Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans arbeten må här nämnas Die wunder der sternenwelt
(1860; 2:dra uppl. 1877) och Warum und weil (1868,
4:de uppl. 1877; »Hvarför och derför», 1872, 4:de
uppl. 1879).
Ule elf (Uleå elf), F. Oulujoki, bildar utlopp
för vattenmassan i Ule träsk (se d. o.) i Uleåborgs
län, Finland, samt utrinner, efter ett lopp af 101
km., i Bottniska viken invid Uleåborgs stad. Med
inberäkning af Ule träsks vattenbassäng och dess
tillflöden utgör elfvens flodområde öfver 20,000
qvkm. Elfvens medelbredd är 250–500 m., djup
1,5–5 m. Elfven framrinner mellan höga, väl odlade
stränder under ett mycket stridt lopp – sammanlagda
fallhöjden utgör 122 m. –, som ställvis får utseendet
af en oafbruten fors. Tack vare sin vattenmängd och de
tid efter annan företagna strömrensningarna (betydliga
sådana egde rum redan under 1700-talet) kan elfven
befaras med båt utmed hela sin längd samt med 1,5
m. djupgående ångslupar den 37 km. långa sträckan
från Merikoski fors, straxt invid Uleåborg, till
Muhos kyrkoby. Medelståndets vattenmassa beräknas
vara 400 kbm. i sekunden, högflods vattenmassan
inemot 1,000 kbm. i sekunden. De största forsarna
äro: Niskakoski, hvilken elfven bildar straxt vid
utflödet ur Ule träsk (fallhöjden 31 m.; beräknad
naturkraft 158,000 hästkr.), den 21 km. långa och 58
m. höga Pyhäkoski, den mäktigaste af Finlands forsar
(naturkraften uppskattad till 292,000 hästkr.),
samt den invid Uleåborg belägna, steniga och farliga
Merikoski (höjd 7,6 m.). Ule elf utgör den egentliga
kommunikationsleden mellan kusten och det inre
landet för befolkningen äfven utom dess flodområde
samt anlitas synnerligen mycket af resande och
turister för färden från Kajana och Ule träsk till
Uleåborg. Allmänheten betjenas dervid af edsvurna
styrmän, hvilkas erfarenhet och mod ofta sättas på
hårdt prof vid den ställvis svindlande farten nedför
elfven. – Berömd är elfven för sin lax, som fångas
rätt ymnigt. A. G. F.
Ulefos, en fors, som bildas af den från insjöarna
i vestra Telemarken (Bandak, Hviteseidvand och
Flaavand) i Norge kommande Eidselfven straxt ofvanför
dess utlopp i Norsjö. Der ligga de nedre slussarna
i den nya Bandak–Norsjökanalen. Forsens namn har
öfvergått på en vid högra elfstranden belägen gård,
som under de sista hundra åren tillhört en gren
af slägten Aall, och till hvilken höra betydliga
sågverk. År 1652 anlades derstädes också ett jernbruk,
som än benämnes U., än, efter socknen, Holden, och som
nu i tre slägtled tillhört slägten v. Cappelen. Dess
tillverkning af jernspislar är mycket betydlig.
Y. N.
Ulema (turkiskt uttal ülemâ, af Arab. ’ulemâ,
plur. af ’alîm, lärd) är i Turkiet och andra
muhammedanska land namnet på en särskild kår
af teologiskt och juridiskt lärda (se Turkiet,
sp. 984–985). Det vanliga språkbruket »en ulema» om
en person och »ulemas» om flere är således oriktigt.
H. A.
Ulenspiegel [-spigel]. Se Eulenspiegel.
Ulerick (Vlerick), Pieter, nederländsk målare,
f. 1539, d. 1581, var en konstnärlig
vagabond, som först undervisades af Karel van Ypern och
sedan kom i lära hos Jacob Floris, men derefter mest
vistades på vandrande fot. Han studerade sålunda
en längre tid hos Tintoretto i Venezia samt efter
Michelangelo i Rom. Nere i Italien tecknade han
landskap med ruiner och hjelpte målaren Muziano att
måla staffage å dennes landskap. Återkommen hem, skall
han hafva utfört aqvareller och oljetaflor med ämnen
ur passions- och profanhistorien. Han var lärare åt
den holländske konsthistorikern och konstnären Karel
van Mander.
Ule träsk (Uleå träsk) F. Oulo järvi, en af Finlands
största sjöar, i Uleåborgs län, har en vattenyta
af 870 qvkm. De i sjön befintliga öarna upptaga 113
qvkm. areal. U. är centralsjön i ett vattensystem, som
omslutes af Maanselkä, Suomenselkä och Kainunselkä
och utfaller i Bottniska viken genom Ule elf
(se d. o.). Sjöns höjd öfver hafvet är 122 m. Den
består egentligen af tre stora fjärdar: Paltaselkä,
den östligaste, Ärjänselkä och Laiskanselkä, den
vestligaste. De båda sistnämnda äro skilda från
hvarandra genom Manamansalo ö. Sina två förnämsta
tillflöden upptager U. från ö. och n. ö. Det förra,
som utgör hufvudtillflödet, uppstår på Maanselkä
och bildar eller genomrinner en mängd sjöar, af
hvilka de betydligaste äro Änettijärvi, Lentuanjärvi,
Ontojärvi samt Nuasjärvi, innan det, under namn af
Kajana å inflyter i U. straxt nedanför staden Kajana
efter att hafva bildat tvänne forsar: Koivukoski
och Ämmä vattenfall (5 1/2 m. högt), den förra ofvan-,
den senare nedanför staden. Genom forsrensningar och
inrättande af dragvägar för båtarnas uppforsling
har såväl detta som det nordöstra tillflödet, bägge
synnerligen forsrika, gjorts farbara och till
kommunikationsleder, nästan de enda, som i dessa
trakter finnas, för den kringboende befolkningen.
A. G. F.
Ulex L., bot., ett växtslägte, som har 25 europeiska
arter, hvilka vanligen äro halfbuskartade och höra
till nat. fam. Papilionaceae, kl. Diadelphia L. Det
närmast stående slägtet är Genista, hvarifrån
Ulex skiljes genom 2-deladt foder, båtlik kronköl
och hårigt stift. Till Sverige (Vestervik och
Gotland) har med ballast tillfälligtvis inkommit
U. europaeus L. (»ärttörne», »gultörne»), som närmast
finnes vild i Danmark och der är känd under det
betecknande namnet »tornblad». Den 1–1,5 m. höga,
risiga busken bär endast under hjertbladsstadiet
normalt utvecklade blad. Sedermera blifva bladen
förkrympta till taggar eller bladtornar, hvilka äro
enkla, styfva och stickande, liksom de till tornar
förvandlade grenspetsarna. I de öfre bladtornarnas
vinklar sitta ensamma eller parvis gula blommor,
hvilka gifva en vacker gul färg. På senare tid har
man, t. ex. i norra Tyskland, börjat odla ärttörnet
i stor skala å eljest ofruktbara sandmarker, emedan
det befunnits vara ett utmärkt boskapsfoder på grund
af den stora qväfvehalten. Man skördar det hälst i
ungt tillstånd. Det begagnas alltid såsom ett slags
grönfoder i färskt tillstånd, men måste alltid för
taggarnas skull väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
