Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Udall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återstod, omkr. 10,000 pers., af ett fordom talrikt
folk (hos Ptolemaios udai, hos Plinius udini) på
södra sidan af Kaukasuskedjan. De betraktas som
en sydöstlig: gren af lesgerna, äro muhammedaner
och hafva en särskild dialekt. Jfr A. Schiefner:
»Versuche über die sprache der uden» (i kejs. ryska
vetenskapsakad:s handl., 1863, 7:de ser., bd 6).
Udine. 1. Provins i norra Italien (Venezia), vid
Österrikes gräns. Areal 6,515 qvkm. Omkr. 550,000
innev. Norra delen är ett af de Karniska alperna
uppfyldt bergland, södra hälften en bördig
slätt. Största floden är Tagliamento. – 2. Hufvudstad
i nämnda provins och fordom i hertigdömet Friuli,
ligger på slätten vid den från bergsströmmen
Torre utgående kanalen Roja samt vid jernvägen
mellan Venezia och österrikiska gränsen. 23,254
innev. (1881). Ärkebiskopssäte. Sidenindustri. Staden
består af en inre (äldre) och en yttre del, skilda
af en gammal, med torn försedd mur. Gatorna
äro smala och krokiga. I midten af den äldre
staden ligger på en höjd det gamla slottet,
fordom residens för patriarkerna af Aquileja, nu
fängelse. Ärkebiskopliga palatset, Museo Civico och
Palazzo del municipio innehålla många värdefulla
målningar. Flere af de adliga palatsen utmärka sig
för ädel arkitektur; Pal. Bartolini har ett rikt
offentligt bibliotek. Staden prydes af många vackra
allmänna promenader. – U. var ett obetydligt romerskt
municipium (af Plinius kalladt Vedinum). Under
medeltiden var det ett blomstrande och folkrikt
samhälle, hufvudstad (sedan 1238) i hertigdömet Friuli
och sedan 1420 tillhörigt Venezia.
Udine, Martino da, italiensk målare af venezianska
skolan, f. före 1470 i Friuli, d. 1547, kallas
vanligen Pellegrino da San Daniele, emedan han var
en »främling» (af slavonsk börd) och såsom sådan
en tid lefde och arbetade i den lilla köpingen
S. Daniele nära Udine, i hvilken stad han jämväl var
verksam. Undervisad af sin fader, Battista, arbetade
han först i provinsmålarnas ålderdomliga manér,
så i fresker i S. Antonio i S. Daniele och i en
altartafla i Udines domkyrka (1501). Öfvergång till
en friare stil visar ett stort altarverk i Aquilejas
domkyrka (1503). Under resor till Ferrara och
vistelse i Venezia gick han fullständigt öfver till
högrenaissancens stil, men visade sin osjelfständighet
deri att han tillegnade sig de store mästarnas
(Tiziano, Giorgiones, Palmas och Pordenones)
målningssätt eller, såsom Woermann säger, sammansmälte
de olika intrycken till en blandstil, som, ehuru
karakterslös, dock ej gör något dåligt intryck,
på grund af friskhet i konceptionen och skicklig
teknik. Från denna tid härstamma Bebådelsen (1521,
akademien i Venezia) och hans vackraste altarverk,
Tronande madonna med S. Donato och 4 unga qvinliga
helgon (1529. i S. Maria de’ Battuti i Cividale).
C. R. N.
Udine, Giovanni da, italiensk dekorationsmålare,
tillhörande Rafaels skola i Rom, f. i Udine i Friuli
1487, d. 1564, skall enligt Vasari hafva varit
lärjunge till Giorgione i
Venezia, men kom sedan till Rom, der han uppfostrades i
Rafaels anda och blef den förnämste utföraren af den
dekorativa delen i mästarens fresker. I dessa hans
dekorerande arbeten, ingå tvänne till uppfattning
och ursprung olikartade insatser, nämligen å ena
sidan naturalistiskt återgifna kransar af blommor
och blad, fruktguirlander, foglar och andra djur,
studerade efter naturen i skissböcker, hvilka Rafael
högeligen beundrade, å den andra sidan sådana motiv,
utförda i målning och stuck, som 1506 upptäckts i
de under jorden belägna kamrar i Titus’ bad, hvilka
kallades »le grotte» (grottorna), på grund hvaraf
äfven de funna antika dekorationsmålningarna kallades
»grottesker» och hela stilen gaf upphof till ordet
»grottesk». Giovanni studerade dessa målningar
och utfann äfven stuckens sammansättning genom en
blandning af pulveriserad travertin, kalk och marmor,
hvarefter han under Rafaels ledning utvecklade
konstens skönaste dekorationsstil. Anmärkas bör
härvid, att det för denna stilutveckling ej är nog
att hänvisa på Titus-termerna; ty huru många enskilda
grupper och figurer eller dekorativa detaljer från
dem må vara lånade, är dock kompositionen i det hela
alldeles ny och originel (Burckhardt). Detta visar sig
tydligast i dekorationen af Rafaels »Loggier», der
hufvudsaken är den uppstigande pilasterorneringen,
som antingen icke finnes eller är af helt annat
slag i de antika målningarna. Sålunda äro pilastrar
och bågar, murband och gesimser hvar på sitt sätt
dekorerade med stuck och målning, figurer och ornament
i rikaste omvexling, men arkitekturen är öfverallt
herskande och sammanhållande. På samma sätt dekorerade
han borderna på Rafaels »Tapeter» och försalen i
Villa Madama vid Rom. I naturalistisk stil utförde
han hvalfdekorationen i det vatikanska galleri, som
ligger närmast under Rafaels »Loggier», målad såsom
en löfsal, täckt med vinrankor (pergola), samt de
mästerliga blomster- och fruktfestonerna, som bilda
ramar kring Rafaels Psyche-bilder i Villa Farnesina
i Rom. Slutligen målade han på gamla dagar ett
ypperligt tak i Palazzo Grimani i Venezia. C. R. N.
Udiner. Se Uder.
Udjaur, insjö i Arjeplougs socken, Pite lappmark,
den mellersta af de tre stora sjöar (Hornavan, U. och
Storavan), hvilka jämte några smärre bilda Skellefte
elfs sjösystem, med dess endast af obetydliga forsar
mellan sjöarna afbrutna kommunikationsled af 140
km. längd. Sjön är belägen vid 419 m. höjd öfver
hafvet samt håller omkr. 28 km. i längd i n. och
s. och 10 km. i bredd. Den har en mängd öar. Några
gårdar finnas på de skogklädda stränderna, men i
allmänhet äro omgifningarna ödsliga och sterila.
A. G.
Udjidji, land i tyska Öst-Afrika på östra stranden
af Tanganjikasjön, med en areal enligt Stanley af
2,330 qvkm., med omkr. 36,000 innev., men enligt
Habenichts karta (1887) endast 1,200 qvkm. Oaktadt
sin obetydliga storlek är U. af stor vigt genom sitt
läge vid karavanvägen till Indiska oceanens kust och
såsom mål för en mängd forskningsresande. Vigtigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
