- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1281-1282

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uist ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

polska U. bildar nu ryska guvern. Kiev och en del af
guvern. Podolien, och af ryska U. hafva bildats
guvernementen Tjernigov och Poltava. Det af Donets
genomflutna slobodiska U., dit en mängd lillryssar
hade flyktat undan polska väldet, bildar nu
guvern. Charkov.

Ukrainska skalde-skolan. Se Polska literaturen,
sp. 1521.

Uksakka. Se Akka och Lappsk mytologi.

Ulaborg, gammal namnform för Uleåborg.

Uladislaus. Se Vladislav.

Ulaner, den vanliga benämningen på det kavallerislag,
som är väpnadt med lans eller pik. Ordet är af
tatariskt ursprung (tatarerna nyttjade det om sitt
lätta rytteri) och upptogs sedan i det polska språket
(ulan). I Polen uppsattes ock de första europeiska
regementena af detta slag, af konung August II
i början af 1700-talet. Österrike använde redan
under krigen mot Fredrik II med lans väpnade ulaner
såsom frikårer, men bildade efter 1784 regelbundna
sqvadroner af detta vapenslag, hvilka först
tilldelades hvar sitt lätta kavalleriregemente,
tills de 1791 förenades till egna regementen. I
Preussen uppsattes ett ulanregemente, men benämningen
bortlades snart och återtogs först efter freden i
Tilsit (1807). I Frankrike uppsattes ulaner, som der
benämndes lanciers, egentligen först af kejsar Napoleon
I efter 1807. I Ryssland, som i sina kosaker redan
egde ett slags lansryttare, upprättades egentliga
ulaner först 1797. England, Italien, Spanien, Turkiet
och flere mindre stater hafva äfvenledes ulaner. Genom
lansen afser man att i det slutna anfallet
åstadkomma stor verkan och att moraliskt inverka
på motståndaren. Efter 1870 afskaffade Frankrike
och Ryssland detta kavallerislag, och i Österrike
bortlade ulanerna lansen, men under senaste år har
dennas värde åter stigit, sedan Tyskland beväpnat
allt sitt kavalleri med lans. I Sverige var Lifgardet
till häst ulaner intill år 1879, då det förvandlades
till ett dragonregemente. Ulanerna räknas i allmänhet
till tungt kavalleri, men måste numera vara försedda
med karbin och användbara till allt slags kavalleri
tjenst. De äro i allmänhet klädda i ulanka, en kort
rock med dubbelt bröst efter polskt snitt, och
ulanmössa, en efter hufvudet formad, styf hufvudbonad
med vidt utsvängd, fyrkantig kull (efter polskt snitt)
och vanligen, till parad, försedd med tagelplym.
C. O. N.

Ulappala, Finsk mytol., ett af Pohjolas binamn,
härledes från ulappa, som har den dubbla
betydelsen af »öppen sjö» och »vidsträckt öppet
fält». U. betecknar således »det flacka, jämna och
ödsliga landet, som var beläget vid öppna hafvet»,
hvarför Collan, Kalevalas öfversättare, härvid tänkt
på Lappland. Då Pohjola emellanåt identifieras med
Tuonela, de dödes mörka rike, är det lätt förklarligt
hvarför Tuonis dotter i flere ursprungsrunor kallas
Ulappalan umpisilmä, »U:s blindöga». Hon beskrifves
eljest såsom ytterst vederstygglig samt angifves
vara »upphofvet till allt ondt och tusende förderf».
O. G.

Ulbach [ylba’ck], Louis, fransk skriftställare,
f. i Troyes (Aube) 1822, studerade i Paris och
började der, under Victor Hugos beskydd, egna sig
åt literär verksamhet. 1844 framträdde han med en
diktsamling, Gloriana, men hans författareskap
tog snart en annan riktning, i det att han från
nämnda år och till sin död egnade sina krafter och
sin begåfning åt den periodiska pressen, dels som
medarbetare i flere större tidningar och tidskrifter
(»Le Temps», »Le Figaro», »La revue politique
et littéraire», »L’Indépendance beige» m. fl.),
dels som hufvudredaktör af »Le propagateur de
l’Aube» (i Troyes, 1848–52), »La revue de Paris»
(1853–58) och »La cloche» (1868-72). Med samma
lätta penna skref han kritiska uppsatser öfver
dramatisk konst och politiska artiklar i dagens mest
brännande frågor. Ofta nog tog hänförelsen hos
honom öfverhand, och han fick med sin person bota
för sina alltför skarpt utpräglade republikanska
tänkesätt och sitt hat till kejsaredömet. Ett troget
uttryck af dessa åsigter och af hans skaplynne i
öfrigt var det af honom uppsatta bladet »La cloche»
(veckotidning 1868–69, daglig politisk tidning
1869–72), egentligen en väldig pamflettskrift,
jämförlig med den af Rochefort utgifna »La
lanterne». Åtskilliga af sina politiska och literära
uppsatser (delvis skrifna under psevdonymerna Jacques
Souffrant
och Ferragus) utgaf han sedermera i bokform,
t. ex. Lettres de Jacques Souffrant, ouvrier (1851),
Ecrivains et hommes de lettres (1857), Les mémoires
d’un inconnu
(1864), Les mémoires d’un assassin
(1876), Nos contemporains (1883) och Misères et
grandeurs littéraires
(1885). Men af alla hans literära
arbeten torde hans många romaner längst bevara hans
namn. Flere af dem äro nämligen verkliga mästerverk,
förnämligast i stilistiskt hänseende, såsom Monsieur
et madame Fernel
(1860), Les parents coupables,
mémoires d’un lycéen
(1867), Le comte Orphée (1878)
och många andra. Äfven i dylika arbeten kunde han
naturligtvis icke undgå att gifva uttryck åt sina
politiska tänkesätt, så i La voix du sang (1858),
Le roman de la bourgeoisie (1868), L’espion de l’école
(1885) m. fl. Stundom hemtade han sina ingifvelser
från främmande land, t. ex. i Aventures de trois
grandes dames de la cour de Vienne
(1876), Le baron
américain
(1877) o. a. Han försökte sig jämväl som
dramatisk författare. U. afled i Paris d. 16 April
1889. J. M-r.

Ulceration (Lat. ulceratio), sårnad, sårbildning. Se
Sår.

Ulcus (Lat., plur. ulcera), sår (se d. o.).

Ule, Otto Eduard Vincenz, tysk författare i
populär naturvetenskap, f. 1820, utgaf sedan 1852
i Halle tidskriften »Die natur» och dog der 1876
af olyckshändelse vid en eldsvåda, hvars släckning
han ledde. Han var 1863–66 representant för Halle
och Saale-kretsen i preussiska deputeradekammaren,
hvarest han slöt sig till Fortschrittspartiet. I sina
populariserande skrifter förstod U. att framställa
naturvetenskapens rön på ett klart och väckande sätt,
egnadt att främja en sann bildning. Bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free