulle ock till tecken på ordens öfverhöghet bära
ordensdrägten. I Livlanden deremot fortfor orden
länge att vara vasall under biskoparna, men den hade
icke många vasaller der före det danska Estlands
förvärfvande. De estländske vasallerna utgjordes
af det berömda harrisk-wiriska ridderskapet. Men
ehuru högmästaren redan 1347 öfverlemnade Estland
till den livländske mästaren att förvaltas, ansågs
han dock fortfarande för Estlands länsherre. Det
var ock högmästaren Konrad von Jungingen, som 1397
utfärdade det berömda privilegiet, som är kändt under
namnet »harrisk och wirisk rätt», och som vardt af
så stor betydelse för den baltiska adeln. År 1459
öfverlät emellertid högmästaren till herrmästaren
nästan hela sin myndighet öfver Estland, men först
genom fördragen 1520 och 1525 fullständigt, ty då
afstod han för en penningesumma sin rätt öfver denna
landsdel till den livländske herrmästaren, Walter
von Plettenberg. Ordens makt var under 1300-talet i
oafbrutet stigande både i Livland och Preussen. Redan
1274 lät den Rudolf I tilldela sig den verldsliga
domsrätten och öfverhögheton öfver Riga, ehuru detta
stred emot påfvens bref, ärkebiskopens rättigheter och
stadens privilegier. 1288 kufvade den fullständigt
Semgallen. Först 1330 lyckades orden tvinga Riga
till underkastelse, men måste dock 1366 i fördraget
i Danzig åter erkänna ärkebiskopens öfverhöghet
öfver staden, detta dock mot det vilkor att orden
skulle blifva alldeles oberoende af de livländske
biskoparna. Genom flere bullor af år 1394 och en af
1397 erkände Bonifacius IX ordens öfverhöghet öfver
kyrkan i Livlanden alldeles liksom i Preussen.
Sedan det danska Estland blifvit ett ordensland,
herskade högmästaren från Oder till Finska viken och
var i sanning en af Europas mäktigaste furstar. Detta
hade ock Polen och Litaven fått erfara. Genom
fördraget i Wysserad 1335 hade Kasimir den store
af Polen visserligen fått sig tillerkända Kujavien
och Dobrzyn mot det att han afsade sig sina anspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
