Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Umbelliferæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menar, att detta beror endast på en bristfällig
kunskap om de lagar och krafter, som finnas i vår
verld, hvadan »det underbara» försvinner inför en
högre grad af kunskap och vetande.
På det religiösa området har emellertid undret
den största betydelse, enär allt hvad religion
heter förutsätter en (verklig eller föregifven)
gudomlig uppenbarelse, som ju ingenting annat är
än ett under. Hvad särskildt beträffar den kristna
religionen, är hennes största under, nämligen den
gudomliga uppenbarelsen i och genom Kristi person,
sjelfva hennes grund, hvarför helt naturligt är,
att den, som tror på detta det största undret,
icke har svårt att tro på möjligheten af vare sig
den profetiska och apostoliska inspirationens under
eller af andra under af olika slag inom naturens och
kroppslighetens verld, hvilka i bibeln omtalas. Men
den kristna kyrkans historia visar, att olika
uppfattningar af dessa unders betydelse gjort sig
gällande. Den äldre kyrkan ansåg i allmänhet de i
Nya test. omtalade undren såsom tungt vägande bevis
för kristendomens sanning; likaså medeltidskyrkan,
som viste berätta om många flere under än de i Nya
test. omtalade och sökte befästa och öka sin egen
auktoritet genom att betydligt öka samlingen af
under med alltjämt inom kyrkan skeende nya, Den nyare
tidens katolska kyrkor hafva gått i medeltidskyrkans
fotspår, ehuru med en viss återhållsamhet. De
protestantiska kyrkorna åter tro visserligen på
möjligheten af att under i egentlig mening ännu kunna
förekomma, men intaga till denna fråga en mera kritisk
ståndpunkt. Och hvad beträffar de i Nya test. omtalade
undrens bevisningskraft för kristendomens sanning,
ansåg Luther dem i detta afseende af underordnadt
värde, i det att han satte »omvändelsens och
pånyttfödelsens under» vida högre, såsom redan
kyrkofäderna Origines och Augustinus gjort, en
åskådning, som numera kan sägas vara allmän inom den
protestantiska teologien. Denna har i detta hänseende
mycket påverkats af F. Schleiermacher, hvilken i sitt
stora arbete »Der christliche glaube» (1821–22)
frånkänner de bibliska undren hvarje apologetisk
bevisningskraft, framhållande hurusom de endast för
tron kunna hafva verkligt värde. Dermed är likväl
ingalunda de bibliska undrens objektiva verklighet
förnekad. Såsom analogibevis för denna verklighet och
för möjligheten af verkliga under i allmänhet brukar
anföras menniskoandens af erfarenheten genom dagliga
vittnesbörd intygade förmåga att med sin intelligens
och vilja ingripa i naturens ordning och lopp samt
göra naturens krafter sig underdåniga, hvarigenom han
hvarken upphäfver eller förändrar naturlagarna, utan
verkar oberoende af dessa enligt sitt förstånds och
sin viljas högre lagar. Likaså åberopas erfarenhetens
intyg att den ena menniskan har förmåga att inverka
på den andra utan att derför göra denna andra till en
viljelös och ofri maskin. I ännu högre grad bör då,
resonnerar man vidare, den rent öfversinliga verlden
kunna mäktigt gripa in i såväl naturens verld som
menniskoverlden, och i högsta och oinskränkt
mening måste detta gälla om Gud, både den sinliga och
den öfversinliga verldens skapare och absolute herre,
då han i sin försyn finner ett sådant ingripande
nödvändigt för sina heliga och kärleksrika
afsigters utförande (jfr Försyn). I sjelfva
verket är ju nämligen tron par Gud såsom verldens
skapare och försyn redan en tro på undret såsom
sådant och inrymmer tron på möjligheten af enstaka
under. I fråga, om konflikten mellan dessa och de
s. k. naturlagarna har den moderna teologien lemnat
äldre tiders krassa uppfattning. Redan en del af
medeltidsskolastikerna omfattade idén om för menniskan
obekanta krafter i naturen, genom hvilkas kombination
företeelser praeter solitum naturae ordinem (»vid
sidan af naturens vanliga ordning») kunde frambringas,
en idé, som tvifvelsutan ställer många af bibelns
under i den rätta belysningen och gifver rationalismen
rätt så till vida, att många af dessa under inför en
högre insigt om naturens resurser förlora sin egenskap
af under i egentlig mening. Ett betydelsefullt uppslag
i den riktningen synes den s. k. hypnotismen hafva
gifvit. Dermed förlora emellertid dessa bibliska
under icke sin egenskap att vara »gudomliga». Den
moderna teologien gör nämligen allvar af den tanken
att Gud i sitt förhållande till menniskoverlden
begagnar sig för sina ändamål, så långt han
kan, af de krafter, som finnas i denna verld.
J. P.
Underarm. Se Arm.
Underbefäl kallas till skilnad från öfverbefalet
(officerarna) det befäl, som i de flesta arméer
räknas till manskapet, och hvars medlemmar benämnas
underofficerare. Underofficerskandidaterna erhålla
vanligen sin utbildning vid sjelfva trupperna
(i Tyskland utbildas dock en mindre del vid
särskilda underofficersskolor) och bibehålla
efter sin utnämning till underofficerare
hufvudsakligen samma ställning som manskapet,
undantagandes högre aflöning, stundom egen bostad,
särskild mathållning o. s. v. Underofficerarna
hafva äfvenledes samma beväpning som det öfriga
manskapet; den äldste underofficeren vid kompaniet
(motsvarande vår fanjunkare) samt officersaspiranter,
som fullgjort vissa fordringar, bära dock sabel
i st. f. gevär. Trots de förbättrade vilkor,
som kommit underofficerarna till del, och bland
hvilka företrädesrätten till civila befattningar
efter ett visst antal (vanligen 12) tjensteår är en
af de förnämsta, visar sig mångenstädes svårighet
att med den korta tjenstetiden af 2–3 år bibehålla
ett tillräckligt antal underbefäl vid trupperna. –
I svenska armén delas underbefälet i två klasser,
underofficerare och korpraler, af hvilka de förre
tjena på ungefär samma vilkor som officerarna och ej
tillhöra manskapet, under det de senare räknas till
detsamma och äro närmast jämförliga med utlandets
underofficerare (se Korporal). Underofficerarna
tillhöra tvänne särskilda tjenstegrader:
fanjunkare (vid artilleriet kallade styckjunkare)
och sergeanter. Regementschefen utnämner till
sergeant någon af manskapet, som aflagt föreskrifna
kunskapsprof (se nästa art.), och förser honom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
