Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uleå elf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nederländerna 1646–47 för att sluta förbund, men
resultatet af den långvariga och dyrbara ambassaden
var ringa. Hans förhållande till konungen var vid
denna tid icke det bästa, enär U. understödde
sin svärmoders, Kristine Munks, anspråk och
t. o. m. sökte att få tillsynen öfver konungens
enskilda förmögenhet. Efter konungens död, 1648,
stod U. i spetsen för de följande två månadernas
interregnum och visade sin hämdlystnad mot konungens
frilla Vibeke Kruse på ett så rått sätt, att hon dog
deraf. Han var också närmaste upphofsmannen till
den inskränkning i konungamakten, som innehölls i
handfästningen, ja man misstänkte honom t. o. m. för
att vilja undantränga Fredrik III och i stället låta
upphöja hans halfbror Valdemar Kristian på tronen
eller kanske snarare bilda en adelsrepublik under
sin egen ledning. Hans öfvermod och lyx midt under
det allmänna betrycket i landet väckte ytterligare
motvilja mot honom vid hofvet och bland folket. Under
Febr.–Nov. 1649 var han å nyo i Nederländerna, men den
traktat han der afslutade väckte stort missnöje och
upphäfdes redan 1653. Under hans långa bortovaro hade
hans inflytande starkt aftagit, och hans ställning
blef icke bättre derigenom att han efter sin hemkomst
höll sig från hofvet och från utöfningen af sitt
ämbete under föregifvande af sjukdom. En undersökning
inleddes om finansernas förvaltning under Kristian
IV. Då dertill kom, att Dina Vinhovers i godt
förstånd med öfverste Walter, konungens gunstling,
framkastade den falska anklagelsen att U: velat mörda
konungen, lemnade han med familj och sin stora rörliga
förmögenhet (1 mill. rdlr, en ofantligt stor summa på
den tiden) Danmark d. 24 Juli 1651 (tre dagar efter
Dinas afrättning) och drog först till Nederländerna,
men redan i Sept. s. å. till Stockholm, der han
blef väl emottagen af drottning Kristina. Vintern
1651–52 tillbragte U. i Stralsund med att författa
ett Höjtrængende æresforsvar (1652), men
återvände derpå till Stockholm, der han snart vann
insteg bl. a. genom stora penningförsträckningar åt
drottningen. Emellertid inställde han sig icke vid den
danska herredagen för att aflägga räkenskap för sin
ämbetsförvaltning, hvilket hade till följd att hans
gods togos i beslag (1653) och hans ämbete besattes
med en annan. I sin förbittring deröfver upphetsade
han drottning Kristina och sedermera konung Karl
Gustaf till krig mot Danmark. Likaledes sökte han
1654 förmå Cromwell att anfalla Danmark och blottade
för honom bristerna i dess försvar. År 1655 flyttade
U. till Pommern, men trädde, då danska kriget utbröt
1657, i Karl Gustafs tjenst såsom geheimeråd och
åtföljde honom på tåget mot Danmark samt bidrog af
alla krafter till eröfringen. I Aug. utfärdade han
ett upprop till jylländska adeln att affalla från
Fredrik III, öfvertalade kommendanten i Nakskov
att uppgifva staden utan svärdsslag och rådde Karl
Gustaf att marschera rakt på Köpenhamn, i hopp att
se danske konungen störtad och sig sjelf insatt som
ståthållare. Då detta icke lyckades, sträfvade han
att göra freden så dyr som möjligt
för Danmark och genomdref för egen räkning
återställandet af alla gods och förläningar samt full
ersättning för liden skada och frihet att i Danmark
slå sig ner hvar han ville. Han flyttade emellertid
till Malmö, erhöll till belöning Sölvesborgs grefskap
(d. 10 Mars 1658, fråndömdt honom 1660) jämte flere
gods i Skåne och var utsedd till generalguvernör
i Pommern. Han dolde likväl icke sin ovilja öfver
svenska regeringens tillvägagående i Skåne, och då
han derjämte ogillade det nya kriget mot Danmark,
ådrog han sig misstanken att hafva sin hand med i
det danska partiets sammansvärjning i Malmö. Från
Maj månad 1659 hölls han under bevakning i sitt eget
hus, och en undersökning inleddes mot honom, vid
hvilken hans hustru måste föra hans talan, då ett
slaganfall beröfvat honom målet. I fredstraktaten
1660 ingick ej någon särskild bestämmelse om U.,
och han blef ej häller delaktig af den deri uttalade
allmänna amnestien. Svenska riksrådet hade emellertid
beslutit hans lössläppande; men innan detta kommit
till U:s vetskap, flydde han d. 16 Juli 1660 förklädd
från Malmö, skrämd af ett falskt rykte att han
skulle föras fången till Finland, och begaf sig i
brådskan till Köpenhamn i stället för till Lybeck,
såsom aftaladt var med hans hustru. Då hon en vecka
derefter i hemlighet kom till Köpenhamn, blefvo båda
arresterade och förda till Hammershus på Bornholm,
hvarest de höllos fångna i ett och ett halft år,
de sista månaderna ganska strängt på grund af
ett rymningsförsök. U. och hans maka återfingo
friheten, först sedan han i en ödmjuk böneskrift
(»deprecation») erkänt sitt brott, lefvat fullkomlig
undergifvenhet och anropat konungens nåd, hvilken han
dessutom måste köpa genom att afstå omkr. hälften af
allt hvad han egde. U. var det oaktadt den rikaste
bland Danmarks ädlingar. Men för hans utprägladt
aristokratiska sinne var tillvägagåendet emot honom
en ytterlig förödmjukelse, och mera än förlusten af
egodelar plågade honom hans maktlöshet och saknaden
af allt inflytande. Hans tankar gingo också derför
endast ut på hämd. Redan på våren 1662 erhöll han
kunglig tillåtelse att begifva sig utomlands för att
bada, och han drog då bort med hela sin familj och så
mycket af sin egendom, att man trodde, att han icke
ämnade återkomma. Han begaf sig först till Amsterdam,
sedan till Brügge, der hans son Kristian i Nov. 1662
på öppen gata dödade föräldrarnas stränge väktare på
Bornholm, general Fuchs. Under ett besök i Paris på
hösten hade U. sökt att vinna Ludvig XIV:s gunst genom
några fantastiska förslag, men redan förut hade han
knutit förbindelser med kurfursten af Brandenburg för
att reta denne till krig mot Danmark, hvarest efter
hans utsago stämningen var afgjordt fientlig mot det
nyss införda enväldet. U:s hämdbegär gjorde honom
blind för det farliga i hans företag. Brandenburgska
regeringen, som stod på bästa fot med den danska,
försummade icke att inberätta U:s afsigter, men
fortsatte underhandlingarna med honom för att riktigt
noga lära känna dem. Kort derefter, d. 23 Juli 1663,
blef U. anklagad inför Danmarks höjesteret och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
