Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samband med det äldre. Der vacklande föreligger, fälles
utslaget enligt de lagar, som reglera språkets
utveckling. Såsom goda mönster för det bildade
moderna språkbruket nämnas P. Heyse. G. Freytag,
R. Lindau och E. v. Wildenbruch samt för den högre
stilen historici, sådana som Ranke, Gervinus
(förra hälften af 1800-talet) samt Treitschke och
Hausrath. De klassiske författarna Lessing, Schiller
och Göthe representera en förgången tid. En vrångbild
af den moderna tyskan lemna de flesta periodiska
skrifterna (»zeitungsdeutsch» är liktydigt med
dålig tyska!). – Språkets utveckling förde med sig
osäkerhet i skriften, som ju endast är den drägt,
i hvilken språket framträder för ögat. 1500-talets
ortografi var barbarisk, och följande århundraden
(Freyer, Gottsched, Adelung) arbetade förgäfves
på att införa enhet och följdriktighet. Genom
Grimm lades grunden till ett bättre tillstånd,
ehuru hans fordran på historisk-etymologisk
skrifning visade sig outförbar. Den fonetiska skolan
(R. v. Raumer m. fl.) uppvisade, att skriftens enda
uppgift är språkljudens återgifvande på möjligast
enkla sätt. Utgående från denna princip, hafva de
tyska regeringarna sökt åstadkomma ett enhetligt
skrifsätt. Resultatet föreligger uti de i hufvudsak
med hvarandra öfverensstämmande skolortografier,
som sedan omkr. tio år tillbaka införts i Preussen,
Bajern, Sachsen, Würtemberg, Baden, Mecklenburg,
Österrike m. fl. stater. I jämförelse med äldre
tiders ortografi beteckna de ett framsteg; men,
sedda för sig, lida de af halfhet och inkonseqvenser,
hvarför arbetet knappast får anses afslutadt. – Hvad
ofvan nämnts om den språkliga enhetens genomförande
gäller skriftspråket. Beträffande talspråket ligga
förhållandena annorlunda. Väl begagna sig de bildade
öfver hela språkområdet (med undantag af Schweiz
och delar af Nord-Tyskland) äfven i sitt tal af
skrifttyskan, d. v. s. betrakta den såsom norm och
korrektiv för det till sin natur mera fria talet, men
den egentliga hufvudmassan af folket talar dialekt och
förstår mångenstädes ej skriftspråket. Detta utbreder
sig dock mer och mer, befordradt som det är af
kyrka och skola, militärtjenst, tidningar och böcker
m. m. Redan äro städerna så till vida vunna, att de
högre klasserna tala mer eller mindre rent skrifttyska
och de lägre vanligen en af båda elementen bildad
vulgärtyska, som betecknar ett öfvergångsstadium
mellan båda. Från dessa centra sprider högspråket sig
till landtbefolkningen, som i våra dagar merendels är
tvåspråkig. – Mönstergilt uttal af högspråket tillhör
ej någon bestämd del af Tyskland. Vissa trakter,
t. ex. Hannover, Meissen m. fl., göra väl anspråk på
att tala »den bästa tyskan», men utan grund. Liksom
Luthers språk stod öfver dialekterna, måste den
bästa tyskan vara ett språk, som afslipat och
assimilerat lokala egendomligheter i uttalet. Sådant
är framförallt det språk, som talas på de förnämsta
teatrarna i det högre dramat. Der har en i hufvudsak
fast och enhetlig praxis utbildat sig, och der har
man sålunda att söka det mönstergilla uttalet af
nyhögtyskan.
Tyska språket har ända sedan 1500-talet
varit föremål för grammatisk och lexikalisk
behandling; men först på 1800-talet erhöll forskningen
en fast grundval genom Jakob Grimms epokgörande
»Deutsche grammatik» (Göttingen, 1819–37, omtryckt
1870 o. f.), som historiskt behandlar alla
germanska språk. Hans samtida och efterföljare,
såväl som den jämförande språkforskningens målsmän,
Fr. Bopp, Schleicher o. a., hafva fullständigat
och korrigerat de resultat, som Grimm ernått. I den
nyhögtyska grammatiken fann den historiska metoden
först långt senare allmänt inträde. K. F. Becker
företrädde i sin »Deutsche sprachlehre» (1828–29)
en filosofisk riktning, som ville mäta språkets
företeelser efter logikens lagar. Ett framsteg
betecknade K. W. L. Heyses historiskt anlagda
»Ausführliches lehrbuch der deutschen sprache»
(1838–49). Den nyhögtyska syntaxen, jämförd med
den medelhögtyska, behandlades utförligt, ehuru
ej mönstergilt, af Vernaleken i »Deutsche syntax»
(1861–63). Af nyare arbeten förtjenar i vissa
hänseenden framhållas Engeliens »Grammat. der
neuhochdeutschen sprache» (3:dje uppl. 1883),
hvilken, föråldrad hvad ljudläran beträffar, i
syntaktiskt hänseende sammanfattar resultaten af
sådana arbeten som Andresens »Sprachgebrauch und
sprachrichtigkeit» samt undersökningar af Lehmann,
Keller m. fl. Beaktansvärd är Seemüllers
»Leitfaden zum unterricht in der deutschen
grammatik» (1835). Bland den öfriga mängden
grammatiska verk må särskildt nämnas Heyse-Lyons
»Deutsche grammatik» (1886) samt de af Wilmanns och
Becker. Förträffliga monografier hafva utgifvits
af Andresen: »Grimms sprache» (1869), af Lehmann:
»Luthers sprache» (1873) och »Lessings sprache»
(1875), och af Franke: »Schriftsprache Luthers»
(1888). Stilistiken är behandlad af Wackernagel,
Becker-Lyon m. fl. Den ortografiska frågans historia
lemnas af Wilmanns i »Die ortographie in den schulen
Deutschlands» (1887). – Mot slutet af 1860-talet
började den ljudfysiologiska riktningen, förberedd
af R. v. Raumer m. fl., att göra sig gällande. Genom
reform i forskningsmetoden har den i våra dagar fört
språkvetenskapen långt framåt. Af hithörande verk
äro vigtiga, såsom allmänt grundläggande, Sievers:
»Grundzüge der phonetik» (1881), samt Vietor:
»Elemente der phonetik» (1887), och Trautmann:
»Die sprachlaute im allgemeinen und die laute
des englischen, französischen und deutschen im
besonderen» (1886). Bahder har (1890) lemnat
»Grundlagen des neuhochdeutschen lautsystems». –
Specialordböcker öfver äldre språkperioder, såsom
Graff: »Althochdeutscher sprachschatz» (1832–42),
W. Müller och Zarncke: »Mittelhochdeutsches
wörterbuch» (1851–67), och äldre nht. ordböcker
af Henisch (1616), Schottel (1663), Frisch (1741),
Adelung (1793–1802), Campe, Heinsius m. fl. förberedde
Jakob och Wilhelm Grimms stort anlagda »Deutsches
wörterbuch», som började utkomma 1852 och efter
deras död fortsatts af R. Hildebrand, K. Weigand,
M. Heyne, M. Lexer och R. Wülcker. Här sammanföras
tyska språkets ordskatter från 1400-talets slut till
nuvarande tid. Den utförligaste fullbordade ordbok,
som f. n. finnes, är D. Sanders »Wörterbuch der
deutschen sprache»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
