Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderkrossas, hvilket sker i för ändamålet
konstruerade s. k. ulex-qvarnar.
O. T. S.
Ulexit, miner., ett kalknatronborat
(natroborokalcit, boronatrokalcit, tinkalcit)
från Perú och vestra Afrika, är uppkalladt efter
G. L. Ulex (f. 1811, handelskemist i Hamburg), som
först undersökte detsamma. Se Borsyra. Ant. Sj.
Uleåborg (F. Oulu), stad i Österbotten, Finland,
vid Ule elfs utlopp i Bottniska viken och vid den
1886 öppnade banan Östermyra-U., som sätter staden
i förbindelse med Finlands jernvägsnät. Stadsplanen
jämte tillhörande jord upptager en areal af 48,8
qvkm. Folkmängden utgör 12,666 personer (1890),
hvaraf en ringa del är svensktalande. Staden är
reguliert byggd, boningshusen nästan uteslutande
trähus, de flesta envånings. 1889 funnos 110
handlande. Innevånarnas beskattade inkomst uppgick
till 3,1 mill. mark. Stadsutgifterna uppgå till
omkr. 350,000 mark. Skulderna utgjorde 305,000 mark år
1888. Handelsflottan, som för några decennier sedan
var rätt betydande, bestod 1888 af blott 26 fartyg,
deraf 15 ång- och 11 segelfartyg, om tillsammans
7,422 registertons drägtighet. Exporten omfattar
mest skogsprodukter, främst plankor och tjära,
samt fisk (lax) och något industrialster. En bland
de förnämsta importartiklarna är spanmål, för
nordliga Finlands behof. Förnämsta industriella
anläggningen är Bröder Aströms läderfabrik, med
ett tillverkningsvärde af 2,7 mill. mark. I staden
finnas 4 bankfilialkontor, 2 lycéer (det ena svenskt,
det andra finskt), en navigations-, en handels-
och en högre handtverksskola, flere flickläroverk
och andra skolor. I staden utkomma 4 politiska
tidningar. En byst af F. M. Franzén (f. i Uleåborg)
aftäcktes d. 30 Juni 1881. – Tätt invid staden bildar
Ule elf Merikoski fors, hvilken med sitt strida lopp
och sina många, delvis genom stadens område gående
förgreningar islossningstiden ofta satt staden i stor
fara. Utmed en präktig bro går trafiken öfver elfven
norrut och till det 2,5 km. från staden belägna
Toppila sund vid elfvens mynning, der stadens storartade
tjärhof (rymmande 65,000 tunnor tjära) samt hamn och
lastageplats finnas.
Grundlagd i början af 1600-talet på en gammal,
mycket besökt marknadsplats, Ulahamn, erhöll staden
sina första privilegier 1610 samt har sedermera
utvecklat sig till nordliga Finlands förnämsta
stad. 1570–1687 residerade landshöfdingen öfver
Österbotten ömsom i Uleåborg och i Vasa (å Korsholm),
hvarefter Vasa ensamt var landshöfdingeresidens,
till dess Uleåborgs län 1776 bildades, med U. till
residens. Staden fick sitt namn efter en på en holme
(ännu kallad Linnasaari, »slottsholmen») i elfven,
midt emot staden, på Johan III:s befallning 1590 af
Per Bagge anlagd befästning. Denna, som uppfördes till
skydd emot de ryske karelerna, anlades på ruinerna
af ett äldre fäste, måhända detsamma, mot hvilket en
hop novgoroder gjorde ett anfall 1377, och hvilket
benämndes Oula. Under klubbekriget (1595–97) spelade
befästningen en viss rol samt uppfördes i början af
1600-talet, på Karl IX:s befallning, delvis ånyo af
sten. Slottet bildade i det närmaste en
fyrkant med höga torn af trä i hvarje hörn. Södra
långsidan utgjordes af en 34 m. lång, 4 m. hög och
O,7 m. tjock stenmur. Äfven östra sidan skyddades
af en stenmur, något högre och tjockare. På öfriga
sidor funnos träförskansningar. Utanför östra,
norra och vestra förskansningarna gick slottsgrafven,
som mynnade ut i och kunde fyllas med vatten från
elfven. Innanför befästningarna voro slottets
byggnader uppförda, dels af gråsten, dels af
tegel eller trävirke. Slottet erhöll aldrig något
bloddop. Det användes hufvudsakligen såsom tyghus
och förvaringsplats för krigsförnödenheter samt
tjenstgjorde en tid äfven såsom landshöfdingebostad
för landshöfdingen öfver Österbotten. 1714 togs
det utan motstånd i besittning af ryssarna, hvilka
förstörde verken. Dess öfriga byggnader undergingo
fullständig förintelse, då blixten natten till d. 1
Aug. 1793 antände ett i slottets källare förvaradt
betydligt krut- och ammunitionsupplag. Jämte
sin landsförsamling (»Uleå») och Uleåsalö
kapellförsamling bildar U. ett imperielt pastorat
af 2:dra kl., Uleåborgs kontrakt, Kuopio stift.
A. G. F.
Uleåborg, friherreskap. som d. 26 Mars 1651 gafs
åt riksrådet Erik Gyllenstierna, omfattade (sedan
det d. 18 Jan. 1654 tillökts med tvänne hemman
i Uleåsalö), 78 1/8 fullgärdshemman, Uleåborgs
landsförsamling (»Uleå» socken), Österbotten, och
afkastade omkr. 2,000 dlr. Till friherreskapet hörde
äfven kronofisket i socknen.
Uleåborgs län, Finland, omfattar hela norra hälften
af landet samt består af norra Österbotten och
Finlands andelar af Lappland och Vesterbotten. Länet
omslutes således af Finlands nordgränser mot
Sverige, Norge och Ryssland. I söder stöter det
till Vasa och Kuopio län. Gränsen mot Kuopio län
går utmed Maanselkäs fortsättning in mot Finland,
den s. k. Suomenselkä (Finska landtryggen). Mot Vasa
län går gränsen först utmed landtryggen, sedermera
tvärs öfver Österbottniska kustlandet litet s. om
Lesti l. Raumajoki å. Länets sydligaste punkt ligger
under 63° 26’ n. br., dess nordligaste vid Finlands
nordligaste gränspunkt 70° 6’ 30". Areal 166,000
qvkm., d. v. s. mer än 44 proc. af Finlands hela
ytinnehåll. Större insjöar och vattendrag betäcka
en yta af 8,700 qvkm. De största insjöarna äro
Ule träsk och Enare. De största strömmarna äro
Tornio och Muonio elfvar, Tana elf och Paatsjoki,
till den del dessa hafva sitt lopp inom Finland,
Kemi, Simo, Ijo, Haukipudas, Ule, Siikajoki,
Pyhäjoki och Kalajoki elfvar. Till allra största
delen, särskildt den nordliga, upptages länet af
skogar samt kärr och moras. Endast utmed kusten af
Bottniska viken samt vid vattendragen har odlingen
tillsvidare hunnit slå rot. Så när som på Kajana
ligga länets samtliga städer, Tornio, Kemi, Uleåborg,
guvernörens residens, och Brahestad, vid nämnda
kust. Af de 350 byarna tillhör flertalet länets
sydliga del. Folkmängden uppgick 1890 till 246,993
personer. De sjelfständiga jordlägenheternas antal
uppgick 1889 till omkr. 10,000, torplägenheterna till
omkr. 4,700. Den fasta arbetsklassen, med hustrur och
barn, utgjorde omkr. 6 proc. och den arbetslösa, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
