- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1371-1372

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1516–26), hvars bräcklighet syntes lofva godt för
habsburgarnas utsigter, urartade adelsregementet i
full anarki, medan fienden stod i landet, som lemnades
i sticket af undersåtar och bundsförvanter. Belgrad
eröfrades af turkarna (1521); på slagfältet vid Mohács
(1526) stupade konungen med en fåtalig adelshär,
och den ungerska staten sprängdes för århundraden.

IV. Partikrigen under rikets splittring och turkiska
oket
(1526–1711). Under turkarnas härjningar skänkte
dubbla konungaval i både U. och Kroatien riket
två fientliga konungar: Ferdinand af Österrike
och vojevoden af Transsylvanien, Johan Zápolya
(med understöd af Verböczy). Emot Ferdinand, som
förvärfvat äfven Böhmens krona och med vapenmakt
inträngde i U., sökte Zápolya hjelp hos sultanen
(1528), som skylde sitt eröfringsbegär under
masken af U:s skyddsherre och skiljedomare mellan
partierna. Upprepade turkiska öfverfall af U. och
Österrike (tåg mot Wien 1529 och 1532) närmade
de kristne medtäflarna till hvarandra. Zápolyas
sluge rådgifvare, munken Martinuzzi (»broder
Georg»; af den kroatiska slägten Uticsenovic),
medlade förlikningen i Grosswardein (Várad, 1538),
hvarigenom båda furstarna erkände hvarandras ungerska
konungatitlar och besittningar, Ferdinand behöll
Kroatien, Zápolya på lifstid Transsylvanien, som sedan
skulle hemfalla till habsburgarna. Portens vrede och
partiernas ömsesidiga misstroende omintetgjorde likväl
fördraget. Efter konung Johans död (1540) vände sig
hans nyfödde son Johan Sigismunds förmyndare till
sultanen, som bemäktigade sig mellersta U. och Buda
(1541), der Verböczy dog som domare öfver storherrens
kristna undersåtar. Johan Sigismund utnämndes till
Portens vasallfurste öfver Transsylvanien, och om
vestra U. utspann sig ett långvarigt krig emellan
Ferdinand och turkarna. I huset Zápolyas namn förde
Martinuzzi en tvetydig och sjelfvisk politik, som
han krönte genom ett fördrag med Ferdinand om utbyte
af Johan Sigismunds anspråk på U. och Transsylvanien
emot några schlesiska furstendömen (1551); men han
lönmördades kort derpå af den förres officerare. De
tre transsylvanska nationerna hyllade åter Johan
Sigismund (1556), och Ferdinand måste för sin del af
riket köpa fred af sultanen mot årlig tribut (1562). I
det styckade U. ökades oredan af religionssöndringen,
ehuru reformationen tillika främjade den nationella
bildningen. Tyskarna och slovakerna slöto sig till
lutheranismen, medan kalvinismen utbredde sig bland
magyarer och szekler, i Transsylvanien korsad af
den socinianska unitarismen. Inom det habsburgska
området förföljdes i allmänhet protestanterna, som
åtnjöto större fördragsamhet under sultanens spira. I
det osmanska U. utöfvade pasjarna, i synnerhet i
början, en godtycklig makt; tunga skatter pålades,
och ungdomen instacks hoptals i janitsjarhären,
men komitatförvaltningen skonades och användes till
redskap emot den tyska invasionen. I det habsburgska
U. rådde split emellan konung och ständer, adel och
allmoge, främmande legotrupper och inhemskt landtvärn
(honvéd) äfvensom ständig farhåga för kejsarens
afsigter att införlifva landet med sina öfriga
besittningar och med tyska riket. Äfven under
Maximilian II (1564–76) fördes krig med turkarna
(Zrinyis försvar af Sziget 1566) och med Johan
Sigismund, som efter långt vacklande emellan Porten
och kejsaren äntligen förlikte sig med den senare
(freden i Prag 1570) och för sin lifstid behöll
Transsylvanien jämte angränsande delar af östra
Ungern. Men sedan han dött utan arfvingar (1571),
valde de transsylvanska ständerna till sin vojevod
Stefan Báthori, som förnyade tributpligten till
Porten, häfdade sin ställning (såsom katolik med
hjelp äfven af inkallade jesuiter) emot inhemska,
af kejsaren understödda fiender och korsade dennes
politik tillika genom sitt val till polsk konung
(1575). Vojevodskapet i Transsylvanien öfvergick,
likaledes genom ständernas val, till brodern Kristofer
(1576), som efterträddes af sin son Sigismund
(1581). Ständerna framtvungo jesuiternas utvisning
(1588), men den unge fursten sökte, ledd af sina
biktfäder och sin kusin kardinal Andreas Báthori,
stöd emot den kalvinistiska adeln äfven hos kejsar
Rudolf II (konung af U. 1572–1608), som å sin sida
åter angreps af turkarna (1592). I förbund (1594) med
furstarna af Moldau och Valakiet reste Sigismund sig
emot sultanens öfverhöghet, afslöt ett arffördrag med
kejsaren och förmälde sig med en habsburgsk prinsessa
(1595), vann till en början jämte sina allierade
stora framgångar och uppträdde såsom de senares
öfverherre med titel af »konung af Transsylvanien,
vojevod af Valakiet och Moldau». Men Moldau slöt
sig till Polen; Mikael af Valakiet traktade efter
samma välde som Sigismund, och i förtviflan afträdde
denne mot furstendömen i Schlesien sitt land till
kejsaren (1598). Snart ångrade han sig dock, återvände
till Transsylvanien, inlät sig i nya förhandlingar
med habsburgarna och afstod vojevodskapet till
Andreas Báthori (1599), som af påflige nuntien
Malaspina å Rudolfs vägnar invaggades i säkerhet
och öfverrumplades af kejsarens förmente vasall
Mikael. Besegrad i slaget vid Hermannstadt, omkom
Andreas på flykten, och kejsaren måste (1600) erkänna
Mikael såsom »arfståthållare» af Transsylvanien. Nya
strider utbröto emellan denne, Sigismund (definitiv
afsägelse 1602, d. 1613) och de kejserlige, som
likväl ej kunde bevara sin öfvermakt under det
pågående, vexlingsrika kriget med turkarna. Stefan
Bocskai
utropades till vojevod af Transsylvanien
(1604), slöt sig till turkarna och trädde i spetsen
äfven för de habsburgsk-ungerske protestanterna och
»malkontenterna». Kejsaren måste (1606) erkänna
Bocskai, som innehade största delen af konungariket,
och bevilja sina ungerska undersåtar politisk autonomi
och fri religionsöfning (freden i Wien), äfvensom
lemna Porten i oqvald besittning af dess eröfringar
(freden i Zsitvatorok). Efter Bocskais plötsliga
död valdes, under häftig partistrid, Sigismund
Rákóczy
till hans efterträdare (1607), men denne
måste afstå sin värdighet åt Gabriel Báthori (1608),
som bekräftades deri af Porten. I det habsburgska U.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free