Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ullträd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medicinsk och militär-gymnastik derst., men flyttade
1856 till Bremen och grundade der det svenska
medikalgymnastiska institutet, hvilket han förestod
i tjugu års tid och derefter öfverlemnade till
sin äldste son. U. erhöll 1857 afsked från sin
löjtnantsbefattning, men qvarstod i regementet till
1859. År 1858 kreerades han till filos. doktor i
Jena, på afhandlingen Beitrag zur therapie der
rückgratsverkrümmungen (Bremen, 1857), och 1872
tilldelade Sveriges konung honom professors titel. I
Hannover grundlade han 1864 ett filialinstitut
för medikalgymnastik. Han afled d. 1 Dec. 1889 i
Potsdam, der han under sina sista år förestått ett
sjukgymnastiskt institut. Dels i sin praktik, dels i
några på franska och tyska skrifna uppsatser sökte
U. häfda den lingska gymnastikens grundsatser gent
emot det tyska turnväsendet. I sin ungdom utgaf han
under signaturen S-d ett häfte Tillfällighetsdikter
(1846).
Ulrich von Lichtenstein, tysk medeltidsskald,
f. omkr. 1200, tillhörde en förnäm slägt i
Steiermark. Under ynglingaåren var han page hos
en hertiginna, hvilken derefter under årtionden
var föremålet för hans hyllning. Sedan han
1222 dubbats till riddare, uppträdde han såsom
en qvinnokultens sanskyldige Don Quijote. Han
lät operera sin dubbelläpp, som misshagat hans
dam. Han högg af sig ett finger och skickade det
till henne jämte ett vershäfte. Han gaf sig 1227 ut
på en färd genom Lombardiet, Österrike och Böhmen,
klädd till »drottning Venus», i spetsen för ett
grannt följe, samt utmanade alla mötande riddare
till envig, om de ej ville erkänna hans dam såsom
den fullkomligaste. Ehuru U. sjelf hade hustru
och barn, egnade han sålunda en narraktig dyrkan
åt en gift qvinna, som dertill alltjämt gäckades
kallsinnigt med honom och spelade honom obehagliga
spratt. Slutligen miste han tålamodet och valde
sig en annan herskarinna, till hvars ära han 1240
drog omkring i kung Arturs skepnad. Allt detta
beskref han på nära 19,000 verser i Frauendienst
(fullb. 1256), en intressant tidsbild, som röjer på
hvilken osann känslosamhet den urartade »minnesången»
hvilade. I Itwitz oder der frauen buch klagar han i
samtalsform öfver det inbrytande sedeförderfvet. 1268
lät konung Ottokar af Böhmen kasta U. i fängelse
på anklagelse för högförräderi och tvang honom att
för återfående af friheten öfverlemna sina borgar,
hvilka nedrefvos. U. dog omkr. 1276. Hans visor äro
sirliga och melodiska. »Frauendienst» och »Frauenbuch»
utgåfvos 1841 af Lachmann. Jfr Knorr: »Über U. v. L.»
(1875).
Ulrich von Singenberg, tysk minnesångare under förra
hälften af 1200-talet, hofmästare hos abboten i
S:t Gallen-klostret, var vän med Walther von der
Vogelweide och troligen hans lärjunge i sångens
konst. U:s visor äro intagande och glädtiga samt ega
en ledig form.
Ulrich von Winterstetten, tysk minnesångare från
Schwaben, lefde omkr. midten af 1200-talet och
diktade qväden, som till följd af sin friskhet,
liflighet och sångbarhet blefvo verkliga folkvisor.
Ulrici, Hermann, tysk filosof och estetiker,
f. 1806, blef 1834 professor i filosofi vid
universitetet i Halle och dog derst. 1884. I sin
filosofiska verksamhet sökte U. en förmedling af
idealism och realism, under det han bekämpade Hegel
(Grundprincip der philosophie, 1845–46, System der
logik, 1852, m. fl.), och sedermera arbetade han på
uppbyggandet af en teistisk-etisk verldsåskådning
med naturvetenskapliga och psykologiska fakta till
grundval. I denna anda redigerade han från 1847 till
sin död den af J. H. Fichte uppsatta »Zeitschrift für
philosophie und philosophische kritik» samt skref
Gott und die natur (1862; 3:dje uppl. 1875), Gott
und der mensch (1866; 2:dra uppl. 1874), Grundzüge
der praktischen philosophie (I, 1873) m. m. På det
estetiska området uppträdde U. med Geschichte der
hellenischen dichtkunst (2 bd, 1835), det på lärda och
intressanta detaljer rika, men betydligt konstruerande
arbetet Über Shakspeares dramatische kunst (1839;
3:dje uppl. i 3 bd 1868), Geschichte Shakspeares
und seiner dichtung (1862; 2:dra uppl. 1876) och
Abhandlungen zur kunstgeschichte als angewandter
aesthetik (1876).
Ulrik (Ulrich), hertig af Würtemberg, f. 1487, kom
redan 1498 i besittning af det då till hertigdöme
nyss upphöjda grefskapet Würtemberg och förklarades
1503 af kejsar Maximilian I myndig. Hans första
regeringsår voro lyckliga; bl. a. ökade han då genom
ett framgångsrikt krig sina besittningar. Men senare
blef han slösaktig och utsväfvande. Tryckande skatter
förorsakade ett bondeuppror 1514, för hvars stillande
han måste utfärda det s. k. Tübingen-fördraget
med dess vidsträckta fri- och rättigheter, och
mordet på Hans von Hutten – en frände till den
berömde Ulrich v. H. –, hvilken han misstänkte
för en otillåten förbindelse med hertiginnan,
gjorde hela adeln till hans fiende. Då han 1519 med
vapenmakt intog riksstaden Reutlingen, der en hans
fogde blifvit dödad, reste sig det stora schwabiska
förbundet, af hvilket staden varit en medlem, och
fördref honom från hans land, hvarefter det sålde
detta åt kejsar Karl V, som belänade sin broder
Ferdinand dermed. Hertig U., som sedan öfvergick
till protestantismen, sökte länge förgäfves att
med främmande hjelp återfå sitt rike. Slutligen
åtog sig landtgrefven Filip den ädelmodige af
Hessen hans sak, slog de österrikiska trupperna
vid Lauffen 1534 och åstadkom derigenom fördraget
i Kadan s. å., hvarigenom U. återfick Würtemberg,
dock såsom län af Ferdinand. Ifrig protestant,
genomförde han reformationen i sitt land, inträdde
som medlem i schmalkaldiska förbundet och deltog
i det schmalkaldiska kriget, men blef af kejsaren
förklarad i akt och måste redan före slaget vid
Mühlberg (1547) underkasta sig denne. Sitt land fick
han då visserligen behålla, men ärkehertig Ferdinand
anklagade honom för trohetsbrott mot länsherre med
yrkande på länets förlust. Innan denna sak afgjorts,
dog U. i Tübingen 1550. – Jfr Heyd: »Herzog U. von
Würtemberg» (3 bd, 1841–43), och Kugler: »U., herzog
zu W.» (1865). J. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
