Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungerska vapnet är dubbelt: ett gemensamt för
ungerska kronans land och ett för det egentliga
konungariket U. Det senare är en klufven sköld,
hvars högra fält är åtta gånger deladt i silfver och
rödt, och hvars venstra, rödt, visar ett tredubbelt,
grönt berg (Tátra, Fátra, Mátra), hvars mellersta
spets bär en gyllene krona, ur hvilken uppstiger ett
patriarkalkors af silfver. Öfver skölden hålla tvänne
änglar Stefanskronan (med snedställd spets).
Nationalfärgerna äro grönt, hvitt och rödt. Den enda ungerska
orden är den helige Stefans orden.
Historia. Landet emellan Karpaterna och Donau
har varit skådeplatsen för många historiska och
etnografiska omhvälfningar, innan en varaktig
statsbyggnad der kunde uppresas. Sarmater i v. och
dacer i ö. (af tracisk, således indisk-europeisk stam)
bekämpades af romarna från Augustus’ till Trajanus’
tid. Sålunda uppstod provinsen Pannonien, som likväl
alltjämt måste försvaras mot inträngande germanska
(qvader m. fl.) och andra folk. Den romerska
kulturens spillror förstördes af de mongoliske
hunnerna. De germaner (östgoter, heruler, gepider,
langobarder), som följde i deras spår, drogo sig under
folkvandringarna söderut eller upprefvos i inbördes
strider och lemnade rum för norrifrån invandrande
slaver. En med hunnerna beslägtad hord, avarerna,
uppslog sitt hufvudläger på Pannoniens slättland
och bildade (midten af 6:te årh.) ett stort välde,
som sammanband en mängd kufvade slaviska stammar från
öfre Elbe till trakterna s. om Donau, men krossades af
Karl den store (omkr. 800). Bland de sålunda frigjorde
pannoniske slaverna uppstodo flere smärre furstendömen
under fredlig och fientlig beröring med den frankiska
kolonisationen, medan kristendomen utbreddes från
både Roms och Konstantinopels kyrkor. Genom dessa
furstendömens sammanslutning skapades (omkr. 870)
det stormähriska riket, som efter en mansålder dukade
under för det krigarefolk, magyarerna, med hvars
namn U:s historia sedan dess är förknippad. Den
fortsatta folkblandningen och landets blottställda
läge hafva likväl alltid i hög grad försvårat den
sålunda grundlagda nationalstatens utveckling,
hvars särskilda skeden kännetecknas af en ofta
förtviflad kamp mot olika främmande och inhemska
motståndskrafter.
I. Kampen för inträdet i det
kristna Europa (omkr. 850–1038). Magyarerna (se
d. o.) l. ungrarna, såsom de kallades i Vesterlandet,
troligen en finsk-ugrisk stam med stark turkisk
uppblandning, tillhörde de nomadfolk, som lydde
under kazarernas välde i nuv. Syd-Ryssland. Derifrån
undanträngdes de (kort efter midten af 9:de årh.) af
sina fientliga stamfränder bissenerna (Magy. besenyö,
den ryska historiens »petjeneger») till det nästan
öde landet emellan Dnjestr och Donau (Atelkuzu,
nuv. Rumanien). Der valde de till sin krigshöfding
Arpád, från hvilken deras senare herskare ledde
sin härkomst. På bysantinernas uppfordran angrepo
de bulgarerna s. om Donau (888–893), men fordrefvos
sjelfva åter från sina hemvist af bissenerna. Derefter
styrde de sitt tåg till slätterna omkring Teis och
gjorde sig till herrar
öfver de kristne och bofaste slaverna
(894–905). Det dröjde likväl tämligen länge,
innan de sjelfve öfvergåfvo sitt nomadiska
lefnadssätt. Sträfvandet att fortsätta detta midt
i Europa ledde till härjande ströftåg långt in i
alla omgifvande land ända från Balkanbergen till
Pyrenéerna. Östromerska riket, Italien, Frankrike,
Tyskland hemsöktes med plundringar, men på samma gång
uppblandades de magyariska horderna med krigsfångar
af olika nationer, med de undertryckte slaverna, med
tillkallade stamfränder från öster, med spillrorna
af alla de folk, som under tidernas lopp inträngt
i Pannonien. De fastare organiserade staternas
motstånd (de sachiske konungarnas segrar 933 och 955,
bysantinernas segrar 967–972) tvang omsider Arpáds
ättlingar att utbilda sitt härhöfdingaskap till en
verklig territorial monarki, stödd på förbindelser
med den kristna kulturen och på ett disciplineradt
krigarefölje af landsmän och främlingar. Geiza (Geisa,
972–997), som sjelf lät döpa sig, bröt väg för sin
son Vajk (997–1038), som under namn af Stefan (I
den helige) gaf sitt rike ett fast rum inom Europas
statssamfund. Han mottog konungakronan af påfvens
hand (1000), grundlade ordnade biskopsstift, tvang
uppstudsiga stamhöfdingar till lydnad mot kronan,
besatte berglandet Transsylvanien (Magy. Erdély)
med en magyarisk gränsvakt (széklerna) emot Österns
barbarer och utstakade det ungerska väldets råmärken
i n. och v. under förhandlingar och krig med Polen,
Böhmen och Tyskland.
II. Slitningen emellan Vesterns och Österns
makter (1038–1301). Öfvergången från hedendom till
kristendom, från obundet nomadlif till organiseradt
samhällslif, kunde icke fullbordas utan inre och
yttre slitningar, som under Stefan den heliges
efterträdare närmade U. än till Vesterns, än till
Österns statssystem. De stridande konungarna eller
pretendenterna uppburos ömsom af den inhemska och
af den inflyttade adeln, sökte skydd och erkännande
dels af Tysklands, dels af Konstantinopels kejsare,
dels af romerska stolen. Emellertid krossades
den hedniska reaktionen af Béla I (1061–63),
och den kraftfulle lagstiftaren Ladislaus I
(den helige, 1077–95) värjde riket mot bissener
och kumaner (Magy. poloczy, den ryska historiens
»polovtser»), hvilkas qvarblifna kolonier efter
hand sammansmälte med de beslägtade ungrarna. Han
införlifvade Transsylvanien med rikets hufvudland
och inledde den statsrättsliga förbindelsen mellan
U. och det slaviska Kroatien (1091). Hans brorson
Koloman (1095–1114) försvarade med vapenmakt och
underhandlingar U. emot de genomtågande korsfararna
från Vesterlandet, utvidgade det nyvunna »tredelade»
(Slavonien-Kroatien-Dalmatien) konungarikets gränser
till Adriatiska hafvet och invigde till dess skydd den
följdrika förbindelsen med de italienske normannerna
emot det rivaliserande Venezia, hvars anspråk
gynnades af Konstantinopels kejsare. Kolomans svaga
och oeniga ättlingar hade likväl svårt att reda sig
emot Venezias uppåtsträfvande sjömakt och den då i
Konstantinopel regerande komnenska dynastiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
