Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein), en mellan de flesta tyska staterna under Tyska förbundets tid ingången förening om fri samfärdsel i afseende på handel och varutransport och i sammanhang dermed om gemensamt tullsystem i förhållande till stater utom föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småstaternas anslutning till Preussens tullområde
var af helt annan art och ej byggd på
tullförenings-principer. Mellan de två tullföreningar,
som sålunda då funnos, bildades s. å. (1828)
en tredje, den mellantyska, som var afsedd att
omfatta de stater, som lågo emellan de båda andra
föreningarnas områden. Till denna slöto sig Sachsen,
Kurhessen, Nassau, Frankfurt am Main, Hessen-Homburg,
de flesta thüringska staterna, Braunschweig,
Oldenburg, Hannover och Bremen. Fördraget ingicks
på sex år, liksom det preussisk-hessiska fördraget,
så att båda skulle löpa till ända 1834. Denna
mellantyska förening betraktades såsom en motståndare till
Preussens planer och blef derför mycket omhuldad af
Österrike och flere utländska makter, men den befanns
snart vara alltför lösligt hopfogad för att kunna
i längden bestå. Den preussiske finansministern
v. Motz beslöt då att söka ett förbund med den
bajersk-würtembergska föreningen, hvilket äfven
lyckades 1829. Derpå gällde det att bryta igenom
den mellantyska föreningen, och redan s. å. ingick
Preussen ett fördrag med Meiningen och Gotha,
hvarigenom fri passage lemnades genom dessa stater
för handel emellan den preussiska föreningens olika
delar. Då föll den mellantyska föreningen sönder,
till en början i två, men de fleste af dess medlemmar
slöto sig småningom till Preussen (1831–33). På detta
sätt utvidgad, kunde den preussiska föreningen, när
den d. 1 Jan. 1834 förnyades på åtta år, antaga namnet
den tyska tull- och handelsföreningen. Denna räknade
då 18 stater, med en areal af 7,730 qv. mil och med
öfver 23 mill. innev. Under de närmast följande åren
tillträdde ännu flere stater, så att deras antal
1838 var 23, med öfver 27 mill. innev. Af de öfriga
staterna hade emellertid Hannover, Braunschweig,
Oldenburg och Schaumburg-Lippe genom fördrag af
åren 1834 och 1836 bildat ett separatförbund, den
s. k. Steuerverein, på grundvalen af låga gränstullar
och ömsesidig likställighet i vissa andra afgifter.
Till följd af de ingångna fördragen utgjorde alla
de förbundna staterna ett gemensamt tullområde, så
att trafiken var fri inom hela området och tullar
uppburos endast vid dess gränser. Alla omkostnader
för tullbevakningen ersattes de enskilda staterna
ur tullföreningskassan; nettoinkomsten fördelades
mellan staterna efter innevånareantalet, och detta
bestämdes genom allmän folkräkning hvart tredje
år. Hvarje år höllos generalkonferenser af ombud
från de olika staterna, vid hvilka man granskade
föreningsförvaltningen. För alla vigtigare frågor –
bl. a. ändring af tariffen – fordrades bifall af alla
föreningsstämma. Föreningen slöt äfven gemensamma
handelsfördrag med främmande stater. Föreningen
förnyades d. 8 Maj 1841 på tolf år, hvarvid
Lippe-Detmold och Braunschweig slöto sig till den. Det
oroliga året 1848 medförde äfven för tullföreningen en
kris, som hotade den med upplösning. Preussens planer
att närmare sammansluta Tyskland under sin ledning
hade i de flesta staterna väckt mycken förbittring
mot detta land. Deraf begagnade sig Österrike, som
önskade blifva medlem af föreningen. För att lättare motstå denna
fordran sökte Preussen att i föreningen indraga
hufvudmakten i »Steuerverein», Hannover, hvilket
äfven lyckades genom ett fördrag d. 7 Sept. 1851,
som snart följdes af likartade öfverenskommelser med
Oldenburg och Schaumburg-Lippe. Men som alla dessa
förbund ingåtts utan de andra staternas vetskap,
så vägrade de flesta af dessa att godkänna dem
och höllo med hvarandra konferenser, som beslöto
Österrikes upptagande i föreningen eller i annat
fall dess upplösning. Striderna om denna fråga höllo
på att omintetgöra de förhandlingar, som under
år 1852 drefvos om föreningens fortsättande, men
slutligen nöjde sig Österrike med ett handelsfördrag,
hvarefter tullföreningen förnyades på ytterligare
tolf år, räknade från d. 1 Jan. 1854. Under
denna sin tredje period utvecklade föreningen en
mycket stor verksamhet. Så infördes större enhet i
fråga om post-, mynt- och telegrafväsendet, och en
gemensam handelsrätt började utarbetas. En mängd nya
handelsfördrag ingicks. Af dessa blef intet till sina
följder vigtigare än det, som ingicks med Frankrike
d. 2 Aug. 1862. Ehuru under förhandlingarna derom
ingen stat gjort några invändningar, vägrade flere
att ratificera det. Eggelsen dertill kom ifrån
Österrike, som fann sina intressen tillbakasatta
genom det franska fördraget, och som derför nu
åter framställde förslaget om att blifva upptaget i
tullföreningen. Preussen, hvars politik nu leddes af
Bismarck, uppträdde med kraft deremot och förklarade
slutligen, att alla de stater, som icke ratificerat
det franska fördraget före d. 1 Okt. 1864, skulle vara
skilda från tullföreningen. Detta förmådde slutligen
de protesterande staterna att gifva efter. Fördraget
med Frankrike godkändes, och allt hvad Österrike vann
var ett nytt handelsfördrag, d. 11 April 1865. En
månad senare förnyades åter tullföreningen, d. 16 Maj
1865. Vid denna tid omfattade föreningen Tysklands
alla stater utom Mecklenburg, Holstein, Hamburg,
Lübeck, Bremen, Österrike och Liechtenstein.
Genom kriget 1866 och dess följder kom
tullföreningen i en helt annan ställning än
förut. Art. VI i Nordtyska förbundets författning
stadgade, att förbundet skulle bilda ett tull-
och handelsområde samt hafva rätt att uteslutande
lagstifta om tullväsendet. Tullafgifterna inflöto
derefter till förbundets kassa och användes för
dess ändamål. Nödvändigheten tvang snart de sydtyska
staterna att ingå en ny tullförening, för nio år, med
sin segerrike fiende, d. 8 Juli 1867. Enligt fördraget
skulle vid tullfrågors behandling den nordtyska
riksdagen förstärkas med några genom allmänna
val i de sydtyska staterna utsedda ombud, och det
nordtyska förbundsrådet vid lika tillfällen med några
regeringsombud från de sydtyska staterna. Den sålunda
förstärkta riksdagen skulle heta tullparlament
(zollparlament) och förbundsrådet tullförbundsråd
(zollbundesrath). Den tyska tullföreningen gick snart
till hufvudsaklig del upp i det nya Tyska riket genom
detta rikes författning af år 1871 (art. 33). De
områden, som tills vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
