- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1173-1174

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

särskild stat, och längre fram försvunno af samma
anledning två af de anhaltska landen (1847 och
1863) och Hessen-Homburg (1866), hvarjämte de båda
furstendömena Hohenzollern 1849 genom köp tillföllo
Preussen. Vid förbundets upplösning 1866 räknade
det alltså 33 stater. Af dessa voro fem medlemmar
endast för vissa delar af sina områden. Af Österrike
och Preussen voro endast de delar inkorporerade
i förbundet, som förr tillhört Tyska riket (af
Österrikes besittningar var detta förhållandet med
föga mer än en fjerdedel). Konungen af Hannover
var till 1837 äfven konung af England. Konungarna
af Danmark och Nederländerna voro ledamöter,
den förre för Holstein och Lauenburg, den senare
för Luxemburg. Förbundet omfattade 1866 en areal af
631,103 qvkm., med 46 mill. innev. Förbundets regering
var förbundsförsamlingen (die bundesversammlung)
l. förbundsdagen (der bundestag), som hade sitt
säte i Frankfurt am Main (utom från Juli 1848
till Maj 1850, då den var upplöst, samt från d. 14
Juli till d. 24 Aug. 1866, då den sammanträdde i
Augsburg). Församlingen bestod af ombud från landens
regeringar, hvilka voro bundna af regeringarnas
instruktioner. Den var permanent, men kunde dock
åtskiljas (för högst fyra månader). Den fattade
sina beslut dels i plenum, dels i trängre råd (in
engern rate
). I det förra hade de båda stormakterna
(Österrike och Preussen) och konungarikena 4 röster
hvar, de andra staterna 3, 2 eller 1 röst hvar,
tillsammans 70 röster. I det senare voro de mindre
staterna förenade i 6 »kurier», som hvar och en hade
en röst; de elfva största staterna hade deremot hvar
sin röst, så att hela antalet röster var 17. Det
var noga bestämdt hvilka frågor skulle behandlas
på det ena eller på det andra sättet. Presidium i
förbundet hade Österrike, hvars ombud derför kallades
bundespresidialgesandt. I plenum hade man endast
att fatta beslut, men icke att diskutera, och i
vigtigare frågor fordrades enhälligt beslut. Plenum
hölls i allt endast sexton gånger. Denna regering
saknade emellertid egna organ för att genomföra
sina beslut, utan detta skulle tillkomma de olika
regeringarna. Vägrade en sådan att fullgöra sin pligt,
fanns ingen annan utväg än att använda våld, något,
som man naturligtvis i det längsta sökte undvika. Det
fanns sålunda ingen säkerhet att de fattade besluten
verkställdes. Förbundet var också skiljedomare
såväl emellan staterna som emellan furstar och
folk. Det skulle äfven finnas en förbundsfältherre,
men endast en sådan har verkligen tillsatts, nämligen
Alexander af Hessen (1866). Några utländska makter
höllo ambassader i Frankfurt, men förbundet sjelf
hade icke några sådana. De nödiga omkostnaderna
skulle täckas genom bidrag från staterna. Enligt
författningen skulle det finnas en förbundsarmé,
bestående af 1 proc. af befolkningssiffran 1818,
utom en reserv af 1/3 proc.; men i verkligheten
fick man aldrig denna armé samlad. Något sjöförsvar
fanns deremot icke ens på papperet. Det är tydligt,
att ett förbund med så liten
sammanhållning icke kunde uppträda med någon kraft
i det inre eller i det yttre. Det betydde i den
europeiska politiken alldeles ingenting och var i det
hela föga bättre än det gamla Tyska riket. Detta
väckte missnöje hos T:s folk, hvilket under
befrielsekriget mot Napoleon första gången börjat
känna sig såsom ett folk och då äfven uträttat stora
saker. Nu syntes den europeiska diplomatien åter vilja
göra det svagt och söndradt. Deremot uppreste sig
dess nationalkänsla, och det nya förbundet var från
början till slutet impopulärt och föraktadt. Af dess
verksamhet såg man inga andra spår än den ifver, med
hvilken det sökte förqväfva alla frihetsrörelser. Det
var derför att vänta, att missnöjet skulle bryta
ut i öppen låga, så snart något gynsamt tillfälle
erbjöd sig. Ett sådant kom genom Februari-revolutionen
1848. Den tände uppror i nästan alla tyska stater, och
äfven i Tyskland såsom ett helt betraktadt väckte den
till lif en mycket betydelsefull revolutionär rörelse,
som afsåg att omdana Tyska förbundet och ingjuta
mera kraft och enhet deri. Rörelsen utgick från 51
enskilda personer, som samlades i Heidelberg d. 5
Mars 1848 och beslöto att åstadkomma en allmän tysk
konstituerande nationalförsamling. De lemnade detta
uppdrag åt en komité af sju personer, hvilka inbjödo
alla, som varit eller voro medlemmar i de olika
tyska staternas landtdagar, att samlas i Frankfurt
am Main. Detta möte, det s. k. för-parlamentet
(vorparlament), kom också till stånd, d. 31
Mars–d. 3 April. Der utarbetades en vallag, enligt
hvilken valen till den konstituerande församlingen
skulle ske, hvarjämte man kom öfverens om vissa
principer för den nya författningen och utsåg 50
personer (der fünfziger-ausschuss), som skulle stå
vid förbundsförsamlingens sida och öfvervaka,
att för-parlamentets beslut verkställdes. Den
tyska regeringen, förbundsförsamlingen, hade
väl öfverraskats af dessa händelser, men sökte
snart taga ledningen i sin hand genom att sjelf
hos de tyska regeringarna förorda valet af
»nationalrepresentanter». Denna beräkning slog
dock fel. Emellertid valdes ombuden, och d. 18
Maj samlades i Frankfurt det s. k.
nationalparlamentet. Revolutionärt till sin uppkomst, intog
detta parlament snart en revolutionär ställning
till den lagliga regeringen, förbundsförsamlingen,
som blef upplöst d. 12 Juli, sedan man förut
upprättat en centralregering, bestående af en
riksföreståndare med ansvariga ministrar. Till
riksföreståndare utsågs d. 29 Juni ärkehertig Johan
af Österrike
. Derefter skred man till utarbetandet
af den nya författningen, hvilket skedde med äkta
tysk grundlighet och långsamhet, så att den icke blef
färdig förr än d. 28 Mars 1849. Enligt densamma skulle
T. blifva ett kejsarerike med ärftlig kejsare och en
riksdag på två kamrar (volkshaus, utsedt af folket,
och staatenhaus, utsedt dels af regeringarna, dels
af landtständerna). Till kejsare valdes derefter
Preussens konung, Fredrik Vilhelm IV. – Dittills hade
de tyska regeringarna lugnt åsett hvad som skedde i
Frankfurt. De hade tvungits till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:55 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free