Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
schtrou (stroh); l vokaliseras till i: hois
(hals). Beträffande ordbildningen märkes
diminutivbildning på -l (el, erl): bissl, bladl,
i motsats till alem. -li, -le, samt i flexionen
bibehållandet af den gamla dualen es (ihr), enk
(euch), hvilka användas såsom plur. Den musikaliska
betoningen är principielt olika den i alemanniskan
och närmar sig den i frankiskan, i det båda hafva
hög stamstafvelsebetoning (fallande, icke stigande
intervall). Från dessa för den egentliga bajerskan
gällande bestämmelser afvika i vissa hänseenden
de sins emellan olika österrikiska, tyrolska,
salzburgska och kärntiska dialekterna. – Bajerskan är
på ett för sin tid utmärkt sätt grammatikaliskt och
lexikaliskt behandlad af Schmeller: »Die mundarten
Bayerns» (1821) och »Bayrisches wörterbuch» (2:dra
uppl.: 1868–77). Hela dialektgruppen är historiskt
undersökt af Weinhold i »Bairische grammatik»
(1867). Öfver de österrikiska dialekterna finnas
ordböcker för Wien-dialekten af Hügel (1873), för
tyrolska folkspråket af Schöpf och Hofer (1862–66)
och för Kärntendialekten af Lexer (1862). –
B) De mellantyska munarterna (mitteldeutsch)
hafva i mycket olika grad berörts af den högtyska
ljudskridningen. Hufvudskilnaden dem emellan
ligger alltså på konsonantismens område. De äro till
antalet så många, att de måste sammanfattas under
vissa hufvudgrupper, näml. frankiska, thüringska,
öfversachsiska och schlesiska dialekterna. Endast
ett fåtal af dem är grammatiskt undersökt. – a)
Frankiska dialekterna sönderfalla i öfverfrankiska och
mellanfrankiska. 1. Öfverfrankiskan (oberfränkisch)
har de båda underafdelningarna östfrankiska,
som omfattar hufvuddelen af bajerska Franken,
Fulda-trakten, Koburg, Meiningen och Vogtlandet,
samt rhenfrankiska, som talas i nordvestra delen
af baj. Franken, norra Würtemberg, större delen
af Hessen, tyska Lothringen och Rhenområdet till
mellanfrank. gränsen. – Af de mellantyska dialekterna
har öfverfrankiskan, i synnerhet östfrankiskan,
gripits mest af den högtyska ljudskridningen,
hvarför dess konsonantism i hufvudsak öfverensstämmer
med »oberdeutsch». Dock qvarstår i Rhenfrank.,
med undantag för södern, initialt p. Efter vokal
samt efter l och r blifva g och b frikativa: drache
(tragen), awer (aber). Mht. î, û, iu öfverensstämma
i sin utveckling med bajerskan. Anmärkningsvärdt
är det på fallande–stigande stafvelsebetoning
beroende s. k. sjungande talet, som gör sig
gällande i vokaliskt efterslag af i eller u:
klei (klee), broud (bröd). För Rhenfrank. gäller,
att mht. ei > â: wâch (weich), hvaremot Östfrank.
får ä: fläsch (fleisch), äfvensom ou (omljud ei)
för mht. uo: fouss, plur. feiss (fuss). Såsom
diminutiv-suffix användes -li, plur. lich: madli,
plur. madlich. Rhenfrank. förvandlar i före r
till ä: kärich (kirche), och e > a: walt (welt). –
2. Mellanfrankiskan (mittelfränkisch) utbreder sig
öfver Rhenområdet från Luxemburg, Trier och Koblenz
till Düsseldorf och Aachen. I förhållande till den
högtyska ljudskridningen har den i vissa hänseenden
stannat på lågtysk ståndpunkt. Så bevaras här initialt
p liksom i norra
Rhenfrank. (den sydl. har pf). I norra
Mellanfrank. qvarstår p äfven efter l och r, hvaremot
södern har lf, rf. Derjämte märkas de pronominala
formerna dat, wat, dit, it, allet, som utgöra undantag
från den allmänna skridningen till spirant. Liksom
lågtyskan har den inljudande v och utljudande f för
b: wif, plur. wiver (weib). Bland underdialekter
märkas de luxemburg-lüttichska, trierska och
kölniska munarterna. – Frankiskan är tämligen
knapphändigt behandlad. M. Follman: »Die mundart
der deutsch-lothringer und luxemburger» (1886). Jfr
G. Wenker: »Das rheiniscbe platt» (1877), Vietor: »Die
rheinfränk. umgangssprache in und um Nassau» (1875),
Salzmann: »Die hersfelder mundart» (1888). Spiess
har utgifvit »Die fränkisch-hennebergische mundart»
(1873) och »Beiträge zu einem hennebergischem
idiotikon» (1881). Af Hönig finnes »Wörterbuch
der kölner-mundart» (1877). – b) Thüringska
dialekten öfverensstämmer i vissa hufvuddrag
med den öfversachsiska och den schlesiska,
och dessa dialekter sammanfattas derför ofta
under benämningen ostmitteldeutsch, i motsats
till frankiskan (westmitteldeutsch). Inom detta
område skrider initialt p till f, hvaremot den
öfriga mellantyskan (med undantag för Mellan- och
Rhenfrank.) samt sydtyskan hafva pf. I thüringskan
(liksom i Syd-rhenfrank. och Östfrank.) öfvergår
äfven p efter kons. till f (hvaremot »oberdeutsch»
har pf). Äfven lp och rp öfvergå på nästan hela
området till lf, rf (liksom i sydtyskan), hvaremot
mp och pp bevaras. Af den stora mängden skarpt
begränsade thüringska dialekter hafva endast några
blifvit undersökta. K. Regel: »Die ruhlaer mundart»
(1868), E. Pasch: »Das altenburger bauern-deutsch»
(1879), M. Schulze: »Idiotikon der nord-thüringischen
mundart» (1874). – c) Öfversachsiskan öfverensstämmer
till sin vokalism i många fall med lågtyskan. Äldre
ei och au blifva här ê och ô. Konsonantismen afviker,
ty den lågtyska skilnaden mellan b och p, d och t,
g och k är här, liksom också i många andra tyska
dialekter, utplånad, och för såväl tonande som
tonlös explosiva användes ett mellan båda stående
ljud. För initialt j inträder ofta explosiva: gahr
(jahr), gung (jung), liksom ock i Östfrank. Af de
få hithörande undersökningarna må nämnas G. Franke:
»Der obersächsische dialekt» (1885), K. Albrecht:
»Die leipziger mundart» (1881), A. Jecht: »Wörterbuch
der mansfelder mundart» (1888). – d) Schlesiskan står
Öfversachsiskan nära. Med hessiskan är förskjutningen
af finalt ch till k gemensam: flok (Mht. vlôch),
floh. Afledningsstafvelsen -ig öfvergår, såsom
ofta är förhållandet i mellantyskan samt en del
af sydtyskan (Syd-rhenfrank. och vestra Schwab.),
till spiranten ch. I likhet med sydtyskan förvandlar
Schles. äfven inljud. sp till schp. – Grammatik öfver
schles. dialekterna af Weinhold: »Laut- und wortbildung
und die formen der schles. mundart» (1853) samt
»Beiträge zu einem schlesischen wörterbuche» (1855),
G. Waniek: »Zum vokalismus der schles. mundart»,
F. Held: »Das deutsche sprachgebiet von Mähren und
Schlesien» (1888). – Till högtyskan höra äfven de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
