Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden - Tyska riket. Se Tyskland - Tyska rikspartiet. Se Frikonservative - Tyska skolan i Stockholm. Se Tyska nationallyceum - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhufvud, som i sig förenade högmästarens och
deutschmeisters ämbeten. 1619 förlorade orden
sina besittningar i Nederländerna. Ludvig XIV
sekulariserade dess besittningar i Frankrike;
genom frederna i Lunéville (1801) och Amiens (1802)
förlorade den återstoden af sina besittningar på
venstra Rhenstranden. Nådestöten gaf Napoleon orden,
då han i Regensburg 1809 förklarade Tyska orden för
upphäfd, emedan den deltagit i kriget mot honom, och
bestämde, att dess gods skulle tillfalla de furstar,
inom hvilkas områden de voro belägna. Den fortlefde
derefter endast i Österrike, och 1839 bekräftade
kejsar Ferdinand de af »stormästaren af Tyska orden i
kejsaredömet Österrike» och ordenskapitlet uppgjorda
stadgar, genom hvilka orden vardt rekonstruerad. Den
har sedermera återvändt till sin första uppgift,
vården af sjuka, och har för detta ändamål
upprättat Tyska ordenssystrarnas institut samt ett
ordenshospital. I senare tider har den upprättat
en filial, die Marianenritter (se Marianer).
A. H-ld.
Tyska riket. Se Tyskland.
Tyska rikspartiet. Se Frikonservative.
Tyska Skolan i Stockholm. Se Tyska nationallyceum.
Tyska språket talas i Tyskland, Österrike, större
delen af Schweiz samt delar af Ungern och Ryssland
(Östersjöprovinserna). Det tillhör de germanska
språken eller, närmare bestämdt, den vestgermanska
grenen af denna språkfamilj (se Germanska
språk). Benämningen »tyska språket» har användts
i olika betydelser. Jakob Grimm och flere af hans
efterföljare inbegrepo derunder hela den germanska
språkgruppen, andra forskare den vestgermanska. Enligt
det vanliga föreställningssättet utgör det, i sin
allmänna bemärkelse taget, sammanfattningen af de
dialekter, som talades af de germanska stammar, hvilka
efter folkvandringens slut och Englands eröfring
qvarstannat i Germanien och sedan sammanslötos till en
politisk enhet. Efter den på den s. k. andra eller
(hög)tyska ljudskridningen (se d. o.) beroende
språkliga skilsmässan mellan högtyska och lågtyska
utvecklade sig de båda grenarna i så väsentligt
olika riktningar, att de i sjelfva verket klöfvos
i två olika språk, ehuru, på grund af den politiska
samhörigheten, lågtyskan kommit att betraktas såsom
en dialekt af högtyskan, d. ä. tyska språket i
egentlig mening. – Högtyskan har genomgått en mer
än tusen år omfattande utveckling, hvars historia
plägar delas i tre hufvudskeden, det fornhögtyska,
medelhögtyska och nyhögtyska, mellan hvilka
senare insattes en öfvergångsperiod: nyhögtyskans
bildningstid. Fornhögtyskan (se d. o.; förk. Fht.)
karakteriseras i främsta rummet af den mångfaldigt
vexlande vokalismen i böjningsändelserna. Dessa
började på 900-talet försvagas för att sedermera
öfvergå till e, i sammanhang hvarmed ordböjningen
förenklades. Omkr. år 1100 voro dessa förändringar
genomförda öfver större delen af språkområdet,
och dermed kan den medelhögtyska (se d. o.;
förk. Mht.) perioden sägas taga sin början. Språkets
makt växte genom det rika literära lifvet, hvari nu
äfven mellersta Tysklands folk togo del. Den öfver
detta vidsträckta område herskande dialektgruppen,
»mitteldeutsch», vann på 1300-talet större betydelse
än någon annan, sedan den literära hegemonien
flyttats från södra till mellersta Tyskland för
att der förblifva. – Vid midten af 1300-talet
framträdde i språket företeelser, som blefvo af så
stor betydelse för dess utveckling, att de beteckna
inledningen af en ny tid, nyhögtyskans bildningstid,
hvilken når sitt kulmen i början af 1500-talet och
afslutas omkr. 1650. Vid förstnämnda tid öfverskredo
de bajerska diftongerna ei, au och, något senare,
eu (för mht. î, û, ü) sitt forna områdes gränser,
hvarigenom mellantyskan närmade sig sydtyskan. Ungefär
samtidigt inträdde de qvantitativa förändringar, som
äro utmärkande för nyhögtyskan. Kort betonad vokal,
åtföljd af enkel konsonant, blef lång (vâter, mîr,
wônen) eller bevarades genom konsonantfördubbling
(sitte, himmel). Under denna period inföll
framförallt utbildningen af ett öfver dialekterna
stående skriftspråk. Sträfvanden i denna riktning
hade väl framträdt under den medelhögtyska tiden,
men dessa ligga ej till grund för det nyhögtyska
skriftspråket. Det var de furstliga kanslierna,
i främsta rummet det kejserliga, som blefvo
banbrytare. Rudolf I af Habsburg (1273–91) var
den förste konung, som lät sitt kansli utfärda
urkunder på tyska språket. De af hans efterträdare,
som följde detta föredöme, begagnade sig dervid
hvar och en af sin dialekt. Så blef med Karl IV:s
regering (1346–78) den böhmiska dialekten eller,
rättare, ett genom hopsmältning af de i Böhmen
sammanstötande dialekterna (den bajersk-österrikiska
och den öfversachsiska) bildadt blandspråk rådande
i kansliet. Detta upptog från den förra diftongerna
ei för î, au för û och eu för ü (skrifvet iu),
från den senare monoftongerna i för ie, û för uo
och ü för üe. Till konsonantismen öfverensstämde det
närmast med den frankiska dialekten, som af mediorna
blott förskjuter d till t. Under den långa tid, som
luxemburgska ätten innehade tronen, gjorde detta
kanslispråk sig alltmera gällande. Det bibehölls
derför äfven af de habsburgske kejsarna, ehuru det
visserligen erhöll en mera bestämd bajersk-österrikisk
färg, sedan maktens tyngdpunkt flyttats från Prag mot
söder. De kejserliga aktstyckena utfärdades då på ett
och samma språk, hvarhälst de än affattades. Från
Böhmen och Syd-Tyskland utbredde sig de bajerska
diftongerna under loppet af 1400-talet i mellersta
Tyskland och inträngde i dess förnämsta kanslispråk,
det kursachsiska, hvilket sålunda i viss mån anslöt
sig till det kejserliga. Efter detta första närmande
följde sammanjämkningsförsök, hvilka ledde derhän,
att de båda skriftspråken vid 1500-talets början i
sina hufvuddrag öfverensstämde med hvarandra utan
att dock bilda ett enhetligt språk. Samtidigt med
dem fortlefde de öfriga kanslispråken, af hvilka
det kölniska var det förnämsta. Såsom literaturspråk
blomstrade i synnerhet alemanniskan och lågtyskan. För
att utjämna denna söndring fordrades århundraden. Af
genomgripande betydelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
