Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörnet af T. uppfylles af en serie bättre begränsade
höjder. Der ligger mellan Pfinz och Rhen ofvanför
Basel Schwarzwald, hvars kristalliniska kärna
uppstiger i 1,000–1,300 m. höga, afrundade och
skogbevuxna toppar (Feldberg, 1,495 m.). Det sträcker
sig i n. till Enz vid Pforzheim och fortsättes
derifrån till Heidelberg af den omkr. 300 m. höga
Neckarplatån (Stromberg, 468 m.). Höjderna mellan
nedre Neckar och Main bilda Odenwald (500 m.),
och Spessart, som på tre sidor sköljes af Main, är
endast en fortsättning af Odenwald. Vester om denna
grupp af höjder ligger öfre Rhendalen, sträckande sig
i en längd af 300 km. från s. till n., med en bredd af
30–40 m. Vestra gränsen af denna dal bildas närmast af
Vogeserna, der granittoppar uppstiga från omgifvande
röda triasbergarter (Sulzer Belchen, 1,426 m.). I
s. skiljes denna kedja från schweiziska Jura genom en
mellan Rhens och Rhônes vattensystem gående dalgång,
kallad Mulhouseporten. Vogesernas kam är tämligen
hög och obruten; det första lämpliga passet är nära
Zabern, af hvilket man begagnat sig för jernvägen
mellan Strassburg och Paris. I n. äro Vogeserna
förenade med Hardts sandstensplatå (Kalmit, 681 m.),
som uppstiger brant från Rhenslätten. Bergen s. om
Mainz, hvilka merendels äro klädda med vinrankor, äro
lägre; Donnersberg når dock en höjd af 691 m. Dessa
höjder begränsas i v. af Lothringens högslätt och
Saarbrückens kolfält, den förra genomskuren af floden
Mosel. Större delen af Lothringen tillhör Frankrike,
men den tyska delen eger stor nationalekonomisk
betydelse genom sitt rika lager af jernmalm (siderit)
och kolfälten vid Saar. De devoniska bildningarna
Hunsrück, Taunus och Eifel bilda en vidsträckt platå,
delad i flere afdelningar genom Rhens, Mosels och
Lahns floddalar. Eifel är en steril, glest befolkad
platå, flerestädes betäckt med stora kärrtrakter. I
v. öfvergår den omärkligt i Ardennerna. Höjderna
på högra Rhenstranden hafva delvis ett lika naket,
skoglöst utseende. Westerwald (omkr. 600 m.),
som skiljer Siegs och Lahns dalar, är särskildt så
beskaffad. De norra och de södra gränserna af det
nederrhenska berglandet bilda en skarp kontrast
mot det centrala området. I s. utmärkas Taunus’
sluttningar genom förekomsten af mineralkällor, såsom
Ems vid Lahn. Nauheim, Homburg, Soden, Wiesbaden
m. fl., samt af vingårdar, hvilka producera de
bästa rhenska viner. På norra sidan deremot ligger
Westfalens stora stenkolsbäcken (det största i T.). I
norra delen af storhertigdömet Hessen ligger den
isolerade berggruppen Vogelsberg (772 m.), skild från
det östligare Rhön genom Fuldadalen. Öster om Hessen
ligger Thüringen, bestående af Thüringerwalds
skogklädda åsar (med flere toppar af öfver 900
m. höjd: Grosser Beerberg, 983 m., och Schneekopf,
978 m.) och en vidsträckt högslätt i n. Denna
högslätt begränsas i n. af Harz, en malmrik, isolerad
berggrupp, hvars högsta topp är Brocken (»Blocksberg»,
1,140 m.). Vester om Harz sammanfattas några höjder
och åsar under det gemensamma
namnet Wesergebirge, ur hvilka Weser ofvanför Minden
bryter fram genom Porta Westphalica. En smal ås,
Teutoburgerwald (Völmerstoot, 465 m.), sträcker
sig mellan Weser och Ems ända till granskapet af
Osnabrück. I ö. sammanhänger Thüringerwald genom
Frankenwalds platå med Fichtelgebirge. Denna grupp
af berg, upptagande hvad som etnologiskt kan kallas
T:s hjerta, bildar en hydrografisk medelpunkt,
från hvilken Naab flyter söderut till Donau, Main
vesterut till Rhen, Saale norrut till Elbe och Eger
mot ö. till Elbe. I n. ö. sammanhänger Fichtelgebirge
med Erzgebirge, som bildar Böhmens norra grans. Södra
sidan af denna kedja är jämförelsevis brant; i
n. öfvergår den sakta till slätterna kring Leipzig,
men är genomskuren af Elsters och Muldes djupa
dalar. Ehuru ingalunda bördigt, är Erzgebirge ganska
tätt befolkadt, tack vare sin lifliga och mångsidiga
industri. Omkring Zwickau ligger ett produktivt
stenkolsfält, och kring Freiberg idkas bergsbruk
af olika slag. I ö. gränsar till Erzgebirge en
sandstensplatå, kallad Sachsiska Schweiz på grund af
de pittoreska konturer det genom en väldig erosion
erhållit (en af dess märkligaste bildningar är den
djupa ravin, genom hvilken Elbe bryter sig väg). Många
stenbrott, som förse norra Tysklands städer med
byggnadssten och monument, hafva upptagits längs
dalen. Elbes sandstensberg förena sig i ö. med de
låga Lausitzbergen, längs hvilkas östra gräns går
bästa vägen från norra T. till Böhmen. Öster derom,
på gränsen mellan Schlesien och Böhmen, ligga flere
berggrupper, såsom Isergebirge och Riesengebirge
(Schneekoppe, 1,605 m., mellersta T:s högsta
berg). En af hufvudvägarna till Böhmen går öster om
foten af Riesengebirge förbi Landshut. Ännu längre
österut äro bergen grupperade omkring Glatzdalen,
hvarifrån Neisse banar sig väg norrut. Denna dal är
i ö. begränsad af Sudeterna, i hvilka Altvater når
1,490 m. höjd. Östra delen af gruppen, kallad
Gesenke, sluttar sakta mot Oderdalen, hvilken lemnar
en öppen väg för internationel samfärdsel liksom
Mulhouseporten i Elsass. Geografer kalla den Mähriska
porten. – Den nordtyska slätten är föga omvexlande,
men dock ej absolut enformig. En rad låga åsar går i
allmänhet parallelt med de ofvannämnda bergskedjorna
på ett afstånd af 30–50 km. Till dessa höra det
öfverschlesiska stenkolsbäckenet, som upptager en
betydlig areal i sydöstra Schlesien. Norr om mellersta
Elbe ligger Fläming, en landas, hvars högsta punkt
är Hageisberg (201 m.), och vesterut, som en sista
länk i denna rad af åsar, ligger Lüneburgheden,
mellan Weser och Elbe i norra Hannover. En annan
landhöjning går rundt Östersjön, utan att någonstädes
nå dess kust. Denna platå innehåller ett betydligt
antal sjöar och delas genom Weichsel och Oder i
tre delar. Den östligaste är den s. k. preussiska
sjöplatån, med bl. a. Spirdingsee (117 m. öfver
hafvet och 118 qvkm.) och Mauersee, hvilka ligga
i midten af platån och gifva upphof åt Pregel. Några
toppar nära ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
