Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1859–65) med »Ergänzungswörterbuch» (1879–85), ett godt
arbete, som dock så till vida är ofullständigt,
att det ej tager hänsyn till den historiska
betydelseutvecklingen. Denna brist lofvar M. Heynes
under utgifning varande »Deutsches wörterbuch»
(1889 ff.) att fylla. Framhållas bör ock Kluges
»Etymologisches wörterbuch» (5:te uppl. 1891 ff.). Af
svenska arbeten må nämnas »Tysk-svensk ordbok»
af O. Hoppe (1886; 2:dra uppl. 1890), »Tysk-svensk
ordbok» af P. F. Vidmark (1889) och »Svensk-tysk
ordbok» af O. Hoppe (under utgifning). – Öfversigter
öfver språkets utveckling lemna bl. a. Rückert:
»Geschichte der neuhochdeutschen schriftsprache»
(1875), Socin: »Schriftsprache und mundarten
(1888), Behaghel: »Die deutsche sprache» (1886),
samt framför alla det af H. Paul under medverkan
af nutidens främsta germanister utgifna »Grundriss
der germanischen philologie» (1889–92). Jfr ock
Paul: »Principien der sprachgeschichte» (1886),
och R. v. Raumer: »Geschichte der germanischen
philologie» (1870).
De tyska munarterna äro de naturliga fortsättningarna
af de tyska stammarnas språk, sådant det för oss
framträder i de äldsta språkliga minnesmärkena. De
der förefintliga dialektiska olikheterna hafva i
öfverensstämmelse med språkutvecklingens allmänna
gång ökats mer och mer, hvarigenom munarternas
antal mångdubblats. För att vinna en öfversigt af den
nuvarande ställningen är det nödvändigt att sammanföra
dem i grupper, ehuru en dylik framställning måste
blifva mindre noggrann, då den blott tager hänsyn till
vissa hufvudskilnader och lemnar andra obeaktade. De
väsentliga kännetecknen ligga på ljudlärans område. I
afseende på formbildning, syntax och ordförråd äro
olikheterna vida mindre. Ihågkommas må, att språkliga
egendomligheter, som tillhöra en viss dialekt,
vanligen gripa in på eller omfatta ett eller flere
andra dialektområden. – För de tyska munarterna är
den gamla hufvudindelningen i högtyska och lågtyska
(se ofvan) ännu gällande. Gränserna dem emellan äro
i hufvudsak desamma som fordom; i vissa trakter har
dock högtyskan vunnit terräng på lågtyskans bekostnad.
I. De högtyska dialekterna sönderfalla i två stora
grupper: den sydtyska och den mellantyska. A)
Sydtyskan (oberdeutsch) utmärker sig dels för
bevarandet af de mht. diftongerna ie, uo, üe, i
hvilkas ställe mellantyskan har monoftonger, dels
för det fullständigare genomförandet af den högtyska
ljudskridningens företeelser. Dit höra de alemanniska,
schwabiska och bajersk-österrikiska dialekterna. a)
Alemanmskan talas i inre Schweiz (hochalemannisch),
delar af norra Schweiz, södra Baden, en sydlig
remsa af Würtemberg, Bodensee-trakterna,
Allgau och Vorarlberg samt större delen af Elsass
(niederalemannisch). Den öfverensstämmer närmast med
schwabiskan, som småningom lösgjort sig från den forna
gemenskapen. I motsats till bajerskan och schwabiskan
diftongerar den merendels de mht. î, û, ü endast i
utljud och, i inljud, framför följande vokal: frei,
neu, treu, sckrefe, baue, men zit (zeit),
rîch (reich) etc.; ô och ê äro i allmänhet
bevarade. Nasalvokaler finnas, med undantag för
de södra delarna. De hafva ej undergått sådana
förändringar i timber, som t. ex. uti schwabiskan:
gsi (Mht. gsîn). Hvad konsonantismen angår,
bevaras velära gutturaler i granskapet af palatala
vokaler. Slutligen afviker Alem. från Schwab,
äfven deruti att den stegrar tryckstyrkan i
exspirationen. Den musikaliska betoningen omfattar
större intervall än i Schwab. Af underdialekterna
behåller »niederalemannisch» (liksom Baj., Schwab.
och största delen af mellantyskan) initialt k,
medan »hochalemannisch» har skridning till
ch. – Aleinanniskan har behandlats af Weinhold:
»Alem. grammatik» (1863); Winteler har lemnat
en för sin tid utmärkt specialgrammatik: Die
kerenzer mundart» (1876), hvilken genom den
ljudfysiologiska metodens tillämpning betecknar
ett omslag i dialektforskningen. En ny samling af
Schweiz-dialekternas ordförråd: »Schweizerisches
idiotikon», utgifves af Staub och Tobler (sedan
1881). – b) Schwabiskan utbreder sig öfver större
delen af Würtemberg och bajerska Schwaben. Den
har ursprungligen diftongerat ej blott î, û, iu
(såsom omljud af û), utan äfven â, ê, ô, således
alla etymologiskt långa vokaler, företeelser, som,
hvad â och ô beträffar, tillhöra äfven angränsande
dialekter. Mht. î och iu > ei: bei (Mht. bî),
mht. û > au: haus (Mht. hûs), mht. â och ô > ao, au:
graos (Mht. grôz), mht. ê > ai: sai (Mht. sê). I
många fall har utjämning egt rum. Särskildt
motsvaras mht. â oftast af schwab. öppet o: schwop
(Mht. swâp), hvaremot Alem. härför har slutet o:
do (da). Vokaltimbern har blifvit förändrad genom
nasalering, i det att öppna vokaler slutits och
slutna blifvit öppnare: i + nas. > e, u + nas. > o,
de öppna e,
o + nas. öfvergå till slutna e, o: kent
(kind), hont (hund), firnem (Mht. vürnaeme).
Beträffande konsonantismen påpekas bevarandet
af etymologiskt långa frikativor. I likhet med
vestliga bajerskan och syd-rhenfrankiskan uttalar
Schwab, st, sp såsom scht, schp i alla ställningar:
bischt (bist), feschpr (vesper). Finalt n i
obetonade stafvelser bortkastas (till skilnad
från bajerskan, som af obet. -en uttalar blott n,
hvilket blir m efter b, p, w: lebm), hvarför
mht. -en, -in motsvaras af schwab. e: haobe (hauen),
seide (sîdîn). – Schwab. är fonetiskt undersökt af
F. Kaufmann i »Geschichte der schwäbischen mundart»
(1890), som i hufvudsak motsvarar vetenskapens
nuvarande ståndpunkt. Jfr Weinhold: »Alemanische
grammatik» (1863). Birlinger har utgifvit en
»Schwäbisch-augsb. wörterbuch» (1864). – c)
Bajerskan utbreder sig ö. om Lech öfver Altbaiern,
Tyrolen, Salzburg, Österrike, Steiermark och
Kärnten. Ursprungligen sammanhörde den med Alem.,
men har i väsentliga hänseenden skilt sig derifrån, i
främsta rummet genom den i alla ställningar inträdande
diftongeringen af î, û, iu. Mht. î, iu ljuder i
bajerskan ae: blaem (bleiben), laet (leute), mht. û >
ao: haos (haus),
i hvilka hänseenden Baj. öfverensstämmer med Rhen-
och Östfrank. Mht. ei > a: wast (weisst), mht.
ou > öppet o: fro (frau), glob (glaube), mht. a >
öppet o: grod (gerade), mht. ô > ou:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
