Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uggleslägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankenberg (nära Chenmntz). U., som sedan 1870 är bosatt
i Leipzig, utgifter flere tekniska tidskrifter
och har framträdt med åtskilliga större arbeten
på maskinteknikens fält, bl. a. Skizzenbuch für
den praktischen maschinen-constructeur (14 bd,
1877–91; 3:dje uppl. i 15 bd 1890), Die corliss-
und ventil-dampfmaschinen (1879), Handbuch für
den praktischen maschinen-constructeur (4 bd,
1879–83, med supplement 1884–86; »Fickhandbok för
maskinigeniörer och konstruktörer», bearb. af
K. A. Ångström, 1883) och Das elektrische licht und
die elektrische beleuchtung (1883–84). Dessutom har
U. vunnit anseende genom de förbättrade metoder han
infört i stärkelsefabrikationen m. m.
Uhlich, Leberecht, tysk prest, en af stiftarna
af de »fria församlingarna» (se d. o.), f. 1799
i Köthen, fick efter slutade studier vid Halles
universitet anställning som predikant först i Diebzig
och derefter i Pömmelte, hvarifrån han 1845 kallades
till Magdeburg. År 1841 stiftade han jämte Wislicenus
och några andra en förening af prester och lekmän,
som sjelfva kallade sig »die protestantischen freunde»
(de protestantiske vännerna), men som äfven äro kända
under det mer vanliga namnet »Ljusvänner». Föreningens
syfte var att gent emot den ortodoxa kyrkostyrelsens
bemödanden att upprätthålla positivt kristlig tro
försvara och befästa rationalismens välde i kyrka
och skola. U. ville väl i det längsta undvika
att utträda ur statskyrkan, men blef slutligen
dertill tvungen, då han 1847 suspenderades från sitt
ämbete och blef föreståndare för en friförsamling i
Magdeburg. Han dog derst. 1872. Bland hans skrifter
må nämnas Bekenntnisse (1845), Predigten (1846–47)
och en sjelfbiografi (1872, utg. efter hans död).
J. H. B.
Uhr, Karl David af, bergsman, född d. 23 Juni 1770
på Kungsgårds bruk i Ofvansjö socken, Gestrikland,
studerade bergsvetenskap vid Upsala universitet,
blef 1790 auskultant i Bergskollegium och 1795
öfvermasmästare i såväl östra som vestra distriktet,
valdes 1811 af bruks-societeten till direktör
öfver tackjernsblåsningen och stångjernssmidet
i riket samt utnämndes 1817 till adjungerad
ledamot af Bergskollegium. Från öfvermasmästare-
och direktörsbefattningarna tog han afsked
1838. U. deltog såsom ledamot af riddarhuset flitigt
i riksdagsförhandlingarna och lade dervid i dagen
frisinnade åsigter, i synnerhet i frågor rörande
näringarna. Af konstitutions- och statsutskotten
var han flere gånger ledamot, och 1825 valdes han
till statsrevisor. Död i Stockholm d. 19 Mars
1849. U. införde i jernhandteringen åtskilliga
kostnadsbesparande förbättringar. För Höganäs’
stenkolsverk och tillverkningen derstädes af eldfast
tegel arbetade han med kraftigt initiativ. Han var
en flitig medarbetare i »Jernkontorets annaler»
och författade 1816–37 alla masmästeristatens till
Jernkontoret ingifna årsberättelser. Jernkontoret
tilldelade honom sin stora guldmedalj. Af
Vetenskapsakademien vardt han ledamot 1821.
Uhrich [yri’ck], Jean Jacques Alexis, fransk general,
född 1802, död 1886, genomgick
krigsskolan i S:t Cyr och deltog efter sin utnämning till
officer vid 3:dje lätta infanteri-(turkos-)regementet
under åren 1823–27 i fälttåget i Spanien,
hvarefter han länge tjenade i Algeriet. 1852
utnämnd till brigadgeneral, deltog U. i Krimkriget
i spetsen för en infanteribrigad, med hvilken
han utmärkte sig särskildt vid stormningen af
Malakov, för hvilken bedrift han utnämndes till
divisionsgeneral. Under fälttåget i Italien 1859 förde
han en infanteridivision. Efter att 1867 hafva blifvit
öfverförd till reserven öfvertog U. efter slaget
vid Wörth (d. 6 Aug. 1870) befälet i Strassburg,
för hvars försvar han till en början fick röna
mycket erkännande. Detta minskades dock snart, och
1872 ställdes U. inför en undersökningskommission,
hvilken uttalade sig tadlande om honom och förklarade,
att han uppgifvit fästningen, innan alla försvarsmedel
voro uttömda. U. tog med anledning häraf afsked och
utgaf en försvarsskrift. C. O. N.
Uigurer, ujgurer (af okänd härledning), det historiska
namnet på ett turkiskt folk i Central-Asien. Enligt
kinesiska källor var en sydlig gren af hui-khe
(= uigu) i 1:sta årh. f. Kr. bosatt mellan Tian-sjan,
Pamir och Kuen-lun (d. ä. nuvarande Öst-Turkestan)
och redan då buddhistisk. En nordlig gren besegrade
(omkr. 750) tu-kiu-stammarna (jfr Turkar) och
grundlade ett stort välde från Selenga till Balkasch,
hvilket störtades (omkr. 850) af ha-ka (sannolikt
kirgiser). Endast den sydliga grenen blef genom
arabiska författare (Masûdi i 10:de årh. o. a.) bekant
för Vesterlandet och betraktas af araber och turkar
såsom det ursprungliga turkiska folket. Alla de många
historiska data, som sedermera meddelas om dessa
uigurer af den persiske författaren Rasjîd-ed-dîn
(14:de årh.) och den turkiske Abu-l-ghâsi
(17:de årh.), äro otillförlitliga och sinsemellan
stridiga. Säkert är emellertid, att dessa uigurer,
hvilka under sina furstar, kallade idi-kut, slutligen
besegrades af Djingis-kan, under hela det mongoliska
väldet stodo på en jämförelsevis hög kulturgrad med
egen literatur. Som deras afkomlingar och således som
moderna uigurer har man att anse den herskande stammen
i Öst-Turkestan, företrädesvis i dess norra delar (se
följ. art.). Jfr Schott: »Zur uigurenfrage» (1875).
H. A.
Uiguriska är i sin vanliga, inskränkta bemärkelse
namnet på det skriftspråk, hvarpå en del af
Öst-Turkestans äldre, på buddhistisk grund hvilande
literatur bevarats till vår tid. De förnämsta
minnesmärkena af denna literatur, hvilken nyttjade
ett eget alfabet af syriskt ursprung, äro: Kudatku
bilik (»regeringsvetenskap») och Miradj-name
(»himmelsfärden»), utg. af Pavet de Courteille
(1882). Vanligtvis anses detta literära språk
numera vara utdödt, men enligt Vámbéry är den norra
dialekten i Öst-Turkestan, som talas af Tian-sjans
nomadstammar, (kara-kirgiser o. a.), i det närmaste
identisk med den literära uiguriskan; och äfven den
södra dialekten, de muhammedanske stadsinnevånarnas
munart, kasgar türki-si (»kasjgarturkiska»),
skiljer sig så litet derifrån, att de måste anses
såsom väsentligen ett och samma språk. Utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
