- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1181-1182

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att den nödvändigt måste blifva splittrad i
många olika partier. De förnämsta af dem äro det
konservativa, som är deladt i två afdelningar,
de gammalkonservative och de tysk-konservative,
hvilka senare varit regeringens trognaste stöd,
medan de förre i ekonomiska frågor ibland skilt sig
från henne; det frikonservativa (se d. o.) l. tyska
rikspartiet,
som äfven stödt regeringen, dock ej
alltid i ekonomiska frågor; centern, det klerikala
partiet, som omfattar katolikerna, hvilka ofta mer
sökt främja den katolska kyrkans intressen än statens;
det liberala, som trots sin liberalism förfäktat
tullskyddssystemet; det nationalliberala partiet
(se d. o.), regeringens motståndare på alla områden;
secessionisterna, likaledes ett demokratiskt parti;
framstegspartiet (se Fortschrittspartiet),
som är ännu mer radikalt än det föregående,
och socialdemokraterna. Tyska rikets inre historia
under de senast förflutna tjugo åren utmärkes
af en storartad lagstiftningsverksamhet på alla
områden. Bland de för riket enligt författningen
gemensamma angelägenheterna äro äfven lagskipning och
lagstiftning i civilt och kriminelt afseende. Till
följd deraf har utarbetats en gemensam strafflag, men
på civilrättens vidsträckta område hafva ännu blott
vissa partier medhunnits, hufvudsakligen de, som röra
handels- och näringsförhållandena. Med anledning af
den osäkra ställningen till Frankrike och på senare
tider till Ryssland, har Tyska riket måst flere
gånger ytterligare öka sin armés styrka, hvilket
medfört ökade statsutgifter. För att täcka dessa
yrkade det tyska rikets kansler Bismarck på en mängd
indirekta skatter, af hvilka dock ej alla antogos af
riksdagen. Dels för statsinkomsternas skull, dels för
att skydda tyska näringarna genomdref han antagandet
af en protektionistisk tulltaxa (sedan 1879) och har
derigenom kraftigt bidragit till den protektionistiska
strömning, som i olika land genomgått de senare
årens lagstiftning. De svåra ekonomiska förhållanden,
som utmärkte slutet af 1870-talet och det derpå
följande årtiondet, och hvilka i Tyskland ytterligare
skärptes genom de dryga skatterna, kunde ej annat än
stärka de mot staten fientliga socialdemokraternas
antal. Staten har derför ingripit emot deras rörelser
genom lagar (från 1878), som förbjudit bildandet
af socialdemokratiska och kommunistiska föreningar
samt utgifvandet af skrifter i denna syftning. Dessa
undantagslagar, som sannolikt icke uträttat mycket,
afskaffades 1890. För att emellertid visa arbetarna,
att äfven regeringen ville deras bästa, föreslog
Bismarck en del åtgärder för arbetares försäkran
mot olycksfall, hvarför kostnaderna skulle bestridas
af staten. Vid riksdagen 1881, der frågan först var
före, mötte dock förslaget icke synnerlig anklang,
men sedermera har ett dylikt förslag antagits, 1884,
hvarjämte man redan 1883 beslöt understöd åt arbetare
under sjukdom. På detta sätt har Tysklands store
statsman först inlåtit sig på denna vigtiga fråga,
statens skyldigheter mot arbetarna, hvilken väl är ett
af de svåraste af vår tids sociala problem, på samma
gång som den är ett af dem, som måste vinna en lycklig
lösning. På den internationella politikens område
har T. varit den ledande makten under de sista tjugo
åren. Under det fransk-tyska kriget var förhållandet
till Ryssland mycket godt och fortfor att vara det
äfven sedermera. Äfven ställningen till Österrike
förbättrades, och den goda grannsämjan tog sig
uttryck i de tre kejsarnas och deras ministrars
möten 1872 och följande år. Man har kallat detta
trekejsareförbundet, ehuruväl icke något formligt
förbund afslöts, utan endast öfverenskommelser om
fredens bevarande gjordes. Ty hufvudsyftet i T:s
utrikespolitik har med ett undantag varit att bevara
freden. Likväl har det en gång varit nära att börja
krig med Frankrike. De stora rustningar, som Frankrike
efter freden 1871 började, och hvilka tydligt nog
voro riktade mot T., framkallade hos detta lands
statsmän och generaler en önskan att fullständigt
nedslå Frankrike, innan det hunnit blifva fullt
stridsfärdigt. Genom Rysslands energiska uppträdande
omintetgjordes dock denna plan (1875). Straxt derefter
utbröt en resning i Herzegovina, hvilken slutligen
medförde det rysk-turkiska kriget 1877–78, som hotade
Turkiet med undergång. Då uppträdde England till
Turkiets skydd. En kongress samlades i Juni 1878 i
Berlin under Bismarcks ledning, och der omgjordes
fullständigt de fredsvilkor, som Turkiet nyss förut
måst underkasta sig. Det var T. och England, som der
korsade Rysslands planer, och för det förra landet
hade Berlinkongressen den stora betydelsen, att det då
fullständigt vann Österrikes vänskap utan att derför
bryta med Ryssland, hvars bäste vän Bismarck alltid
gifvit sig ut för att vara. Vänskapen med Österrike
bekräftades genom fördraget i Wien d. 7 Dec. 1879,
hvari stadgades, att om någondera parten angrepes
af Ryssland, skulle den andra skynda till hjelp;
angrepes endera af någon annan stat, skulle den andra
vara neutral, såvida ej den angripande understöddes af
Ryssland, då förbindelsen om ömsesidig hjelp skulle
träda i kraft. Till detta fördrag sökte nu Bismarck
förmå äfven Italien att sluta sig. Dess dåvarande
konseljpresident, Cairoli, var ej böjd derför. Den
tyske rikskansleren understödde då Frankrikes
planer på Tunisien, hvilka framkallade en så häftig
förbittring i Italien, att Cairoli måste afgå. Hans
efterträdare Depretis tillträdde 1882 fördraget i
Wien. Så var den trippelallians bildad, som under
det sista årtiondet utgjort kärnan i den europeiska
politiken och 1891 ytterligare förlängdes på sex
år. Den är till hela sin karakter fredlig och har väl
äfven varit egentliga orsaken till att freden kunnat
upprätthållas trots de franska revancheplanerna och
den ryska krigslystnaden. – Tyska riket har under det
senaste årtiondet äfven uppträdt såsom kolonialmakt
(se ofvan. sp. 1155). Dessa koloniseringsplaner
framkallade en strid med Spanien rörande besittningen
af Karolinerna, hvilken dock bilades genom
påfvens skiljedom 1885, då öarna erkändes tillhöra
Spanien. Äfven med Englands intressen råkade de tyska
i kollision. På en konferens i Berlin 1885 företogs
väl en delning af Syd-Afrika – dervid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfap/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free