Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade dess ombud, v. Savigny, att Preussen icke längre
ansåg förbundsakten gällande, och förklarade Tyska
förbundet upplöst (d. 14 Juni). Följande dag riktades
en uppmaning till Sachsen, Hannover och Kur-Hessen
att sätta sina trupper på fredsfot, och då svaret
blef nekande, inryckte preussiska trupper i dessa
land. Den 21 Juni utfärdades krigsförklaringen mot
Österrike. Under det krig, som nu följde, fortfor
förbundsförsamlingen att vara samlad först i Frankfurt
am Main, sedan i Augsburg, men sedan Tyska förbundet
genom freden i Prag blifvit formligen upplöst,
åtskildes församlingen d. 24 Aug. 1866.
Kriget i Tyskland 1866. Den preussiska armén var
delad i 5 afdelningar: I:sta armén, omkr. 93,000 man,
under prins Fredrik Karl, II:dra armén, omkr. 115,000
man, under kronprins Fredrik Vilhelm, Elbe-armén,
46,000 man, under general Herwarth von Bittenfeld,
Main-armén, 48,000 man, under general Vogel von
Falckenstein, och reservarmén, 24,000 man, under
general von der Mülbe. Den österrikiska nordarmén,
238,000 man, stod under von Benedeks befäl i Böhmen;
med den förenade sig snart den sachsiska armén,
24,000 man. Dessutom kämpade 117,000 man bajrare,
hannoveranare, würtembergare, badensare och
hessare emot preussarna i vestra Tyskland. – De
tre första af Preussens arméer, under öfverbefäl af
konung Vilhelm I sjelf med von Moltke som stabschef,
anryckte genast mot Böhmen på det sätt att Elbe-armén
genomtågade Sachsen, hvars trupper veko undan för
att förena sig med Benedeks. Fredrik Karls armé, som
utgjorde centern, ryckte likaledes genom Sachsen
och kronprinsen, som anförde venstra flygeln,
genom Schlesien. Efter några smärre segrar öfver
österrikiska armékårer förenade sig I:sta armén och
Elbe-armén samt slogo vid Münchengrätz (d. 28
Juni) och Gitschin (d. 29 Juni) österrikarna under
Glam-Gallas, hvilken retirerade till hufvudarmén vid
Königgrätz. Under tiden inryckte kronprinsens armé i
tre kolonner d. 26–27 Juni; dess högra flygel under
Bonin slogs i början tillbaka vid Trautenau (d. 27)
af Gablenz, men den venstra flygeln under Steinmetz
segrade s. d. vid Nachod öfver Ramming. Möjligen
skulle Benedek nu kunnat kasta kronprinsen tillbaka,
men han lät tillfället gå sig ur händerna. Redan
följande dag, d. 28 Juni, drefs Gablenz tillbaka
vid Königinhof, och en annan österrikisk kår,
under ärkehertig Leopold, blef slagen vid Skalitz,
hvarefter preussarna kunde fortsätta sitt framryckande
för att förena sig med de båda andra arméerna vid
Königgrätz. Der stod d. 3 Juli hufvuddrabbningen,
som slutade med österrikarnas nederlag (se vidare
Königgrätz). Efter några dagars hvila började
preussarna att rycka vidare; de togo Prag och
trängde in i Mähren. Den 18 Juli var högqvarteret i
Nikolsburg, 75 km. från Wien. Nu inledde Österrike,
under fransk medling, fredsunderhandlingar, som ledde
till preliminärfreden i Nikolsburg d. 26 Juli. –
Samtidigt hade de preussiska vapnen lika lysande
framgångar i vestra och södra Tyskland. Den
17 Juni ryckte Vogel von Falckenstein in i Hannover,
förenade sig med den från Holstein kommande
Manteuffel och tog hela hannoveranska armén
till fånga vid Langensalza (se d. o.) d. 28 Juni,
hvarefter Hannover annekterades af Preussen. Derefter
tågade Falckenstein med sin på tre divisioner
fördelade Main-armé mot söder. Kur-Hessen intogs, och
sedan bajrarna tillbakaslagits af divisionen Goeben,
besattes Frankfurt am Main d. 16 Juli. Manteuffel,
Falckensteins efterträdare i befälet öfver Main-armén,
ryckte in i Bajern och hade vesterifrån hunnit
fram till Würzburg, när underrättelsen om freden i
Nikolsburg afbröt krigsrörelserna. Genom denna fred,
som sedermera bekräftades genom freden i Prag d. 23
Aug. 1866, afstod Österrike till Preussen de från
Danmark tagna landen och lemnade det fria händer att
ombilda T. Redan före denna fred hade Preussen slutit
separatfreder med några af de stater, som hjelpt
Österrike, och hvilka fingo lemna krigsersättning samt
godkänna Preussens tyska reorganisationsplaner. Med
Hannover, Hessen-Kassel, Nassau och Frankfurt am
Main slötos inga freder: dessa land behöll Preussen
såsom krigsbyte.
T. deladt emellan Nordtyska förbundet
och-Sydtyska förbundet (1867–71). Samtidigt
med dessa tilldragelser hade Preussen yppat sin
plan till T:s ombildning. Efter freden hölls i
Dec. 1866 en ministerkonferens i Berlin, der det
nya författningsförslaget uppgjordes. Derefter
sammankallades en nationalförsamling till Berlin,
vald enligt allmän rösträtt, och denna antog d. 16
April 1867 förslaget, som sedermera underställdes
de särskilda staternas landtdagar. Det nya rike,
som derigenom bildades, kallades Nordtyska förbundet
(se d. o.), enär det omfattade endast staterna n. om
Main. Men med de sydtyska staterna ingingos off-
och defensivallianser.
T. samladt till en enhet, Tyska riket (sedann
1871). Nordtyska förbundet blef ej långvarigt. När
Frankrike i Juli 1870 förklarade denna stat
krig, grepo äfven de sydtyska staterna till vapen
för att enligt de ingångna alliansernas bestämmelse
hjelpa förbundet. Den lysande framgången under kriget
(se Fransk-tyska kriget 1870–71) höjde ytterligare
den tyska nationalitetskänslan och förmådde äfven de
sydtyska staterna att sluta sig till förbundet genom
de s. k. novemberfördragen 1810, hvilka sedermera,
godkändes af de olika representationerna. Från d. 1
Jan. 1871 räknar det nya rike, som nu uppstod,
och som kallas Tyska riket, sin historia. Den 18
Jan. 1871 utfärdade Preussens konung från Versailles
en förordning, hvarigenom han förklarade, att han
antagit titeln tysk kejsare under namn af Vilhelm I
(d. 18 Jan. 1871–d. 9 Mars 1888). Naturligtvis måste
författningen nu ändras; men dessa ändringar blefvo så
små, att man kan säga, att Tyska rikets författning
är i hufvudsak Nordtyska förbundets författning,
ehuru Preussens konung icke under förbundets tid
kallades kejsare (se ofvan, sp. 1149 o. f.). Den tyska
riksdagen, som första gången samlades d. 21 Mars 1871,
inneslöt så många olika element,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
