Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull / 1197-1198 (1892) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af talrika nerver och blodkärl intränga genom
rotspetsen från käkbenet, på hvars kärl och nerver de
sålunda utgöra en fortsättning. Tandroten är omklädd
af en benhinna, likaledes genomträngd af en mängd
småkarl och nerver, och denna hinna bekläder tillika
alveolarhålorna i sjelfva benet. Häraf inses lätt,
att tanden, genom såväl benhinnan som kärl och nerver,
står i det allra intimaste samband med käkbenet,
och att följaktligen den smärta (»tandvärk»), som
uppstår inuti en tand, också sedermera kan sprida sig
vida omkring (i hela käken, uppåt hufvudet, ja äfven
nedåt skuldror och armar). Fall finnas af verkliga
nevralgier (nervsmärtor), som ursprungligen orsakats
från en tand, men hvilka småningom i denna alldeles
upphört för att lägra sig någonstädes i nervernas
vidare förgreningar uppåt ansigtet och hufvudet eller
nedåt en arm. – Tandköttet (Lat. gingiva), eller den
kärlrika väfnad, som bekläder käkarnas i munhålan
belägna delar, utgör en förtjockad fortsättning af
munnens, läpparnas och kindernas slemhinna, hvilken
slår sig öfver på käkbenens alveolarkanter och der
såsom en ring omsluter hvarje tand. »Tandköttet»,
hvilket således icke innehåller något »kött», är i
friskt tillstånd hårdt och föga känsligt samt blekrödt
till färgen. Genom vanvård af munnen och tänderna,
särskildt genom bildandet af tandsten (»vin-sten»),
blir det dock lätt svullet, mörkrödt och blödande
(jfr Munsjukdomar).

Menniskans, liksom de flesta däggdjurs, första tänder
förblifva ej qvarsittande, utan bortfalla efter
någon tid för att lemna rum åt nya tänder, hvilka äro
beräknade att tjenstgöra under sin egares återstående
lifstid. Den period i barnets utveckling, då dess
första tanduppsättning (de s. k. mjölktänderna) bryter
igenom tandköttet och blir synlig i munnen, kallas
»första dentitionen» l. tandsprickningen. Tiden för
denna vexlar något, emellanåt betydligt, men räknas
normalt från barnets 6:te månad, tills det fyller 2
år. Antalet af samtliga tänder, som barnet under denna
period erhåller, utgör 20. Följande tabell visar den
ordning, i hvilken de olika tandsorterna genombryta
(fig. 4):

från	6–9	mån.	de	båda	mellersta framt.	(1)
»	9–12	»	»	»	sidoframt.	(2)
»	12–16	»	»	»	främre oxelt.	(4)
»	17–20	»	»	»	hörntänderna	(3)
»	20–24	»	»	»	bakre oxelt.	(5)

Härvid är att märka, att underkäkens tänder
normalt genombryta tidigare än de motsvarande
i öfverkäken. Undantag derifrån gifva anledning
till tal om förtidig, försenad eller, i allmänhet,
oregelbunden tandsprickning. – Hos allmänheten är
sedan gammalt rotfäst tron på en mängd sjukdomar,
som skulle framkallas af tandsprickningen, såsom
»tand-diarré», »tandhosta», »tandkonvulsioner»,
»tandkramp», »tandslag» m. fl., men vetenskapen har
på senare tider reducerat dessa s. k. »tandsjukdomar»
till ett minimum. Med tanke derpå att tandsprickningen
är en rent fysiologisk process i den menskliga
organismens utveckling är det nämligen lätt att inse,
att den ock bör, liksom
utvecklingen af öfriga kroppsdelar, försiggå normalt,
d. v. s. utan smärta och obehag. Och så försiggår
den ock i de allra flesta fall. Men nu är det
emellertid händelsen, att andra och »ädlare»
kroppsdelar äro stadda i stark utveckling just
under tandsprickningsperioden. Så äro t. ex. barnets
hjerna och matsmältningsapparat under det första året
stadda i rask utveckling; och det är på grund deraf,
som retning af dessa organ vid denna ålder lättare
framkallar sjukdomar än vid senare perioder, då de
äro fullt utvecklade. Man har också konstaterat,
att dietfel oftast äro orsak till just de fall af
konvulsioner, kramp, kräkningar, diarré, feber m. m.,
som förekomma under tandsprickningsperioden och
vanligen tillskrifvas sjelfva dentitionen. Utom de
nämnda organen kunna äfven andra, såsom lungorna,
njurarna etc., drabbas af sjukdomar under denna
period, och så mycket större skäl har man sålunda, att
för de retningar, som då kunna visa sig, icke ständigt
skylla på tändernas genombrytande. Visserligen kan
man väl icke helt och hållet

Fig. 4.

förneka, att ett och annat sjukligt symtom uppträder,
som står i omedelbart samband med tandsprickningen,
t. ex. införandet af fingrarna i munnen, begäret att
bita i allting och den rikliga spottafsöndringen,
men dessa och liknande symtom äro i alla händelser
af högst underordnad betydelse. – Den period
af menniskans lif, då mjölktänderna bortfalla
samt hennes andra och sista tanduppsättning (de
permanenta, qvarsittande tänderna) bryter igenom
tandköttet och ordnar sig i munnen, kallas »andra
dentitionen» l. tandvexlingen, tandömsningen,
och den är af långt större betydelse än den första
dentitionen. Mjölktänderna lossna och bortfalla i
samma ordning, som de tillkommit, men med längre
mellantider; och alltefter deras bortfallande
framkomma nu i stället de permanenta tänderna, detta
likaledes så, att underkäkens tänder komma före de
motsvarande i öfverkäken. I fig. 4, som visar de högra
käkhalfvorna hos ett barn vid ungefår 7 års ålder,
synas de vid mjölktändernas rötter nu redan i anlag
och delvis utvecklade permanenta ersättningständerna,
I–VI i den öfre, I–VII i den nedre käken, af hvilka
VI och VII äro anlag till permanenta kindtänder utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>